Men hvad säkerhet kan du ge mig, att du hål-
ler ditt töfte?, frågade Tchetchengen.
Jag skall lemna dig majoren sjelf, svarade I-
van; tror du att jag lidit i femton månader och
bortfört min herre, för att öfverge honom här?
Det är bra, och jag tror dig; men tvåhundra
rubler är bra litet; jag vill ha fyrahundra.
Hvarför inte så gerna fyra tusen?, frågade 1-
van; delta kostar ingenting att lofva; men jag,
som vill bålla hvad jag lofvar, jag bjuder icke
mer än tvåhundra, ty jag vet hvar jag skall ta-
ga dem, men icke en kopek mer.,
Nå väl, får gå! Du skaffar tvåhundra rubler
och kommer igen inom tre dagar, och ensam ?
Ja, jag ger mitt ord derpå; men du, har jag
ditt? är majoren din gäst ?
Han är min gäst från detta ögonblick liksom
du, du bar mitt ord derpål
De gcålvo hvarandra händerne och skyndade ef-
ter majoren, den de hemburo, af köld och hun-
ger mera död än lefvande.
I stäliet för alt gå till Mosdok, begaf sig Ivan
till Tehervelianskaya-Staniza, som han hörde låg
närmare, och der en stark garnison kossacker var
förlagd. Han hade icke svårt att få ihop den nö-
diga summan. Kossackerna, hvaraf några varit
med vid den olyckliga expeditionen, då majoren
blef fången, förenade sig hastigt för att lägga till
hvad som felade i ransonen. På utsatt dag be-
gaf sig Ivan tillbaka; men öfversten, som kom-
menderade detachementet, fruktade något nytt be-
drägeri och tillät honom icke gå ensam; oaktadt
sin öfverenskommelse med Tchetchengen, följde
honom några kossacker.
Detta försigtighetsmått hade så när blifvit o-