tt utrotelsekrig, eller en strid för att vinna väl-
et öfver de hvita, synes mig derföre ogrundad,
m icke de hvita, efter hans emancipation, skulle
örja ett utrotelsekrig mot honom. Resultaterna
f emancipationen i brittiska Vestindien hafva
ittills visat dessa åsigters riktighet, och jag före-
pår, alt framtiden skall ännu mer bekräfta dem.
Jag ingår ej i någon undersökning af de de-
aljerade hinder Hr Clay nämnt, ty om slafvarne,
åsom menniskor, hafva rättighet att vägra er-
änna alla de lagar för giltiga, hvilka förklara,
tt de äro ezendom, och om man utan fara
an återgifva dem menskliga rättigheter, så skall
nan ej finna dessa hinder oöfvervinnerliga. Hr
clay talar om att Försynen skijt den svarta ra-
en från den hvita och, genom deras fysiska bild-
ling och färg, förklarat dem böra hållas skiljda.
Jetta är oriktigt. Då det är Försynens mening
tt hindra racer från att blanda sig med hvar-
ndra, så gör den frukten af deras blandning o-
örmögen till fortplantning, såsom händelsen är
ned mulåsnan. Slafegarne hafva gifvit slafbefolk-
lingen slående bevis, att intet sådant hinder fin-
es mellan de afrikanska och europeiska racerna.
Den hvita anstrykning, tusental af dem hafva,
visa, att icke både fader och moder varit af afri-
sanskt blod, och det påstås vanligen, att ju hvi-
are skinnet är hos en kulört, desto närmare
Europterne står han till själen. Qvarteronerne
veskrifvas såsom en vacker och talangfull race.
Anglo-amerikanerne beundra till en viss grad
len amerikansk-indiska karakteren och tillskrifva
len ett slags ädelhet och värdighet, så att några
amiljer till och med skryta af indianskt blod,
som rinner i deras ådror; hvaremot negern för-
iktas, hatas och af somliga till och med afskys,
såsom knappt tillhörig menniskoslägtet. Denna
mening sanktioneras hvarken af filosofien, religio-
nen eller erfarenheten. Så mycket herr Clays
al än beundrades, så frågade jag ofta i sällska-
per, om det var någons mening att försvara slaf-
veriet såsom rätt, eller påstå, att den tid ej
skall komma, då det skall upphöra. Det svar,
jag vanligen fick, var, att få personer försvara
slafveriet såsom i sig sjelft rätt eller önska dess
obegränsade fortvaro, men att få vilja öppet be-
känna dessa tankar sedan abolitionisterne började
med sina bemödanden.