jag ej söker att försäkra dess framtid. Det gäller staten och personliga konsiderationer måste vika. Himlen bar ej gifvit mig några barn. Mitt för fyra år sedan ingångna äktenskap synes ofruktbart: och Prinsessans starka helsa förbjuder all tanka, att ett lyckigare giftermål skulle skaffa mig efterkommande. Min bror Carls sjuklighet, hans hy, och äfven ord, som undsluppit läkrarne, komma mig att frukta, att han ej lefver länge. Allas ögon skola då vända sig till min bror Fredrik. Men hvad bopp för nationen, om han förblifver sådan. han nu är? — Dock han är ännu i en ålder, då de falska principer, som man ingifvit honom, kunna utplånas, och en skicklig hand bilda hans sinne. — Blir han qvar här, så är omöjligt att hoppas någon förändring. Men om han lemmar fädernehuset, om han anförtros åt edra händer, då skall han märka skillnaden eme!lan andra Prinsar och sig. Om han blir skid från Ribbingska huset 4), — som ännu mer än fröken Fersen förvrider honom hufvudet, — om han får lefva ett helt år med eder, så kan och bör jag hoppas en god verkan af hans resa. Vår emottagelse i Frankrike skall röra honom, och kanhända förmå honom att ändra de mössidder, som Ribbing satt i honom.! Flere versioner hafva varit gängse om orsaken till den fiendskap, som efter revolutionen 1772! uppkom emellan Gustaf HI och en af hufvudmännen i detta företag, general-löjtnanten baron Sprengtporten : en ovilja, som å Konungens sida var så stark, att man i hans förtroliga brefvexling understundom finner Sprengtporten betecknad med benämningen Vilddjuretn. Se här hvad i Hr Geijers skrift förekommer rörande detta ämne: I det ögonblick baron Sprengtporten skulle afsegla, erhöll ban från Konunoen följande biljett, som vi efter originalet meddela i öfversättning: Jag lägger i edra händer hemligheten af mitt lif, och jag fruktar ingenting i denna punkt. Jag beder er än en gång att spara eder och ej utsätta edra dagar, som i detta ögonblick så nära äro förenade med statens välfärd. Finner ni motstånd, är bättre att uppgilva företaget, än att bringa eder lycka på fall. I denna händelse hoppas jag att ni tillintetgör detta papper, hvilket äfven sedan bör ske, om ni deraf gjort bruk. Den 29 Juli 1772. Det i biljetten omnämnda papperet var en af Sprengtporten, men af Konungen undertecknad och besezglad fullmakt, att han, som åt öfversten baron Sprengtporten uppdragit en högst vigtig, fast hemlig förrättning, af hvars utgång fädernelandets väl i högsta måtto beror, för godt erkänner alt hvad han härutinnan finner nödigt att göra, samt gillar och stadfäster de löften och försäkringar, han gifver åt dem, som bonom biträda. Det var ej Sprenzgtportens mening att få Konungens egen underskrift på detta papper. Han ville endast försäkra sig om hans bifall till innehållet, och ämnade sjelf låta ditsätta en härmad kunglig underskrift, såsom ock sedermera skedde. Konungen missförstod meningen och underskref sjelf. Men då både namnteckningen ej syntes fullt lika den vanliga och det kungliga sigillet var otydligt, drog Sprengtporten deraf misstankar; och detta var första anledningen till hans sedermera yppade misshällighet med Konungen.n Vi sluta våra utdrag med följande vackra prof på upphöjda tänkesätt och oegennytta, i en tid då de fleste af våra store och annars inflytelserika personer icke gjorde serdeles svårigheter vid att emottaga utländska kabinetters guld. Oaktadt sina egna behof hade Konungen äfven tänkt på sina vänner. En biljett, daterad Stockholm den 5 Augusti 1772, ifrån grefve Vergennes till ÖfversteMarskalken, Grefve Nils Bjelke (fordom andre Guvernör för Konungen, såsom Kronprins), innehåller att anbud af en fransysk pension på 20,900 daler 2), att till Grefve Bjelke quartaliter betalas från Zen 4 Juli af det löpande året. Konungen har förvarat det bref, som Grefve Bjelke, i anledning deraf, tillskref honom sjelf, dateradt Hellekis den 44 Avg. 4772. Det lönar väl mödan att till sitt hufvudsakliga innehåll meddela. Ed. M:t — skrifver Grefve Bjelke — värdes förlåta mig, om jag är djerf nog, att afbryts dess vigtigare göromål för en angelägenhet, som blott rörer mig personligen. . .. Af innelyckta täcktes E. M. se det anbud, som Ambassadörer gjort mig på sin Herres vägnar, och det sätt hvarpå jag tro!t mig böra svara. Det är ej derföre, att i min närvarande belägenhet, med er skuld af 50,000 plåtar, icke ett penningeunderstöd skulle komma väl sill pass. Jag är ej helle okunnig om den vördnad, man är krönta hufvuden skyldig. Men kanhända har jag ett hjerta för stolt för min lycka. Det synes mig, att en man 41 Riksrådets. .