Kontraktet hölls alldeles hemligt och grannarne kunde derför icke begripa, hvad det kommit åt Mac D:s slafvar, att de voro så mycket bättre än alla andra. Bland slafvarne befann sig en murare vid namn Jine. En af grannarne, mr Parker, som steg tidigt upp om morgnarne och alltid fann Mac Donoughs slafyvar före sig vid arbetet, ville nödvändigt köpa Jine och ökade köpesumman gång efter annan, ända till 5,00G dollars. Men Jine var icke till salu, och först när slafvarne förvärfrat sin frihet, fick Parker veta hvarföre icke. Dåsde frigifne i afresans ögonblick stodo på däcket af fartyget och Mac Donoughs tjenstefolk på stranden, för att säga dem farväl, ropade de förre oupphörligt till det sednare: Fanny, var mycket rädd om vår husbonde! James, var mycket beskedlig mot vår husbonde! Varen beskedliga mot vår husbonde, såsom j lofvat oss; viskola mötasi himmelen! Glömmen icke att vårda vår älskade husbonde! — ÅTER MILL RACHEL. En tysk tidning innehåller följande bref om den ryktbara skådespelerskan mil Rachels uppträdande i Marseille, hvilket lemnar ett nytt bevis på den nästan öfverdrefna hyllning, som i vår tid framför allt annat skänkes åt konstnären, när den kommer i ropet och hinner till lejonrangen. M:ll Rachel har uppträdt här flera gånger såsom Camille i Horatierna, Roxane i Bajazet, Maria Stuart och Phedra samt i afton slutat sina representatlioner på stora teatern med det sednare stycket. Konstnärinnan skall likväl, hufvudsakligen för deras skull, hvilka af religiösa åsigter afhållas från att besöka de verldsliga skådespelen, utföra Paulines roll i Corneilles Polyeucte le martyr på en af teatrarna i förstaden, hvilken ännu ej träffats af någon. presterlig förbannelse. Konstnärinnan har erhållit 2,000 fr. för hvarje gång hon uppträdt och 400 fr. för hvarje dag, då hon icke spelat. Utom detta bör hon hafva funnit en vacker belöning för sitt uppträdande i det sätt, hvarpå man här emottagit henne. För att hålla det orantliga tilloppet af skådelystaa i ordning måste man uppställa egna ställningar (stalles) utanför ingången till teatern, liksom i Paris; tjugu till trettio soldater posterades vanligen der för att bibehålla ordningen; med undantag af logerna, voro alla platser i parterren, första raden o. s. v. besatta nära två timmar före spektaklets början, Lagerkransar och blomsterbuketter nedföllo under spelet för förtrollerskans fötter, ja, en bukett, och det en ganska stor, träffade nyligen hennes ansigte. Hennes byst, hennes porträtt, hennes biografi äro i tusen händer. Modekrämerskor hafva gifvit toilettsartiklar, sockerbagarne kakor och tårtor hennes namn. Man trängdes om tillträdet till ennes salong, man firade henne på alla sätt. Man såg henne, ledsagad af Louis Mery och af den för några dagar sedan för död ansedda, från Italien ankomne, Alexander Dumas, promenera i Prado, på hafsstranden m. fl. st. Prefekten gaf stor middag och en lysande soir till hennes ära. Unga män af de lägre klasserna, utmärkta vetenskapsidkare gåfvo henne bevis af sin aktning; våra litteratörer och trubadurer uttömde all sin förmåga för att på vers och prosa uttrycka siaa outsägliga känslor för den 24:åriga flickan barnet, såsom nägra kallade henne. Från sitt kyska bjerta, så utlät sig i går en af dessa herrar, från sitt gudomliga snille utgjuter hon strömmar af poesi; likt den majestätiska örnen höjer sig hennes stolthet; dof såsom himmelens åska är hennes vrede. Öfversvinnelig glädje intager våra bjeltediktare (Racine och Corneille), hvilkas tolk hon är, i deras grafvar; de resa sig upp, böja sig emot henne, ropa: tack! tack! tack! och bilda nu en dramatisk treenighet med den unga Melpomene., Må efterverlden upprepa det! M:ll Rachel eger visst en betydande talang, hon framställer kärlek och hat, och hämnd och svartsjuka, striden mellan motsatta lidelser i ett bröst med glödande, ofta alltför glödande färger och toner. Hon gör stor effekt, hon tvingar åskådaren till deltagande. Men — om vi icke mycket misstage oss, så herrskar i alla hennes roller alltför starkt typen för den fransyska, öfver höfvan lifliga, retliga, ofta krampaktigt upprörda, men på all djup känsla blottade qvinligheten. Konstnärinnan synes ännu icke hafva rätt fattat ideen af det antika, det sköna öfverhufvud, hvilket äfven vid den högsta inre rörelse vet att hålla en viss måtta, ej ett ögonblick förlorar höghet,! ädelhet, värdighet. Detta är också svårt i det rökelseqvalm, hvari man insveper barnet. Detta är vår enkla åsigt; den är lika fast hos oss, som den öfvertygelsen, att ZEschylus och Sophokles ingalunda upphinnas, än mindre öfverträffas a! hjeltediktarne,, oaktadt man i Frankrike antager detta för en afgjord sanning.