Huru!cdes Svenska Biet präglar tukt och takt
i Statstidningen.
Knappt har kampanjen på Ladugårdsgärdet slut:
och Konuusu förklarat sitt höga välbehag öfve
den tuki och takt, som rådde hos armåen til
häst och lot, innan Sv. Biet upptäckt, att de
haltar inom en annan afdelning af försvarsverket
nämligen i sjelfvaste officiella bladet, som doc!
är bestimå! att vara ett försvar öfver allt anna
och till och inet för det militära försvarsverket ti
lands och vallen, Om någon svag punkt i dett
skulle kunna upptäckas. Biet har derföre före
tagit siv all prägla fukt och takt i Statstidningen
och enhkaunveriiven att lära den skilja mellan et
kanske och ett fall. Härvid uppenbarar si
icke blott, alt batongen inom de devuerade le
derna nu inoer befinner sig hos Sv. Biet, utan oc!
att den vid tillfälle allvarsamt begagnas, och at
disciplinen, handhafd af vår aldrachristligaste tid
ning, är lemtigen rude.
Anledninszen till den offentliga prygling, Stats
tidningen ou blifvit underkastad, är helt enkel
den, alt 1emälde tidning, i sin rapport om hva
Hans Maj:t vtitrade, då han nyligen talte svenska
låter honom säga: Gud välsigne Er, i fall ja
icke får sc er mer; Biet påstår, att han sagt ick
fall, utan, med semikolon framför, kanske. Gu
vet, hvem som har rätt i denna vidt utseend
tvist; men det vissa är, att Biet blifvit mycke
uppretadt, och till och med röjer den onda ön
skan, att jen devuerade medbrodern för sin för
seelse måtte fallit i de liberala bladens omild;
händer. Liksom instruktionskorporalen till bul
vanerne ropar takt tu, takt tu d—n skall annam
ma er!) så interfolierar ock Sv. Biet sitt tuk
takt med harmfulla förespeglingar om hvad di
liberala bladen borde taga sig för med den offici-
alla och icke officiella celebritetenv.
Vi hafva understruckit några af de mustigast
uttrycken i Biets skrapa, som lyder så:
Ått H. M:t vid nattens inbrytande i vagn besökt
lägren, har deremot varit så mycket lättare att ob
servera, som nyss antydda blad med flåsande ifvei
kastat sig öfver ett Svenskt uttryck af H. M:t, hvil
ket en annan, mycket märkvärdig tidning allraförs
tillagt Högstdensamme. Konungen sade: Gud väl
signe Er; kanske jag ser Er aldrig mer! men dett:
kanske förvandlades i samma märkvärdiga tidnin;
till ett i fall, som icke är serdeles väl placeradt
Att citationen skett utan aning om någon besynner
lighet, som deri kunde ligga förstucken, och fulikom.
ligen in bona caritate, derom är jag sä myeket me
förvissad, som det ingalunda är första gången sådana
förseelser inträffa uti somliga af våra tidningar, der
man har mycket oskyldiga pennor; men huruvida
de andra bladens upptagande och understrykande a
detta uttryck äfven skett in bona caritate, lemna
jag derhän. Nog var det här vid lag genast mindr
troligt, att orden blifvit: orätt sagda, än att slar
blifvit begånget al den märkvärdiga tidnivgen, hvar:
referent kunde förmodas tappat bort ett och annal
af de fällda orden, på hemvägen till staden; men så
dant hade skadefröjlen icke tid att besinna, Vid
hvarje annat tillfåle kan du vara förvissad, att de
frie vändt löjet åt den mycket märkvärdiga, Mer
ingen lukt förmår at ingilfva takt åt vissa celebri
teter.
—
— Hernösandsposten har följande insänd:
Bref från en landlbo.
Min kära Adolft Det föll mig in i går afton —
Pehrsmässafton — att jag på länge ej låtit höra a
a 2. sr