nas arbetet, utan att kunna påräkna att befordras
till ordinarie vid inträlfande ledigheter, och så-
dant lärer förhållandet nu varit, nemligen att en
skicklig adjungerad ledamot var i fråga såsom sö-
kande till den lediga platsen, jemte hr. Landegren.
Detta befordringsmål återför oss för öfrigt på
en annan, flere gånger förut vidrörd, fråga om
tillsättningen af landshöfdinge-platserna. Vid dessa
embeten äro de kamerala göromålen nästan de
mest maktpåliggande. Om derföre någon gång
skicklige landskamrerare eller ledamöter i Kam-
markollegium komma i åtanka till landshöfdingar
i stället för kompanichefer vid gardet, afskedade
majorer i armåen eller andra kamarillans gunst-
lingar, som vid embetets emottagande svälva i
fullkomlig okunnighet om dess åligganden, så
skulle äfven statens vigtigaste förvaltningsverk icke:
beböfva blifva så dels föråldradt, dels vanlottadt,
som nu är fallet. Men en sådan förändring, som
både skulle vara en fördel för staten, och gifva för-
tjenta civila embetsmän en billig uppmuntran och
ägga hågen hos de unga, att genom kunskaper och
flit tidigt lägga grund till framtida utmärkelse,
lärer väl, med få undantag, icke vara att hoppas
i vår tid.