j
VAA BR by Uret ne SR ar nn ann te
derföre ha vi fö!jt hans råd, och hvad jag derföre
säger läsarne, det göra de, och hvad jag säger dem
de icke skola göra, äfven detta ätlyda des — —
Drängen och barnen tillbringade natten hos mig.
Följande morgon återkom herr kronobefallningsman-
nen Enholm, för att samtala med dessa. Att bålla
drängen och barnen qvar en natt mer eller mindre,
trodde länsmannen göra ingenting. — — — —
Efter gifvet löfte af drängen och barnen, att cj vi-
dare fortsätta i sitt påbörjade predikosätt, blefvo de
genast hemförlofvade, hvarefter de afgingo till sina
hm—— — — —— — — — — —-
Jag torde äfven få nämna, att då jag förliden vin-
tras hörde Catharina i Jutabo predika, börjades för
hvarje gång hon predikade ur Zions sånger psalmer
Inatt sjungas af läsarne och efter hvarje slut sjöngs ur
svenska messan Haleluja,, — — — tilläggande Malm-
berg, att barnen och drängen icke voro innelåste om
natten.
Hr löjtnant Josua von Menzer upplyste: att i Ja
nuari eller Februari månad 1842 utkommit en ordres,
Tatt, om kronobetjeningen fann nödigt, reqvirera man-
skap i och för läseriet, skulle sådant lemnas. Under-
Isökningens fortsättande skulle försiggå vid innevaran-
de års sommarting för vidare bevisnings anskaffande.
Vid Östbo Häradsrätt har, som han sig kallar, en
af de för uppsigt öfver svärmares sammankomster till-
satte ordningsmän, organisten A. W. Wigardt i Hags-
jhult blifvit, på angifvelse af hofrättsnotarien Ouchter-
lony, tilltalad, för det Wigardt skall försåtligen öfver-
fal!it och slagit David Petersson i Svanaryd. Röran-
de denna tilldragelse hafva följande vittnen vid må-
lets handläggning d. 6 sistl. Maj, berättat:
Lena Jonasdotlter, att hon tjenade hos Johan Pet-
tersson i Torp Mellangården förlidet år, att Wigardt
och Gustaf Jonasson i Torp en dag under vintren
voro hos Johan Pettersson och yttrade, att David
Pettersson vore värd att slå, för det han går i byg-
den och förvillar folket: att David i detsamma kom
gående förbi, då Gustaf Jonasson sprang ut till Claes
Lås och bad honom springa efter David, emedan Gu-
staf ville skicka ett bref med David till Försebo: att
Wigardt och Gustaf Jonasson yttrat, då Lås återkom
och underrättade dem, att David ej ville vända om,
att de skulle gå i förväg till Hagshult för att träffa
honom, samt att de sedermera straxt begåfvo sig ut
och gingo en mindre allmän väg öfver gärdet till
Hagshullt.
Sara Stina Samuelsdotter, tjenande i Torp Söder-
gården: att hon en dag under vintren stod vid Söder-
gårdsbrunn, då Claes Läs kom ut från Johån Petters-
sons i Torp Mellangården stuga och helsade från Gu-
staf Jonasson, att David, som kom gående, skulle gå
derin: att så väl vittnet, som Jonas Magnus Samuels-
son och några andra varnade David att icke gå dit,
emedan vittnat hade sig bekant, att de personer, som
voro församlade å det anvista stället, och David voro
olika i sina religionsåsigter och vittnet derföre anade,
att något ondt möjligen kunde vederfaras honom om
han gick dit: och att David efterkom deras råd, så
att han gick förbi.
Jonas Magnus Samuelsson: en måndag förlidet års
vinter kom vittnet, som skulle köra till qvarnen vid
Torp Södergård, i sällskap med David Pettersson.
När de kommit till Mellangården, utkom Gustaf Jo-
nasson och bad David gå in, emedan Johan Maurits-
son, hvilken David sökte, skulle bo der. Flere andra
ropade äfven på David, men vittnet underrättade ho-
nom, att Gustaf Jonassons uppgift om Johan Maurits-
sons hemvist var oriktig, och varnade David att icke
efterkomma Gustaf Jonassons begäran, emedan vitt-
net såg Wigardt vara der. Gustaf Jonasson ville att
David skulle gå in, och ett rykte var gängse att Wi-
gardt, vid första lägliga tillfälle, ville slå David. Da-
vid tackade vittnet för dess välmening och åtföljde
vittnet till det ställe i Mellangården, der vittnet upp-
gaf ått Johan Mauritsson bodde, Der gick David in,
hvarefter vittnet, som. fortsatte sin väg till Hagshult,
såg Wigardt och Gustaf Jonasson från Mellangården
i Torp taga en mindre vanlig väg öfver gärdet mot
Hagshults kyrka. Nära kyrkan upphans vittnet af Da-
vid Pettersson, och kommen i sällskap med honom till
sockenstugan, blef vittnet anmodad af Gustaf Jonas-
sön att gå derin, för att, såsom han uppgaf, bevittna
en afhandling. Vid ingåendet i sockenstugan mötte
vittnet Wigardt, som gick ut; men Gustaf Jonasson
hade ej någon handling, som skulle bevittnas, och
vittnet återvände derföre genast till sitt lass samt kör-
de, Wigardt och David stodo då på vägen, som går
förbi socknestugan, och samtalade med hvarandra, och
när viltnet kört några steg, gaf Wigardt David en
örfil, så att hatten föll utaf denne sednare. De dro-
go sig sedermera från vägen, på en plan, som på ena
sidan begränsas af ringmuren vid kyrkan och på de
tvänne andra sidorne af vägarne, som der möta hvar-
andra. Der fick David ytterligare nägra örfilar af!
Wigardt, som på Davids begäran, att ban cj skulle
vara ond på honom, yttrade, att han skulle smörja
honom. -Vittnet hörde icke David vara otidig emot
Wigardt, och märkte icke heller alt Wigardt nyttjade
något tillbygge. När vittnet kört ett stycke, upphans
vittnet åter af David. Han var då mycket röd i an-
sigtet, men blånad eller blodvite syntes icke å ho-
nom, och
Måns Jacobsson: en dag sistl. års vinter i Febru-
ari eller -Mars månad, som vittnet stod på gården
vid sin ladugärd i Hagshult, som ligger nära intill
kyrkan, såg vittnet först Wigardt komma gående i-
rån Torp mot socknestugan i Hagshult, der han då
bodde. En kort stund derefter kom Jonas Magnus
Samuclsson körande med ett lass, bredvid hvilket Da-
vid Pettersson gick. När de kommit midt för sockne-
itugan, utkom någon derifrån, som vittnet likväl ej
iunde för sin ladugård se hvilken det yar, och bad
Jonas Samuclisson gå derin. Han efterkom denna be-
säran och David Pettersson stadnade ensam vid las-
set. Så snart Jonas Samuelsson ingått i socknestu-
san, utkom Wigardt derifrån och gaf sig föret i tal
ned David Pettersson, slog honom sedan för örat, så
at hatten föll utaf, och fällde derefter omkull! honom
Då vägen, der hamn: tilldelade honom flera slag med
ränderne. Under tiden kom Jonas Samuelsson ut från
ocknestugan och körde med sitt lass. Efter det att
David Pettersson uppstigit, rusade Wigardt ånyo på
onom, förde honom genom ledet (grinden) vid vä-
en, som går ät vester, och gaf honom der ytterligare
vägra örfilar; hvarpå David Pettersson, som ej hörts
ttra något ohölligt ord till Wigardt, gick tiil stället,
ler ban först blifvit öfverfallen, upptog sin hatt och
öljde efter Jonas Samuelsson, som rest åt Björkefors.