SER TP RR
Amusemenl pour le piano, par J. N. Humn
op. 408. Stockholm, chez Abr. Hirsch. I
32 sk. Bko.
Man kan ej anse för ett gedt tidens tecken i cd
musikaliska verlden, att äfven den ypperlige Humr
befinner sig bland de tonsättare, hvilka musikens f
forister, nyromantikerna, hota att undantränga;
ser imedlertid nästan ut, som hade man i sinnet
öfvyerlemna honom åt glömskan. Dock torde m
kunna trösta sig med dena tanken, att han å nyo ko
mer att lefva upp och beundras, sedan en ej så o!
tydlig del af nyromantikerna vandrat all verldens vi
för att sannolikt aldrig mer återvända. — Visserlig
är det naturligt, att Hummel ej finner någon serde
sympati hos den nya skolan; hans tonskapelser kara
teriseras af en lugn och klar åskådning, hos hont
finnes ingen Zerrissenheit, ingen yra, intet famlan
i mörkret — hvilka egenskaper ofta äro hufvuding
dienser i de nyares konstnärsskap —; Hummel y
hvad han vill, gången af hans tankar är fast och kb
stämd, och aldrig förlorar han den, genom tonern
labyrint säkert iedande tråden. Häraf härleder sig o
en anran orsak till den köld, hvarmed han behand!
af de nya: de kunna ej spela honom. Hammels b
stämda afslutenhet, den inre hållning, det klassis!
lugn, som råder uti hans kompositioner, måste äfv
råda i föredraget af dem — intet tempo rubato
otid, inga kantiga, abrupta vexlingar i uttrycket pas
här — — sålunda passar ock den nya skolans för
dragningssätt icke till Hummels arbeten. Öfverhufvt
förmå nyrormantikerna i allmänhet erdast återgifi
tonverk af objektiv tendens: detta är orsaken, hva
före de ofta spela Beethovens och Schuberts saker
men deremot sällan låta höra sig med någon kempt
sition af Mozart och hans efterföljare.
Hummels musik är till formen tysk, till och me
Mezartisk, således klassisk, till innehållet deremc
fransysk, hvilket lednare bevisas genom den afgjord
förståndsriktningen, som råder hos honom, och jemvi
karakteriserar den nyare franska skolan. Men han
storhet består uti den harmoniska sammansmäkninge
af dessa, eljest så stridiga elementer, hvilken herrska
i hans styl, och gifver den en sjelfständig hållning
en alldeles egendomlig karakter. I detta afseend
står, så vidt vi veta, Hummel ensam och -oupphun
nen. Ben honom egna förståndsriktningen har ute
slutit romantiken; detta element saknas här, liksom
den fransyska konsten: romantiken, fordom :så inhemsl
i Frankrike är numera främmande der, oaktadt all
besvär, Fransmännen göra sig i detta afseende —
materialismen herrskar hos dem alltför despotiskt, åt
minstone i deras konsprodukter. Men denna afväs
har Hummel ej beträdt, här framträder åter den tysk
riktningen, och håller det främmande inflytandet mot
vigten: för den fransyska frivoliteten har Mozarts and;
bevarat honom. Deremot råder den utsöktaste urbe.
nitet hos Hummel, och måhända är gratien hans mest
karakteristiska drag — kanske fransysk till sitt ur.
Sprung, men förädlad af tyska-skolans idealitet. Denna
gratic, denna rena, ädla smak är det, som hos Hum-
mel förenar de heterogena elementerna, utesluter det
med det öfriga absolut oförenliga, afrundar det kan-
tiga, och gifver det hela en högre harmonisk enhet.
Detta finner man hos Hummel; mera får man dock
ej fordra af honom. Passionernas stormar — mäkti-
ga, högsinnade känslor — den kraftiga och genomgri-
pande handling, som utaf dem födes — lifvet med dess
fröjd och smärta — — att skildra detta ligger utom
hans sfer; hans objektivitet är negativ, den framträder
ej i handling. Derför är han icke dramatiker — hans
arbeten för teatern hafva ej gjort lycka — och icke
heller epiker -i högre mening. Hvilken himmelsvid
skillnad, då man med en trio eller sonat af Hummel
jemnför en af Beethoven — ej med afseende på den
olika uppfinningsförmågan, utan på den olika riktnin-
gen —! Beethoven är en kämpe, klädd i harnesk,
under hvilkens steg jorden bäfvar — spåren efter mån-
gen kamp på lif och död äro ännu synliga på hans
rustning — Hummel deremot visar sig blott i parad-
uniform, man ser, att den aldrig varit medi elden ).
Dock finnas äfven tonverk af Hummel, der han rör
sig i en högre sfer, såsom den förträfliga septetten i
d moll, dubbelsonaten i as dur, konserten i a och h
moll, qvintetten i es mol, hvilka äro författade i den
patetiska stylen; imedlertid förefalla de mera såsom
lyckade, ja mästerliga efterbildningar, än som inspira-
tioner, utgångne från en sjelfständig ande.
Afven för kyrkan har man förträffliga arbeten af
Hummel, och !man kan ej utan högt intresse höra hans
herrliga messor; dock uppenbarar sig i dem icke så myc-
ket den strängt rättrogne Katoliken, ej heller panteisten,
som söker verldsanden i naturen, som icke snarare blott
den snillrike, genombildade konstnären, den futända-
de musikaliske stylisted.
Närvarande Åmusement är i afseende på omfånget)
ett bland Hummels smärre arbeten, men det oaktadt!t
ganska intressant, äfven derigenom, att det i mindrel
skala innehåller denne författares mest karakteristiska ,
egenskaper. Första aliegron f mol, har en bestämd,
llvarlig karakter, ofta mildrad af täska melodier i
lur, hvilket bildar en angenäm omvyvexling af ljus ech
kugga, dock utan tvära afbrott: alk är sorgfälligt mo-!
iveradt och förberedt, såsom ock hela verket är ut-l?
närkt genom Hummels vanliga formella fulländning.
Romansen — f dur — är baserad på en enkel, inta-r
ande melodi, bvilken äfven i sin utveckling bibehål-li
er dessa egenskaper. En kort kadens bildar öfver-
ången till rondon (f dur): en liflig, gratiös komposi- v
on, Ur det naiva grundmotivet utveckla sig ömsom
riljamta, dock ej svåra passager, ömsom lätta modu-
tioner, ömsom nya melodier, hyilka dock aldrig äro)!
emmande för grundtemat. — Det hela qvarlemnar9?
tt angenämt och harmoniskt, om än ej djupt intryck. a
Ursprungligen är denna pjes komponerad för piano lk
ch violin. Att arrangera från duettform till solo, är a
inkigt, och lyckas sällan; denna gång har det dock så
allmänhet lyckats rätt väl, Arrangementet är gjordt ,,
Tyskland af obekant hand. d
Detta amusement fordrar af den utförande ej någon
or färdighet, men deremot en lätt hand, flytande
redrag och derjemte ett bundet spelsätt. Unga di-
ttanter, hvilkas spel erhållit denna riktning, hafva
r ett ypperligt tillfälle, att praktiskt utveckla och
pöfva sitt föredrag, äfven bör detta stycke för :dem
ifva en ganska tacksam societetspjes; dock skulle vi
ja afstyrka dem att hefatta sig dermed. hvilka he.