FA EILE E
— Regeringen har åter fattat ett beslut i det
gamla systemets anda: den har afslagit Riksens
Ständers begäran, alt kronanns monopolium på
kruttillverkningen må med krutbrukskontrakter-
nes utgående upphöra. Hans excellens, statsrådet
Lagerbjelke är kontrasignant för detta märkvärdi-
ga beslut, som blifvit uppsatt i form afskrifvelse
till krigs- och bergskollegierne samt kommitlera-
de för saltpatterärender och hvaraf vi här, efter
officiela bladet, lemna ett sammandrag.
Rikets Ständer hade i skrifvelse af den 6 Fe-
bruari 48414 anhållit, att en hvar måtte, efter
slutet af 4843, då kontrakterna om krutbrukstill-
verkningen upphöra, tillåtas att under iakttagan-
de af nödiga försigtighetsmått tillverka och för-
sälja bergkrut; och hade Ständerna i denna skrif-
velse fästat uppmärksamheten dels derpå, att in-
skränkningen i kruttillverkningen härledde sig från
ett, mot 60 R. F. stridande monopolium, samt
verkade menligt på landets vwigtigaste mnärings-
grenar, dels ock derpå, att ingen brist på saltpet-
ter för kronans behof kunde befaras, enär denna
tillverkning stigit och ytterligare, i mån af en
säkrare afsältning, borde stiga.
Sedan Regeringen häröfver infordrat serskildt
utlåtande af krigskoliegium och justitiekanslersem-
betet, samt tagit gemensamt utlåtande af krigs-
och bergskoilegierna jemte kommitterade för salt-
petterärenderna, hvilka deröfver i sin ordning hört
samtlige krutbruksegare och bergmästare, har Re-
geringen kommit till följande räsonnemang:
Kronans Monopolium på kruttillverkning stri-
der icke mot 969 R. F., ty denna säger: pej
må Konungen till vinning för sig och kronan el-
ter enskilde personer och korporationer några mo-
nopolier fastställa; men kronans uteslutande rätt
till kruttillverkningen är icke fastställdt efter 1809,
då RB. F. antogs och är dessutom icke till vinning
för kronan, emedan krutet nu för tiden säljes till
samma pris, som det kostar statsverket.
För det andra uppgifver Regeringen, att salt-
pettertillyerknigen inom riket icke stigit, eme-
dan denna tillverkning, motsvarande hvad för
saltpetterfondens räkning blifvit upphandladt,, år
4832 utgjorde 26,665 LT och år 4836 353,504
L8, men sedermera beständigt aftagit, så att der
4841 icke utsjorde mer än 14,209 LE; skulle nu
enskilde konkurrera med kronan i krutbruks an-
läggning och ipetferuppköp, så skulle kronan
ettdera få petterlösningspriset eller tillåta
införsel af utländsk caltpetter, elter, enligt vilko-
ret 1830 vid Itpettergärdens upphörande, ånyo
pålägsa denna 1.
Videre hor Regeringen erfarit att Riksens Stän-
ders menins det statens monopolium på krut-
tillverknin: sh verka menligt på landets
vigtigaste näring ar, icke funnit stöd uti ve:
derbörandes yttronden; vissa bergslager och gruf-
ägare hafva nemligen Önskat frihet i!kruttillverk-
ning, sedan nya krutbruk hunnit komma i gång,
men de hafva förutsatt fri saltpeterinförsel; der-
emot har ett större antal bergslager och grufve-
bolag och enskilde grufägare önskat, att det måtte
förblifva vid det gamla. Deraf drager Reg. der
slutsats, att tänkesättet hos de intresserade ännv