Ihyfsad nu, än för 30 år sedan, då skråförfattnir
Igarne tillämpades ännu strängare, samt att vid
mindre slagsmål och andra brott begås inom den
na klass nu, än vid den tiden. Det är sannt, at
ett stort antal gesäller ännu drifva kring lande
men detta har varat i alla tider och förekomme
således icke genom skråbandens starkare tillkny
tande, utan fordar ett annat slags omsorg frå
statsmakternas sida.
Innan vi öfvergå till den andra delen af vå
betraktelse, vilje vi i korthet genomgå några ser
skilda uttryck i den ifrågavarande artikeln.
Menzel klagar öfver böndernas lust nu för tiden at
nyttja frack och rund hatt. Man kunde här väl fråga
om det skulle vara bättre att hatten vore tre
kantig; men i hela frågan uppenbarar sig i all
fall tydligt endast förargelsen öfver, att bondestån
det icke vill anse sig för en lika underordna
klass i samhället nu, som när det låg unde
lifesenskapen. Att bonden skall lefva uselt, på
det att andra må kunna taga så mycket mer
skatt af honom, se der hela hemligheten. Sam
ma anmärkning gäller om den gamla beqväm:
folkdrägten,, hvarpå såsom exempel kunde anfö
ras Dalkullornas klackar midt under fotsålorna
Hvilken förskräcklig skada att afvika ifrån sådant
Redan har den vida större delen af folket för
lorat sin säkra existens — -—!l! Detta är redar
1 det föregående vederlagdt och qvarstår såson
en uppdiktad fras för författarens och hans kon
sorters räkning.
Man sörjer icke för allodierande af bonden
fastighet., —— Här hafve vi åter ett af di
stora uttrycken, hvarmed Hr Menzel svänger si
och som vi här ännu en gång torde böra upp
taga.
På svenska lärer detta kunna öfversättas rikti
gast med slägtbörd i förening med hinder mo
hemmansklyfning, — om annars någonting föj
Sverge vore att tillämpa deraf, och det ej här ä
att betrakta blott som en fras, den Minerva lem:
nar oss att grubbla på utan förklaring. Vore me
ningen den här antydda, så går den ut på upp
rätthållandet af ett slags fideikommissariater fö
något bland en hemmansägares barn, med de
öfvertaligas uteslutande. Men hvad är detta
verkligheten annat än qvarlefvor från ett sam.
hällstillstård, under hvilket, för att tala med
Ceijer, busfadren köpte sin hustru, beslöt öfver
sina barns Hf eller död och hans tjenare vorc
hans slafvarp? — Konseqvent fullföljd, måste i-
deen om den så kallade besutenketen, under er
oupphörligt tillvexande folkmängd, återföra til
denna forntida samhällsställning, om någonting så
orimligt kunde restaureras nu mera. Men orm
det icke kan vara någonting ditåt man vill, så
vill man i stället en annan omöjlighet: förekom-
mandet af folkökningen. En skarpsynt kännare
af samtidens lagar och statsinrättningar har öppe
uttalat denna konservatismens innersta tanka med
de häftiga protesterna mot hemmansklyfningen
Det är icke,, säger Richert, den döda jordens
,styckning man fruktar, utan de lefvande person-
ligheternas förökning. Man vågar icke träda dem
rakt på lifvet med förbud emot ägtenskapet; men
man tror sig kunna motverka fortplantningen
,zenom förbud för den fattige att skaffa sig hus
voch hem. Man har gjort hvad man förmått i
denna väg, och sannolikt äfven lyckats att hindra
månget ägtenskap, som annars skulle blifvit in-
gånget. Men månne man hindrat folkökningen
mera ändå? ... Nativitetstabellerna bära i den stän-
digt tillvexande kolumnen öfver födda utom äg-
tenskapets ett sorgligt vitsord både om vanmak-
ten och den förderfliga följden af dessa naturvidriga
lagstiftningsförsök till vissa klassers ensidiga för-
mån. Dessutom är äfven här en osanning på ta-
peten uti Minervas efterskrik om det gränslösa
nivelleringssystemet. Ty det har flera gånger blifvit
erinradt och bevisadt, att pauperismen näres vida
mera gerom de stora godsegarnes företag att drif-
va sitt jordbruk fabriksmässigt 1 stora klumpar
med löst statfolk, än genom hemmansklyfning och
näringsfrihet; men på det örat vilja de konser-
vativa ieke höra.
Vi se, att vetenskaper och konster förnedras
ill blotta medel för penningeförvärf, och att ja-
lIousie de metier sätter sig till doms öfver de
högsta ämnen. -— — Här ser man huru nära
vitterheten emot tiden kan föra en menniska än-
la till gränsen af vansinnet. Månne vetenskapen
och konsten var i en mera upphöjd ställning på
len tiden, när de nödgades gå såsora snyltgäster
vid hofven och lefva af de smulor, som föllo af
le rika herrarnes bord, än nu, då de alit mer
jort sig oundgängliga för alla företag, som syfta
å höjandet af menniskans yttre trefnad och väl-
tånd? Eller månne lystnaden efter penningeför-
ärf var mindre dentiden, då Tysklands feodal-
errar tågade ut från sina riddarborgar och på
llmänna landsvägen röfvade städernas borgerskap,