Men hvad säkerhet kan du ge mig, att du håller ditt töfte?, frågade Tchetchengen. Jag skall lemna dig majoren sjelf, svarade Ivan; tror du att jag lidit i femton månader och bortfört min herre, för att öfverge honom här? Det är bra, och jag tror dig; men tvåhundra rubler är bra litet; jag vill ha fyrahundra. Hvarför inte så gerna fyra tusen?, frågade 1van; delta kostar ingenting att lofva; men jag, som vill bålla hvad jag lofvar, jag bjuder icke mer än tvåhundra, ty jag vet hvar jag skall taga dem, men icke en kopek mer., Nå väl, får gå! Du skaffar tvåhundra rubler och kommer igen inom tre dagar, och ensam ? Ja, jag ger mitt ord derpå; men du, har jag ditt? är majoren din gäst ? Han är min gäst från detta ögonblick liksom du, du bar mitt ord derpål De gcålvo hvarandra händerne och skyndade efter majoren, den de hemburo, af köld och hunger mera död än lefvande. I stäliet för alt gå till Mosdok, begaf sig Ivan till Tehervelianskaya-Staniza, som han hörde låg närmare, och der en stark garnison kossacker var förlagd. Han hade icke svårt att få ihop den nödiga summan. Kossackerna, hvaraf några varit med vid den olyckliga expeditionen, då majoren blef fången, förenade sig hastigt för att lägga till hvad som felade i ransonen. På utsatt dag begaf sig Ivan tillbaka; men öfversten, som kommenderade detachementet, fruktade något nytt bedrägeri och tillät honom icke gå ensam; oaktadt sin öfverenskommelse med Tchetchengen, följde honom några kossacker. Detta försigtighetsmått hade så när blifvit o