me — — —
na besynnerliga personage klädd ien stor, blodröd
kappa, hvars uppslagna kapuchon visade ett ansig-
te af en så utomordentlig hvithet, att den blek-
het som betäcker likens kinder skulle synas frisk
och lefvande deremot. Denne gast i röd klädning
bar en spegel, uti hvilken han, med tillhjelp af
en dunkel lykta, hvars strålar föllo lodrätt på spe-
geln, noga betraktade sig och sitt graflika ansigte.
Fullkomligt sysselsatt med detta beskådande, som
tycktes utvisa att koketteriet ej är främmande för
invånarne i andra verlden, gick skepnaden med
hastiga steg, utan att vända hufvudet hvarken åt
höger eller venster. Allt som den nalkades, märk-
tes alltmer och mer att dess konvulsiviskt dar-
rande händer voro nära att släppa både spegel och
lykta hvarmed de voro belastade, och dess ur-
blekta ansigte visade ett så förfärligt uttryck, att
man vid åsyn af dess blick skulle hafva sagt, att
den sjelf rönte den fasa, som den ville uppväcka
hos andra.
Mindre förskräckt än förvånad, vid åsyn af en
så ovanlig varelse, gömde Servian sig bakom det
träd, mot hvilket han hade lutat sig, och vänta-
de under stum nyfikenhet slutet på detta äfven-
tyr. Den fasaväckande vandraren gick rakt på
kossackens graf. Anländ till foten af trädet, ned-
satte ban lyktan på gråsvallen och lösryckte nå-
gra bitar al trädets bark. Sedermera återtog han
lyktan och förblef orörligt stående med uppspär-
rade ögon och förfärad min, betraktande med ögon-
skenlig räddsla platsen der den skjutne soldaten
hvilade. Efter en stunds tyst betraktande öpp-
nade han långsamt sin mun och sjöng med en
röst, som tycktes komma ifrån en strupe uttor-