utomordentliga Kommissionen, hvars President
han varit, hade nyss slutat sina arbeten, och hade
sträckt sin hårdhet också till flera hofbetjente,
äfven sådana, som tillhörde mig, och hvilkas li-
danden hade blifvit mig berättade.
Hvad Grefve Tessin angår, hade jag alltid hål-
lit mig inom vissa gränser, och äfven för honom
bibehållit den aktning, som ett barn alltid hyser
för sin fordne Guvernör. Men Drottningen hade
gifvit mig en förskräcklig id om hans karakter,
och hade sökt att emot honom ingilfva mig sin
egen hätskhet, hvilken likväl, ehuru räftvis or-
saken var, hon aldrig borde ha drifvit så långt.
Grefve Tessin 22) hade fattat en häftig passion
för Drottningen. Han hade äfven varit nog djerf,
att för denna prinsessa förklara sin kärlek och
göra henne propositioner, nog aflägsna från den
vördnad man är skyldig sin öfverhet. Drottnin-
gen dolde länge hans oförskämdhet för Konungen,
och trodde att föraktet och det omätliga afstånd,
som skilde henne från en undersåte, borde sätta
henne i skydd för ytterligare försök; men grefve
Tessins kärlek gick till en sådan ytterlighet och
blef Drottningen så besvärlig, att hon slutligen för
Konungen upptäckte den hemlighet, som hon så
länge förtegat. Det hände äfven att Konungen en
dag inkom, då grefve Tessin till den grad glömt
den vördnad, han var Drottningen skyldig, att
han kastat sig för hennes fötter. Ordvexlin-
gen var häftig och slutades med en för-
skräcklig eclat, jag menar grefve Tessins nedläg-
gande af sitt guvernörsembete och aflägsnande
från hofvet. Imedlertid gåfvo så han, som Ko-
nungen andra skäl dertill; hvilket har kastat öf-
ver hans hastiga reträtt ett mörker, som ännu
för publiken ej är skingradt.
Af alla tre var likväl Pechlin den, mot hvilken
Jag var mest uppretad. Man dömme till min sur-
prise, då, insläppt i Mössornas hemliga råd, som
hölls i Konungens kabinett två dagar efter riks-
dagens utblåsande, jag erfor, att man hade förso-
nat sig med honom, och att han var en af dem,
på hvilka man mest räknade. Jag kan ej ut-
trycka min harm, och hvilken tanka då hos mig
uppstod om ett parti, som, framställande sig så-
som hofvets, debuterade genom en försoning med
den förste republikanen i riket; hvilken, enligt
deras egen uppgift, hade år 4756 proponerat atl
afsätta Konungen och förgifta Drottningen. Jag
trodde mig då se partiets undergång, och ingen-
ting kunde betaga mig den tanken, att Pechlin
endast var elt instrument i Hattarnes händer för
att bedraga och ruinera både Mössorna och hofvet.
Ty ännu var jag i den fulla öfvertygelsen, att
detta parti bland nationen (Hattarna) gick ut på
att afsätta kongliga familjen. Imedlertid lugnades
jag i afseende på min familj genom de skenbara
framgångar, som Mössorna hade i början af riks-
dagen; men tal och uppförande hos de förnämsta
ibland dem förvånade mig allt mer.
Till landtmarskalkstafven presenterade sig tvenne
medtäflare, grefve Fersen 23) och grefve Adam
Horn 24), son åt den namnkunnige grefve Horn,
som så länge varit nationens afgud.
Grefve Fersen hade genom 4756 års katastrof
blifvit i högsta grad förhatlig för hofvet. Horn
var egnad att lyckas, om ej en olycklig passion
fördunklat alla bans egenskaper. Han var den,
som hofvet önskade och ifrigt understödde. Imed-
lertid döljde hans anhängare med omsorg att Ko-
nungen intresserade sig för honom; så rädda hade
de blifvit genom 4756 års olyckor. Detta syntes
mig högst besynnerligt, och var ibland de första
anledningar för mig att fästa en närmare upp-
märksamhet på dem, som påstodo sig vara till-
gifna den kungliga familjen. Jag upptäckte snart,
att ibland dem funnos två partier, och att blott
en del genom pligt eller intresse voro vid Ko-
nungen fästade. .
Jag räknade till dessa grefvarne Bielke; Däben,
Gyldenstolpe 23), Posse 26), öfverste Duritz 27),
22) Det nu följande är en med rödt bläck af prinsen
tillagd not.
23) Dåvarande generalen sedermera fältmarskalken och
riksrådet grefve Axel von Fersen.
24) Dåvarande generallöjtnanten och öfversten för öst-
götha kavalleri, inkallad i rådet 1761, entledigad
4769, återkallad 1771. Trädde för andra gången
ur rådet den 22 Aug. 1772, men blef samma dag
åter inkallad och tillika utnämnd till riksstallmästare
Dog i Stockholm den 24 Jan. 1778.
93) Grefve Nils Philip Gyldenstolpe, kammarherre hos
Konungen 4757, hos Kronprinsen 41762. Öfver
kammarherre och hofmarskalk 1764. Landshöfding
i Gefleborgs län 4773. Vice guvernör ät Konprin-
sen 4789. En af rikets herrar och guvernör för
den unge Konungen 4792. Entledigad 1794. Död
den 20 Febr. 1840. . .
26) Troligen grefve Knut Carlsson Posse, då major
vid grefve Lievens regemente och kavaljer hos her-
tig Carl. Död 4774 såsom öfverstelöjtnant vid Tawa-
stehus regemente. . - .
oo ana Pudalf Pu Pets. överste för Helsinge