SER TP RR Amusemenl pour le piano, par J. N. Humn op. 408. Stockholm, chez Abr. Hirsch. I 32 sk. Bko. Man kan ej anse för ett gedt tidens tecken i cd musikaliska verlden, att äfven den ypperlige Humr befinner sig bland de tonsättare, hvilka musikens f forister, nyromantikerna, hota att undantränga; ser imedlertid nästan ut, som hade man i sinnet öfvyerlemna honom åt glömskan. Dock torde m kunna trösta sig med dena tanken, att han å nyo ko mer att lefva upp och beundras, sedan en ej så o! tydlig del af nyromantikerna vandrat all verldens vi för att sannolikt aldrig mer återvända. — Visserlig är det naturligt, att Hummel ej finner någon serde sympati hos den nya skolan; hans tonskapelser kara teriseras af en lugn och klar åskådning, hos hont finnes ingen Zerrissenheit, ingen yra, intet famlan i mörkret — hvilka egenskaper ofta äro hufvuding dienser i de nyares konstnärsskap —; Hummel y hvad han vill, gången af hans tankar är fast och kb stämd, och aldrig förlorar han den, genom tonern labyrint säkert iedande tråden. Häraf härleder sig o en anran orsak till den köld, hvarmed han behand! af de nya: de kunna ej spela honom. Hammels b stämda afslutenhet, den inre hållning, det klassis! lugn, som råder uti hans kompositioner, måste äfv råda i föredraget af dem — intet tempo rubato otid, inga kantiga, abrupta vexlingar i uttrycket pas här — — sålunda passar ock den nya skolans för dragningssätt icke till Hummels arbeten. Öfverhufvt förmå nyrormantikerna i allmänhet erdast återgifi tonverk af objektiv tendens: detta är orsaken, hva före de ofta spela Beethovens och Schuberts saker men deremot sällan låta höra sig med någon kempt sition af Mozart och hans efterföljare. Hummels musik är till formen tysk, till och me Mezartisk, således klassisk, till innehållet deremc fransysk, hvilket lednare bevisas genom den afgjord förståndsriktningen, som råder hos honom, och jemvi karakteriserar den nyare franska skolan. Men han storhet består uti den harmoniska sammansmäkninge af dessa, eljest så stridiga elementer, hvilken herrska i hans styl, och gifver den en sjelfständig hållning en alldeles egendomlig karakter. I detta afseend står, så vidt vi veta, Hummel ensam och -oupphun nen. Ben honom egna förståndsriktningen har ute slutit romantiken; detta element saknas här, liksom den fransyska konsten: romantiken, fordom :så inhemsl i Frankrike är numera främmande der, oaktadt all besvär, Fransmännen göra sig i detta afseende — materialismen herrskar hos dem alltför despotiskt, åt minstone i deras konsprodukter. Men denna afväs har Hummel ej beträdt, här framträder åter den tysk riktningen, och håller det främmande inflytandet mot vigten: för den fransyska frivoliteten har Mozarts and; bevarat honom. Deremot råder den utsöktaste urbe. nitet hos Hummel, och måhända är gratien hans mest karakteristiska drag — kanske fransysk till sitt ur. Sprung, men förädlad af tyska-skolans idealitet. Denna gratic, denna rena, ädla smak är det, som hos Hummel förenar de heterogena elementerna, utesluter det med det öfriga absolut oförenliga, afrundar det kantiga, och gifver det hela en högre harmonisk enhet. Detta finner man hos Hummel; mera får man dock ej fordra af honom. Passionernas stormar — mäktiga, högsinnade känslor — den kraftiga och genomgripande handling, som utaf dem födes — lifvet med dess fröjd och smärta — — att skildra detta ligger utom hans sfer; hans objektivitet är negativ, den framträder ej i handling. Derför är han icke dramatiker — hans arbeten för teatern hafva ej gjort lycka — och icke heller epiker -i högre mening. Hvilken himmelsvid skillnad, då man med en trio eller sonat af Hummel jemnför en af Beethoven — ej med afseende på den olika uppfinningsförmågan, utan på den olika riktningen —! Beethoven är en kämpe, klädd i harnesk, under hvilkens steg jorden bäfvar — spåren efter mången kamp på lif och död äro ännu synliga på hans rustning — Hummel deremot visar sig blott i paraduniform, man ser, att den aldrig varit medi elden ). Dock finnas äfven tonverk af Hummel, der han rör sig i en högre sfer, såsom den förträfliga septetten i d moll, dubbelsonaten i as dur, konserten i a och h moll, qvintetten i es mol, hvilka äro författade i den patetiska stylen; imedlertid förefalla de mera såsom lyckade, ja mästerliga efterbildningar, än som inspirationer, utgångne från en sjelfständig ande. Afven för kyrkan har man förträffliga arbeten af Hummel, och !man kan ej utan högt intresse höra hans herrliga messor; dock uppenbarar sig i dem icke så mycket den strängt rättrogne Katoliken, ej heller panteisten, som söker verldsanden i naturen, som icke snarare blott den snillrike, genombildade konstnären, den futändade musikaliske stylisted. Närvarande Åmusement är i afseende på omfånget) ett bland Hummels smärre arbeten, men det oaktadt!t ganska intressant, äfven derigenom, att det i mindrel skala innehåller denne författares mest karakteristiska , egenskaper. Första aliegron f mol, har en bestämd, llvarlig karakter, ofta mildrad af täska melodier i lur, hvilket bildar en angenäm omvyvexling af ljus ech kugga, dock utan tvära afbrott: alk är sorgfälligt mo-! iveradt och förberedt, såsom ock hela verket är ut-l? närkt genom Hummels vanliga formella fulländning. Romansen — f dur — är baserad på en enkel, inta-r ande melodi, bvilken äfven i sin utveckling bibehål-li er dessa egenskaper. En kort kadens bildar öfverången till rondon (f dur): en liflig, gratiös komposiv on, Ur det naiva grundmotivet utveckla sig ömsom riljamta, dock ej svåra passager, ömsom lätta modutioner, ömsom nya melodier, hyilka dock aldrig äro)! emmande för grundtemat. — Det hela qvarlemnar9? tt angenämt och harmoniskt, om än ej djupt intryck. a Ursprungligen är denna pjes komponerad för piano lk ch violin. Att arrangera från duettform till solo, är a inkigt, och lyckas sällan; denna gång har det dock så allmänhet lyckats rätt väl, Arrangementet är gjordt ,, Tyskland af obekant hand. d Detta amusement fordrar af den utförande ej någon or färdighet, men deremot en lätt hand, flytande redrag och derjemte ett bundet spelsätt. Unga dittanter, hvilkas spel erhållit denna riktning, hafva r ett ypperligt tillfälle, att praktiskt utveckla och pöfva sitt föredrag, äfven bör detta stycke för :dem ifva en ganska tacksam societetspjes; dock skulle vi ja afstyrka dem att hefatta sig dermed. hvilka he.