Huru!cdes Svenska Biet präglar tukt och takt i Statstidningen. Knappt har kampanjen på Ladugårdsgärdet slut: och Konuusu förklarat sitt höga välbehag öfve den tuki och takt, som rådde hos armåen til häst och lot, innan Sv. Biet upptäckt, att de haltar inom en annan afdelning af försvarsverket nämligen i sjelfvaste officiella bladet, som doc! är bestimå! att vara ett försvar öfver allt anna och till och inet för det militära försvarsverket ti lands och vallen, Om någon svag punkt i dett skulle kunna upptäckas. Biet har derföre före tagit siv all prägla fukt och takt i Statstidningen och enhkaunveriiven att lära den skilja mellan et kanske och ett fall. Härvid uppenbarar si icke blott, alt batongen inom de devuerade le derna nu inoer befinner sig hos Sv. Biet, utan oc! att den vid tillfälle allvarsamt begagnas, och at disciplinen, handhafd af vår aldrachristligaste tid ning, är lemtigen rude. Anledninszen till den offentliga prygling, Stats tidningen ou blifvit underkastad, är helt enkel den, alt 1emälde tidning, i sin rapport om hva Hans Maj:t vtitrade, då han nyligen talte svenska låter honom säga: Gud välsigne Er, i fall ja icke får sc er mer; Biet påstår, att han sagt ick fall, utan, med semikolon framför, kanske. Gu vet, hvem som har rätt i denna vidt utseend tvist; men det vissa är, att Biet blifvit mycke uppretadt, och till och med röjer den onda ön skan, att jen devuerade medbrodern för sin för seelse måtte fallit i de liberala bladens omild; händer. Liksom instruktionskorporalen till bul vanerne ropar takt tu, takt tu d—n skall annam ma er!) så interfolierar ock Sv. Biet sitt tuk takt med harmfulla förespeglingar om hvad di liberala bladen borde taga sig för med den officialla och icke officiella celebritetenv. Vi hafva understruckit några af de mustigast uttrycken i Biets skrapa, som lyder så: Ått H. M:t vid nattens inbrytande i vagn besökt lägren, har deremot varit så mycket lättare att ob servera, som nyss antydda blad med flåsande ifvei kastat sig öfver ett Svenskt uttryck af H. M:t, hvil ket en annan, mycket märkvärdig tidning allraförs tillagt Högstdensamme. Konungen sade: Gud väl signe Er; kanske jag ser Er aldrig mer! men dett: kanske förvandlades i samma märkvärdiga tidnin; till ett i fall, som icke är serdeles väl placeradt Att citationen skett utan aning om någon besynner lighet, som deri kunde ligga förstucken, och fulikom. ligen in bona caritate, derom är jag sä myeket me förvissad, som det ingalunda är första gången sådana förseelser inträffa uti somliga af våra tidningar, der man har mycket oskyldiga pennor; men huruvida de andra bladens upptagande och understrykande a detta uttryck äfven skett in bona caritate, lemna jag derhän. Nog var det här vid lag genast mindr troligt, att orden blifvit: orätt sagda, än att slar blifvit begånget al den märkvärdiga tidnivgen, hvar: referent kunde förmodas tappat bort ett och annal af de fällda orden, på hemvägen till staden; men så dant hade skadefröjlen icke tid att besinna, Vid hvarje annat tillfåle kan du vara förvissad, att de frie vändt löjet åt den mycket märkvärdiga, Mer ingen lukt förmår at ingilfva takt åt vissa celebri teter. — — Hernösandsposten har följande insänd: Bref från en landlbo. Min kära Adolft Det föll mig in i går afton — Pehrsmässafton — att jag på länge ej låtit höra a a 2. sr