in extenso intaga ett mycket långt svar på insänd anmärkning rörande en åtgärd af Strengni konsistorium angående folkskolorna, dels ock de uti, att insändaren i Aftonbladet af denna ar märkning, och som äfven sedan svarat på repl ken i Samlaren, uti detta svar begått den fasli; synden, att hafva tagit Samlaren sjelf för hufvi det för vissa uttryck, ehuru dess artikel var ir sänd. För detta sistnämnda misstag anhåller Re af Aftonbladet, på Hr S:s vägnar, som nu ej : tillstädes, om benägen ursäkt, men tycker likvä att missgerningen ej kan anses serdeles himmel skriande, så vida tonen i Samlarens insända arti kel och den vanliga i dess eget namn något nä likna hvarandra såsom två bär på samma busk För öfrigt är det en fordran, som väl aldrig nå gon tidning i verlden ansett sig skyldig att efter komma, att in extenso intaga allt, hvad en mot ståndare behagar debitera. Om det t. ex. tillät oss, att på detta sätt ställa uppmaningar till Sam laren sjelf eller andra konservativa tidningar, s vore detta för oss visserligen ett ganska beqväm sätt att få en större cirkulation för utvecklinge af våra åsigter; men vi äre öfvertygade, att Sam laren då skulle vända till det döfva örat. Imed lertid vilje vi för denna gången i utdrag med dela allt det hufvudsakliga af Samlarens artikel Hr Ekmarck har åtminstone framför mång andra på samma sida den förtjensten, som vi äf ven flere gånger låtit vederfaras rättvisa, att han i sin polemik alltid befinnande sig på kokpunkter af feberaktighet, menar uppriktigt i sin fanatism man skulle nästan kunna kalla honom den siste urfosforisten! och det närvarande stycket är in. gen dålig profbit härpå. Vi hafve redan nämnt att han ställer sitt tal till insändaren S. i Aftonbladet. Frågas då, huru Tit. S. kan beskylla mig (Samlarens Redakt.) att fortsätta min gamla rol, att oupphörligt nedsälta de liberala Bladen samt dem som yrka Fäderneslandets rätt till en medborgerlig uppfostran och tidigare bildning, då intet enda bevis för detta påstående kan i de utkomna, af mig ensam redigerade, 13 årgångarna af Samlaren uppletas, men deremot många bevis på motsatsen? Ifrågavarande beskyllning är så mycket oärligare, som, såsom skäl att förmoda, Tit. känner mig personligen och vet hvad jag efter min förmåga uppoffrat och sökt verka till befordrande äfven af den upplysning, som kan hinna bibringas den af näringsomsorger mest upptagna arbetsklassen, så vida fråga är om, att lärjungarne verkligen skola lära det, hvaruti de undervisas? — och torde Tit. hafva ganska lätt att, genom en här vistande, i närmaste beröring med Tit. stående, person erhålla färska bevis på hvad jag sökt och söker i denna väg uträtta. Då Tit. beskyller Samlaren för att hafva begagnat en kärkommen anledning, att benämna folket såsom rått, okunnigt och obändigt, så vore kuriöst att få uppdagadt, hvar någon så sårande beskyllning af Samlaren står att läsa eller när någon blå dunst spridt sig ifrån den til allmänhetens förvillande och förblindande? Då Tit. mot mig, liksom mot alla blad, som icke instämma i de ultra-liberalas åsigter, förnyar den oupphörligt idisslade beskyllningen, att Samlaren är salarierad och servil, och dermed måste menas ett blad, hvars Red. läter på ett eller annat sätt vedergälla sig, för att kunna begagnas till kringspridande af falska läror, som stå i strid med Fäderneslandets, d. v. s. Folkets, väl, och med liknöjdhet eller underdånig ödmjukhet låter använda sig till redskap för låga maktspråk och afsigter, — så trotsar jag icke al-: lenast Tit., utan ock alla sanna fosterlandsvänner, alt i mitt blad uppsöka något exempel derpå eller ett enda drag hos mig, som står i strid med vår besvurna Konstitution och Religion, eller i något hänseende med hvad jag bör hafva skäl att hoppas skall befrämja folkets sanna både intellektuella och materiela bästa. Den, som med berådt mod arbetar mot Fäderneslandets väl — han må kallas salarierad och servil eller ultraltbera! — anser jag för så stor skurk, att han kan sättas i bredd, om ieke öfver, sjeliva fadermördaren. Under all min både ynglingaoch mannaålder har jag derföre af hela min själ afskytt såda-: na skriftställare och deras medbjelpare, om hyilka den! fromme och erfarne Scriver säger: De åstadkomma! icke allenast förargelse och hjelpa DPjefvulen att utvidga sitt rike medan de lefva, utan de göra det äfpen efter sin död. Så ofta som itt stackars menniskohjerta genom deras skrifter besmiitas och förföres, så ofta måste ock den helige och rättfärdige Gudens vrede öfver dem likasom ånyo väckas och örökas. Förbannadt är det hufvud, som varit en örargelsens och förförelsens verkstad! förbannad är len hand, som tecknat dess verk på papperet! förjannad är den, som för snöd vinning skull): vefordrat deras tryckning och utspridning! och för-) s annad är den rikedom, hvartitl de varit en källa ! Detta torde vara ord, för hvilka till ceh med sjelfa hedningen — om han ännu har någon känsla för nenniskoslägtets sanna väl qvar i bröstet — måste larra, så vida han yet med sig något uppsåtligt brott mot Fäderneslandet, — och ve honom, om han icke Jå, medan tid är, besinnar hvad hans eviga frid tillörer!n 25 MÅTTLIGHETSFÖRENINGAR OCH FOLK! NÖJEN. i Titt hraf från Thiminacan si NDantcanha ÅAllaaraasinaA