—— a
(Insändt.)
Vid aktören och hofintendenten Lars Hjortsbergs
raf.
En herrlig blomma, från den rika lustgård,
Det paradis, som tredje Gustaf plantat,
Har fallit, mördad af den grymma döden,
Tills hvars herbarium den blifvit lagd. —
Förbleknat och förstummats har den mund,
På hvilkens läppar skämt och glädje lekte,
Som yra fjärlar leka omkring rosen.
Släckt är det öga, hvilket fordom glödde
Af himlaburen eld, — det är förbi!
Den sista, sköna, rena återklangen,
Som tjusade en nu försvunnen forntid,
Och som en nutid, hänryckt, har beundrat, —
Likt slutackordet ifrån harpan — tystnat!
Och skördad utaf härjarns skarpa glafven,
Den svenske Garrick hvilar uti grafven! —
— I nattsvart sorgdrägt sig Thalia kläder;
Sia älsklingsson gudinnan har förlorat,
Den stjerna, mest hon dyrkat, slocknat ut.
Med Melpomene hon sin tårflod blandar,
Och rundtkring mjuka, silkeslena lockar
En krans utaf cypress hon sammanvyrider. —
— Det är förbi! Nedrullat har ridån,
På lifvets skådeplats, för dig, du ädle,
Du silfverlockige, som, sjuttiårig,
Dock ständigt ung i konstens rike var.
Lik höge Phoibos, värmebringaren.
Sem med sitt ljus en vänlig dag förtjusat,
Och uti aftontimman, ofördunklad,
I herrlig prakt sig klär, och skjuter, kring
Den blåa duken, spänd utöfver verlden,
En här af purpurstänkte strålepilar, —
Så äfven du. i afskedstimman, då
Den syenska scenen såg dig sista gången.
Med dubbel krat ditt snilles båge spände! .
Du, anande, 0ss liksom visa ville,
Hvad då vi hade, hvad vi na förlorat,