samma gång öfveruppskatta och allt för ringa upp skatta den menskliga naturen: det förra då mai tilltror den förmågan att helt och hållet kunn i allt och för ständigt afhålla sig ifrån spritartadi drycker; det sednare då man antager en sådan å terhållsamhet för nödvändig, för att förebygga o måttlighet. Smaken för spirituosa kan urarta til last; men derföre bör man icke anse den lastbar .Itill sitt ursprung, eller i allmänhet hvarje till I fredsställande deraf såsom förkastligt. Hvarje ädlare spritdryck, och i synnerhet den ädla gudsgåfvan, Vinet, befruktar månget frö till dygder loch kraft, som aldrig kunnat komma sig före i Ithe och vatten. Likasom hvarje fest, vid hvilken I blott the och vatten förtäras, är och blifver blot! Jen sorgeoch botefest, man må nu dervid vilja I tillkonst!a än så mycken gamman och glädje, så Tskulle ock i hela folklifvet, om man blott drack I vatten och thå, fattas den förnöjsamhet, som är Joch måste vara en väsendtlig upprätthållande princip, icke endast för privatlifvet utan äfven för det offentliga, det politiska. Då således ett menskligt begär icke i och för sig är dåligt och förderfligt, utan blott blifver det genom urartandet, bör man sträfva till att utrota detta, men icke sjelfva begäret, och för att kunna göra detta, måste man utforska orsakerna till urartandet. Orsaken till vår omåttlighet, åtminstone den vigtigaste hufvudanledningen dertill, är likväl i få ord sagdt: brist på anda, på lif och lyftning, i vårt lif. Detta gäller icke blott för den stora hopen; det gäller äfven för de högre stånden, hvilka vid de oändliga kalasen svälja, liksom endast för att uppsvälja tiden. Vår ädlare, vår studerande ungdom förskingrar fadrens svett, sin ungdomstid, hela lifvets hälsa, genom nästan ständiga dryckeslag, emedan man, i brist af en tillräcklig upplyftande och lifvande äggelse, eftersträfvar hjelteryktet i dryckjom. För den stora mängden fattas helt och hållet mål för alla lifvets ädlare sträfvanden, åtminstone förstår den icke att söka det; den vet endast att förskaffa sig afvexling och vederqvickelse i den nedtryckande, döfvande enformigheten, genom drinkandet. Den fattige älskar slutligen ruset, emedan han derunder förgäter sitt elände. Allt detta är en naturlig följd af naturvidriga förhållanden. Österlänningarna, Chineserna, hvilkas lif är ännu mera machinlikt, behöfva starkare rusmedel för att kunna drömma sig utur den hårda verkligheten; och det är ganska troligt, att älven vi, om vårt lifs förnedring skulle blifva ännu ytterligare, äfven kunde komma att äta opium. Hvad som måste ske, för att gifva de bildade en ädlare och mera tillfredsställande verksamhet, det är just det hvarom tiden ännu tvistar och strider; men det egentliga folket, ja, hela folket med de högre klasserna deri inberäknade, fattas det sanna högtidsdagar, folkfester. Aldre lagstiftare hafva erkänt vigten af dylika fester, och det till den grad, att de omgärdade dem med religiösa högtidligheter. Sjelfva katholska kyrkan, under sin högsta makt och stränghet, hindrade ej folkfester, utan gynnade dem snarare och tillät till och med att i kyrkorna fingo firas åsneoch narr-festerna. Det synes som hade) det varit för den nyktert förståndiga lefnadsåsigten i protestantismen, som folkfesterna icke l! funnit nåd. Men alla tiders vise hafva erkänt, t att den öfvermåtta af lefnadsglädje, som jäser hos! hvarje friskt folk, tidtals måste uppskumma, och l utt ju allmännare och offentligare det sker, desto lj bättre är det. Så länge det fanns folkfester, hadel! olkets lefnadslust ifrån tid till annan ett mål för!! lad trängtan. Man var måttlig och arbetsam,C ör att kunna vara rätt innerligt med om att del If aga deri; iman förnöjde sig länge i förhand åtl! anken på festen, och länge efteråt med minnet! leraf. Sedan denna välgörande riktning af fol-le .ets naturliga begär efter nöje blef det betagen,s var detta förvandlats till en lystnad efter mnjut-n ing, och jemte mycket annat ondt också närt den d örderfliga värdshuslifs-smittan. Man vill nu haf-h ja nöje alla dagar och vet icke att annorlunda V örskaffa sig det, än genom långvarigt sittande, rö-!n ande, spelande och drickande på värdshusen och j!1 väiringsställena. En stor mängd ynglingar och l! nän tillbringa öfver hälften af silt lif på värds-f usen, och äfven den högst förderfliga vanan attla edan på förmiddagen smutta och dricka, griper 2 Itmer om sig. Det blott då och då förefallande s! uslifvet vid folkfesten har man undanvisat, men d: dess ställe framkallat ett ständigt, kropp ochbi äl förstörande, rus. Icke den, som då och då vi id ett gladt tillfälle kan blifva öfverlastad, ärst a straffbar supare, utan den, för hvilken ett li-er t rus blifvit ett dagligt behof. Bristen på folk-ge öjen. har föranledt detta tillstånd hos tusende! v: nöm tusende. be Det kan således antagas, alt vi behöfva folk-v( ster; men huru skola vi få sådane? Icke kun-m 2 de framkallas blott genom hög befallning. Delsj! ifyva gått öfverända genom de ny-religiösa åsigfal rna, de högres hoflifs-afsöndring, medelklassens at aktiga förnämhet, de ängsliga myndigheternas gi! nder och förbud. Afven i detta afseende har l fä ps folket uppvaknat en ny anda. Det vill of-lup ntliga förlustelser och gifver det tillkänna ge-jen om föreningar och fester af många slag. Måttejde an ej hindra denna välgörande riktning, utan