samma gång öfveruppskatta och allt för ringa upp
skatta den menskliga naturen: det förra då mai
tilltror den förmågan att helt och hållet kunn
i allt och för ständigt afhålla sig ifrån spritartadi
drycker; det sednare då man antager en sådan å
terhållsamhet för nödvändig, för att förebygga o
måttlighet. Smaken för spirituosa kan urarta til
last; men derföre bör man icke anse den lastbar
.Itill sitt ursprung, eller i allmänhet hvarje till
I fredsställande deraf såsom förkastligt. Hvarje äd-
lare spritdryck, och i synnerhet den ädla guds-
gåfvan, Vinet, befruktar månget frö till dygder
loch kraft, som aldrig kunnat komma sig före i
Ithe och vatten. Likasom hvarje fest, vid hvilken
I blott the och vatten förtäras, är och blifver blot!
Jen sorge- och botefest, man må nu dervid vilja
I tillkonst!a än så mycken gamman och glädje, så
Tskulle ock i hela folklifvet, om man blott drack
I vatten och thå, fattas den förnöjsamhet, som är
Joch måste vara en väsendtlig upprätthållande
princip, icke endast för privatlifvet utan äfven för
det offentliga, det politiska. Då således ett mensk-
ligt begär icke i och för sig är dåligt och för-
derfligt, utan blott blifver det genom urartandet,
bör man sträfva till att utrota detta, men icke
sjelfva begäret, och för att kunna göra detta, må-
ste man utforska orsakerna till urartandet. Or-
saken till vår omåttlighet, åtminstone den vigti-
gaste hufvudanledningen dertill, är likväl i få ord
sagdt: brist på anda, på lif och lyftning, i vårt
lif. Detta gäller icke blott för den stora hopen;
det gäller äfven för de högre stånden, hvilka vid
de oändliga kalasen svälja, liksom endast för att
uppsvälja tiden. Vår ädlare, vår studerande ung-
dom förskingrar fadrens svett, sin ungdomstid,
hela lifvets hälsa, genom nästan ständiga dryckes-
lag, emedan man, i brist af en tillräcklig upplyf-
tande och lifvande äggelse, eftersträfvar hjelteryk-
tet i dryckjom. För den stora mängden fattas
helt och hållet mål för alla lifvets ädlare sträf-
vanden, åtminstone förstår den icke att söka det;
den vet endast att förskaffa sig afvexling och ve-
derqvickelse i den nedtryckande, döfvande enfor-
migheten, genom drinkandet. Den fattige älskar
slutligen ruset, emedan han derunder förgäter sitt
elände. Allt detta är en naturlig följd af natur-
vidriga förhållanden. Österlänningarna, Chineser-
na, hvilkas lif är ännu mera machinlikt, behöfva
starkare rusmedel för att kunna drömma sig utur
den hårda verkligheten; och det är ganska troligt,
att älven vi, om vårt lifs förnedring skulle blifva
ännu ytterligare, äfven kunde komma att äta o-
pium. Hvad som måste ske, för att gifva de
bildade en ädlare och mera tillfredsställande verk-
samhet, det är just det hvarom tiden ännu tvi-
star och strider; men det egentliga folket, ja, hela
folket med de högre klasserna deri inberäknade,
fattas det sanna högtidsdagar, folkfester.
Aldre lagstiftare hafva erkänt vigten af dylika
fester, och det till den grad, att de omgärdade
dem med religiösa högtidligheter. Sjelfva kathol-
ska kyrkan, under sin högsta makt och stränghet,
hindrade ej folkfester, utan gynnade dem snarare
och tillät till och med att i kyrkorna fingo firas
åsne- och narr-festerna. Det synes som hade)
det varit för den nyktert förståndiga lefnads-
åsigten i protestantismen, som folkfesterna icke l!
funnit nåd. Men alla tiders vise hafva erkänt, t
att den öfvermåtta af lefnadsglädje, som jäser hos!
hvarje friskt folk, tidtals måste uppskumma, och l
utt ju allmännare och offentligare det sker, desto lj
bättre är det. Så länge det fanns folkfester, hadel!
olkets lefnadslust ifrån tid till annan ett mål för!!
lad trängtan. Man var måttlig och arbetsam,C
ör att kunna vara rätt innerligt med om att del If
aga deri; iman förnöjde sig länge i förhand åtl!
anken på festen, och länge efteråt med minnet!
leraf. Sedan denna välgörande riktning af fol-le
.ets naturliga begär efter nöje blef det betagen,s
var detta förvandlats till en lystnad efter mnjut-n
ing, och jemte mycket annat ondt också närt den d
örderfliga värdshuslifs-smittan. Man vill nu haf-h
ja nöje alla dagar och vet icke att annorlunda V
örskaffa sig det, än genom långvarigt sittande, rö-!n
ande, spelande och drickande på värdshusen och j!1
väiringsställena. En stor mängd ynglingar och l!
nän tillbringa öfver hälften af silt lif på värds-f
usen, och äfven den högst förderfliga vanan attla
edan på förmiddagen smutta och dricka, griper 2
Itmer om sig. Det blott då och då förefallande s!
uslifvet vid folkfesten har man undanvisat, men d:
dess ställe framkallat ett ständigt, kropp ochbi
äl förstörande, rus. Icke den, som då och då vi
id ett gladt tillfälle kan blifva öfverlastad, ärst
a straffbar supare, utan den, för hvilken ett li-er
t rus blifvit ett dagligt behof. Bristen på folk-ge
öjen. har föranledt detta tillstånd hos tusende! v:
nöm tusende. be
Det kan således antagas, alt vi behöfva folk-v(
ster; men huru skola vi få sådane? Icke kun-m
2 de framkallas blott genom hög befallning. Delsj!
ifyva gått öfverända genom de ny-religiösa åsig- fal
rna, de högres hoflifs-afsöndring, medelklassens at
aktiga förnämhet, de ängsliga myndigheternas gi!
nder och förbud. Afven i detta afseende har l fä
ps folket uppvaknat en ny anda. Det vill of-lup
ntliga förlustelser och gifver det tillkänna ge-jen
om föreningar och fester af många slag. Måttejde
an ej hindra denna välgörande riktning, utan