stämma hvilka näringar skola anses tillhöra de
stora eller små, som endast finna afsättning inom
kommunen. Närmast skulle väl till de sednare
kunna räknas de, som förfärdiga varor, tillhö-
rande den personliga förbrukningen och husge-
rådspersediar. Men detta håller icke heller streck.
I Hamburg och Köpenhamn (utom på minga
andra orter) tillverkas möbler, som icke blott
förbrukas på stället, utan exporteras ända tillan-
dra verldsdelar; i midten af Tyskland, i Erfurt,
Gotha och Eisenach äro heia samhällen af sko-
makare, hvilkas fabrikater gå öfver hela landet
och till stor del till Italien, och i en enda af de
små Schweilziska kantonerna finnas öfver 41000
urmakaremästare med mer än 8000 arbetare, samt
i hela Schweitz öfver 20,000, som sysselsätta sig
med detta yrke. Vill man åter tala om smeder,
vagnmakare och sadelmakare, så vet man, att
vagnar från Wien, London och Brässel på samma
sätt äro bekanta och nyttjade öfver hela verlden.
Detsamma blir förhållandet utan tvifvel i de fie-
sta handteringar, att der god, vacker och pålitlig
vara tillverkas, der stannar dess afsättning icke
inom kommunenp.
Det oaktadt, och för att gå med all möjlig bil-
lighet tillväga, må det gerna medgifvas, att om
man afser blott den grad af arbetsskicklighet, som
redan finnes på en ort, kan en näringsidkare der-
städes, som förut haft sin anständiga bergning i
följd af ställets behof af hans biträde, blifva ut-
armad eller råka i svåra omständigheter om en
annan nedsätter sig bredvid honom, medförande
antingen större skicklighet eller mera kapital-
förlag, hvilket sednare strax är ett fenomen af
den omtalta penningearistokratien;. Men att före-
komma detta, dertill hjelpa ju ingalunda skrå-
ordningarna; det sammanhänger med det vida
större problemet om en helt ny social organisa-
tion, hvarpå man nu för tiden i Frankrike på alla
möjliga sätt spekulerar och som gifvit oss de
många serskilda systemerna af Fourierister, St.
Simonister, Communister, m. m., utan att någon
ännu funnit den stora nyckeln till problemet.
Vi skole i fortsättningen af denna artikel tala nå-
got mera härom; men medan vi vänta på den
stora hemligheten, som vi för vår del anse icke
mycket lättare att finna, än sjelfva de vises sten,
tage vi oss blott friheten göra följande frågor,
dem Minervas redaktör kan roa sig med att tills
vidare digerera:
4:o Under förutsättning deraf, att den fria kon-
kurrensen inom industriella näringar stundem är
behäftad med den här ofvan nämnda olägenheten;
— hvad slags större rättighet äger den slöjde-
idkande mästaren att fordra, det samhället skall,
medelst förbuds-lagar mot individens personligen
fria begagnande af sin arbetskraft, försäkra honom
om ett visst uteslutande distrikt af kunder —
ehuru önskvärdt det visserligen är, att hvar och
en må kunna räkna ett sådant, — än hans arbelan-
de gesäll eller en arbetskarl vid jordbruket äger
att fordra en dylik försäkran af det allmänna för
erhållande af en ständig arbetsförtjenst? Denna
fråga innefattar mera, än man torde tycka vid
första påseendet.
2:o Månne, i följd af hvad vi här framställt,
det kan dragas i tvifvel, att hela Hr Menzels rä-
sonnemang och hans önskningar, likasom Miner-
vas deråt lemnade bifall, i sjelfva verket går ut
på annat, än att de många må tvingas till ett
beroende under de få, hvarigenom individer skall
tvingas att lefva på knappare vilkor, och att det
hela således åsyftar hvarken mer eller mindre
än massans sociala träldom?
Det är visserligen sannt, att om den närings-
idkande klassen vore fattigare och mera utarmad
nu än ferdom, så hade man deri åtminstone e(t
bevis, att systemet i näringarna är felaktigt; men
är det väl rätt eller passande för den, som vill
hafva anseende för mera än en pratmakare, att
antaga ett sådant förhållande såsom gifvet, utan
att grunda det på någon beräkning? Nu lär det
väl tvärtom vara obestridligt, och utgör just ett
af den moderna tidens karakteristiska drag, att me-
delklassen — eller de borgerliga industri-idkarne —
uppstigit till ett välstånd och en betydenhet,
hvarmed ingen föregående tid kan uppställa nå-it
got jemförligt; och detta förhållande i afseendel!l
på förmögenheten, på det hela taget, igenfinnesl
äfven inom handtverksklassen. Det vigtigaste och!t
mest oomkullstötliga beviset erhålles likväl, omld
S
j
(
l
Å
j
1
Å
nan jemför de hufvudsakliga handtverksarbetarnes,
L v. s. gesällernas, vilkor i länder med och i
andra utan skråordningar. Det visar sig då, attiv
sesällernas aflöning är vida högre i de länder,c
ler rättigheten att idka ett handtverk på egeng
rand såsom mästare icke är bunden vid skrå, tip
x. i England och Frankrike, än der detta bandis
innu finnes qvar. Vill man åter jemföra förhål-jv
anderna inom vårt eget land, så kan det ickelh
FR FRE oo