Hell dig! hell dig! som, uppå konstens väg,
Naturen sökte, och som skämtets lätta,
Hårfina vågskål höll med säker hand,
Som, uti bundra former uppenbarad,
En annan Protheus oupphinnlig var! —
Ditt värf du fullbragt, och mot ljusets fält,
Till Elistens evigt gröna parker,
Din skugga förts, igenom elfenporten;
Der jublande och ömt omsluta dig
En Garrick, Talma, Devrient, Kean, Le Cain,
En Dugazon, en Ifiand, Unzelman,
Monvel, din ädle lirare. Förtjusad
Och glad din blick beskådar dem, då sälle,
De vigde hjeltar uti smakens lekar. —
Men ljäriln lik, som tusenskönan kysser,
Och längtar, trånar bort dock till jasminen;
Så du från dem, som varmt, som ömt du älskar,
Hän till din halfgud, den tillbedda, flyr. —
Se der, i myrtnars svalka, tredje Gustaf,
Från gyldne thronen vinka ses till dig.
Och fordne bröder, gamle, trogne vänner,
Dig bjertligt helsa, med oändlig fröjd.
Vår Nords Anakreon, med vinlöfsrankor
Om lockigt hår, dig trycker till sitt bröst.
Och Kellgren, Leopold, Creutz, Oxenstjerna,
Och Lidner, Adlerbeth och Schröderheim,
Och Ehrensvärd och Sergel, Gyllenborg,
Kexel och Hallman, alla dig bekanta,
Med lagerprydda bjessor samfäldt nicka
Till dig: välkommen! Och den milde herrskarn
Dig vänligt visar, på ett ledigt rum
Uti den ring, hans snille sammanfört.
Tag in, han talar med en klangfull röst,
Den plats, dig länge väntat, trogne vän! —
Töm sen med mig en bräddfull bägare
Med nektarvin, och sist för mig berätta
Om Sverge, om det hulda,; ljufva landet,
Mig än i Elisben dyrt och kärt. —
Och såsom bien invid Platos läppar
Begärligt hängde, äfven hvarje öra
Förtjust nu lyssnade; — dock, ned förhänget
Jag fäller! stoftets son, är jag ej värd
Att med mitt öga se den fröjd du njuter. —
Haf tack, du store, hädangångne konstnär,
Du ädelborne man, förutan stamträd,
Haf tack för hvarje ren och dyrbar stund,
Du oss beredde, tack för hvarje blomma,
Du flätade i lifvets mörka krans,
Tack för den ära, du, som -konstnär, skänkte
Din fosterbygd, som stolt dig kallar sin! —
Ned skola vi se solen sjunka många gänger,
Och månad efter månad snabbt försvinna;
r efter år i ständig vexling följa,
Men ack! din like ej vi återse! —
Och nu, far väl, odödlige! hvars bild
Din samtid ren ställt uti ärans tempel.
Far väl! far väl! — Allt är föränderligt,
Och lifvet skiftar, lik en brokig prisma,
Kameleontlikt, uti skiljda färger,
Och glömskans vida mantel sveper sig
Kring månget föremål. Dock, klar och huld,
An, som ett utaf elden pröfvyadt guld,
På snillets himlabref ditt namn skall stanna, —
Det stora evigt är, liksom det sanna! C—Il.
—— Sc 5 — a