JZE— ARABISKT BEVIS PÅ SINNESFÖRVIRRING. En Eu-
rope hade så mycket förvånat flera Araber, med hyil-
ka han reste, genom sina seder och bruk, att de slut-
ligen yttrade den tankan, att det ej måtte stå rätt
till med hans förstånd. En gammal Scheik framträd-
de till de talande och sade, då han hörde hvarom frå-
ga var: Menniskan är galen, derom är intet tvilvel;
tänken bara, jag såg honom lägga socker isitt kaffe !
Detta bevis besegrade alla tvifvelsmål och alla kommo
nu öfverens om, att Europten var förryckt.
— ETT SÄLLSYNT DRAG AF REDLIGHET. En familj
i Berlin ärfde nyligen ett kapital af 6,000 Rdr Bko
under sådana omständigheter, att de väl förtjena att
anföras såsom ett ovanligt bevis på stor rättskaffenhet
äfven i vår tid. Grefyve von S., en rik godsegare, ha-
de på sina gods en prest, hvilken han älskade och
aktåde för dess redliga sinne. Sonen af denne andli-
ge kunde erhålla en fördelaktig syssla, men behöfde
derför en borgen af 6,000 Rdr Bko, och hans fader
var ej i stånd att anskaffa denna summa. Han vän-
de sig derför till grefve von S., som också beredvilligt
och med nöje försträckte penningarne. Olyckor af
många slag träffade prestmannens son, och kautionen
gick förlorad, utan att man kunde tillskrifva honom
någon moralisk skuld. Han sjelf var djupt bedröfvad
deröfver, men fadren var förtviflad. Grefven tröstade
imedlertid dem båda, i det han sade: Min bästa pa-
stor, jag är en rik man och kan lätt umbära summan;
men om det bidrager till ert lugnande, att jag icke
skänker er penningarne så kan ni eller er slägt, om
de kunna, en gång betala dem; rörande tiden, då
detta skall ske, behöfver ni ej bekymra er. Grefve
von S. dog, utan att tänka mera på saken. Presten
dog också, men på sin dödsbädd bad han: Min son,
glöm icke att en gång, om du kan, betala vår välgö-
rares barn de 6,60600 riksdalerna. Detta var likväl icke
möjligt för sonen, ty han dog i temligen små omstän-
digheter; han hade dock icke glömt skulden, utan lät
på dödssängen sin enda dotter lofva att betala den,
om hon en gång skulle komma i sådana förhällanden
att hon kunde det, Dottren gil e sig med en just ic-
ke rik, men välmående man, och då denne dog testa-
menterade han den barnlösa enkan räntan af sin för-
mögenhet, hvilken efter hennes död skulle tillfalla ät-
skilliga välgörenhetsanstalter. Slutligen nalkades äf-
ven enkans sista stund. Då lät hon kalla en notarie
till sig och öfverlemnade honom en summa af 6,000
Rdr Bko för att återställa den åt grefve von S:s arf-
vingar, hvarigenom hon uppfyllde sin farfaders för-
bindelse och efterkom sin faders sista önskan. Hon
hade under en lång följd af år hopsparat denna sum-
ma af räntorna, och för att åstadkomma detta hade
den gamla, isynnerhet på de sista åren, måst under-
kasta sig många umbäranden. i
— EN TIGER FÅNGAD MED FÅGELLIM. En engelsk
tidning omtalar, efter en i England ötkommen rese-
beskrifning, följande besynnerliga fångst: Jag var
stadd på en botanisk exkursion i norra delen af In-
dien, ej långt från hans majestäts af Oude område,
då den man, i hvilkens hus jag bodde, berättade mig,
att en tiger blifvit spårad till sitt läger, och att han
skulle dödas denna dag, efter förlädrens sed. Jag
ville naturligtvis gerna se detta och uppsteg följaktli-
sen mot aftonen, jemte ett haltt dussin infödingar, i
ett träd, hvarifrån man hade fullkomlig utsigt öfver
en mörk, dyster plats, dit de försäkrade mig, att ti-
gern bestämdt skulle komma. Jag kunde icke se nå-
gra förberedelser till hans fångande, men de visade
mig, att hela marken omkring oss var betäckt med
löf, hvilkas öfra sidor voro bestrukna med fågellim,
och påstodo, att tigern var förlorad, om han trampade
på ett af dessa löf; ingenting kunde rädda honom.
Snart kom en kungstiger, med en gång, som om hela
nejden tillhört honom; men han hade ej gått fem
steg, förrän ett löf fastnade vid hans ena framfot.
Tigern stannade tvärt, lyfte upp tassen och grinade
åt den, liksom han ej tyckte om denna syn, och der-
efter gaf han den en sakta skakning, som likväl skulle
hafva kullkastat en tjur. Bladet blef dock fastsittande,
och det nästa han gjorde var att gnida det mot öfra
käften, der det stannade. Han blef nu ond, men
som nya löf under hela ti en fastnat vid bans fötter,
så fick ban alltflera i ansigtet, ju mera han sökte att
lå dem derifrån. De inträngde i hans näsborrar och
gjorde honom nästan galen. De kommo i och ofvan-
lör hans ögon samt gjorde honom nästan blind. Un-
der hela denna tid hade infödingarne mycket roligt:
de: skrattade och flinade som markattor. Plötsligt
uppgaf tigern ett förfärligt tjut och rullade sig på
marken, hvarvid han naturligtvis blef betäckt med löf
och slutligen alldeles blind. Sedan han ett par mi-
nuter legat i denna ställning, ansågs han vara så ur
stånd till sjelfförsvar, attven af infödingarne gick rakt
ram till honom: och jagade en kula i hans hjerta,
ned samma köld, hvarmed man skjuter en and.n
bossen ökptt tt on tetiniinreRR NR rrR