der, För detta onda frones under nuvarande förhållanden intet annat botemedel än den allmänna kristliga välgörenheten, som räcker en knapp skärf åt dem som icke längre kunna försörja sig sjelfva, och i detta afseende har visserligen samhället stora förbindelser, som åtminstone hos oss nog litet blifva aflsedda. Imeålertid har, såsom vi förut i förbigående vidrört, nyssnämnde olägenhet gifvit en naturlig anledning till många spekulationer huru den skulle kunsna afbjelpas. Det är i synnerhet i Frankrike, som många sålunda på allvar sysselsätta sig att utfinna ett hvad de kalla en ny arbetsorganisation på ett sådant sätt, att alla samhällsmedlemmar derigenom skulle kunna äga ständig arbetsförtjenst, och ingen utan eget förvållande behöfva utarmas. Ingen har likväl der varit nog korttänkt alt anse sådant kunnu vinnas genom skråens återställande såsom fordom, hvilket hvarken ger någon absolut trygghet mot vådan af mästarnes inbördes täflan eller innefattar ringaste säkerhet för arbetarnes utkomst, då det tvertom verkar till nedtryckandet af arbetslönerna. Deremot hafva, såsom läsaren väl torde känna, flera serskilda sekter uppstått under namn af Socialister, Fourierisser, St. Simonister, Communister, hvilka tagit saken vida mera omfattande. Deras reformlära är nemligen icke blott partiell, inskrärkande sig att reglementera för serskilda yrkens utöfning och ang. vilkoren för inträde deri eller för rättigheten att idka näring på egen hand; den går hos dem alla ut på en fullständig organisation af hela semhället, och åsyftar, ehuru på olika sätt, att omstöpa :detta till en fullkomlig hierarki, ett slags embetsmannaväsende och suveränt förmynderskap öfver hela det borgerliga lifvet och dess bergningsmedel. Härunder hafva, jemte en hel hop fantastiska drömmar och tokerier, likväl äfven många stora och sköna idger kommit i dagen, i hvilka, ganska möjligt, torde ligga det första fröet till en i tidens längd inträdande ny samhällsordning för hela menskligheten. Men alla dessa läror hvila imedlertid på ett gemensamt hufvudvilkor, och detta vilkor — ehuru man icke bör påstå, att det för alltid skall blitva outförbart — ligger dock under den närvarande tiden och troligen ännu för sekler så utanför kretsen af de -rågande föreställningarna, och derföre äfven så utom den närvarande möjlighetens gräns att utföra, att icke en gång någon af de ifrågavarande sekterna sjelf hittills ens i theorien, d. v. s. inom: blotta tankens verld mäktat uppställa planen till en: derefter lämpad och i alla sina detaljer utförd! sambällsform, utan att denna i många delar fallit in i — såsom man nu tycker, — det löjliga. Detta villker är upphäfvandet af arfsrätten och af en stor del af äganderätten. Samhället ensamt skulle nemligen vara egare af all jord och disponent af! alla näringar, och de särskilda individerna skulle af regeringen och förvaltningen — som lik väl då skule tillsättas efter den demokratiska principen, endast på grund af medborgares förtroende — emottaga sin sysselsättning, hvar och en efter sin fallenhet och förmåga, på samma sätt, som embetsmän ra erhålla sina tjensteförordnanden och befordringar. Nu lärer visst ingen neka, att detta, såsom en; tankebild, är ganska vackert, ja till och med poetiskt skönt; men huru verkställa det, utan att dels med detsarema tillintetgöra en af de mäkti-;) gaste driffjädrarne till verksam åtrå efter egande och besillning, dels råka in i ett ännu värre godtycke och förtryck, än det, sem för närvarande stundom följer af den fria konkurrensen? Detta! är just frågan; denna fråga har ännu igen förmått; nöjåktigt besvara, och vi behöfve säkert icke gå in i närmare detaljer, för att göra vigten deraf begriplig för läsaren. I -Lemnom nu denna stora fråga, för att slutligen betrakta verkan af der fria konkurrensen i och för sig sjelf, tillika med de påstådda olägenheterna af machinernas utveckling oeh inflytande, ; samt det intrång och te förluster, sem nya upp-: finningar och förenklade arbetsmethoder förorsaka! för de arbetande händer, hvilka förut varit sysselsatta i de yrken, deri uppfinningarna inträda. ! Det ikan då, såsom förut är sagdt, icke nekas, att dessa olägenheter imellanåt ega rum, och det vore, vid sådana tillfällen, kanske icke för mycket bhejj gärdt af det allmänna, att påtänka någon utväg ; till ersättnine åt dem. .som blifva för tillfället ;