stämma hvilka näringar skola anses tillhöra de stora eller små, som endast finna afsättning inom kommunen. Närmast skulle väl till de sednare kunna räknas de, som förfärdiga varor, tillhörande den personliga förbrukningen och husgerådspersediar. Men detta håller icke heller streck. I Hamburg och Köpenhamn (utom på minga andra orter) tillverkas möbler, som icke blott förbrukas på stället, utan exporteras ända tillandra verldsdelar; i midten af Tyskland, i Erfurt, Gotha och Eisenach äro heia samhällen af skomakare, hvilkas fabrikater gå öfver hela landet och till stor del till Italien, och i en enda af de små Schweilziska kantonerna finnas öfver 41000 urmakaremästare med mer än 8000 arbetare, samt i hela Schweitz öfver 20,000, som sysselsätta sig med detta yrke. Vill man åter tala om smeder, vagnmakare och sadelmakare, så vet man, att vagnar från Wien, London och Brässel på samma sätt äro bekanta och nyttjade öfver hela verlden. Detsamma blir förhållandet utan tvifvel i de fiesta handteringar, att der god, vacker och pålitlig vara tillverkas, der stannar dess afsättning icke inom kommunenp. Det oaktadt, och för att gå med all möjlig billighet tillväga, må det gerna medgifvas, att om man afser blott den grad af arbetsskicklighet, som redan finnes på en ort, kan en näringsidkare derstädes, som förut haft sin anständiga bergning i följd af ställets behof af hans biträde, blifva utarmad eller råka i svåra omständigheter om en annan nedsätter sig bredvid honom, medförande antingen större skicklighet eller mera kapitalförlag, hvilket sednare strax är ett fenomen af den omtalta penningearistokratien;. Men att förekomma detta, dertill hjelpa ju ingalunda skråordningarna; det sammanhänger med det vida större problemet om en helt ny social organisation, hvarpå man nu för tiden i Frankrike på alla möjliga sätt spekulerar och som gifvit oss de många serskilda systemerna af Fourierister, St. Simonister, Communister, m. m., utan att någon ännu funnit den stora nyckeln till problemet. Vi skole i fortsättningen af denna artikel tala något mera härom; men medan vi vänta på den stora hemligheten, som vi för vår del anse icke mycket lättare att finna, än sjelfva de vises sten, tage vi oss blott friheten göra följande frågor, dem Minervas redaktör kan roa sig med att tills vidare digerera: 4:o Under förutsättning deraf, att den fria konkurrensen inom industriella näringar stundem är behäftad med den här ofvan nämnda olägenheten; — hvad slags större rättighet äger den slöjdeidkande mästaren att fordra, det samhället skall, medelst förbuds-lagar mot individens personligen fria begagnande af sin arbetskraft, försäkra honom om ett visst uteslutande distrikt af kunder — ehuru önskvärdt det visserligen är, att hvar och en må kunna räkna ett sådant, — än hans arbelande gesäll eller en arbetskarl vid jordbruket äger att fordra en dylik försäkran af det allmänna för erhållande af en ständig arbetsförtjenst? Denna fråga innefattar mera, än man torde tycka vid första påseendet. 2:o Månne, i följd af hvad vi här framställt, det kan dragas i tvifvel, att hela Hr Menzels räsonnemang och hans önskningar, likasom Minervas deråt lemnade bifall, i sjelfva verket går ut på annat, än att de många må tvingas till ett beroende under de få, hvarigenom individer skall tvingas att lefva på knappare vilkor, och att det hela således åsyftar hvarken mer eller mindre än massans sociala träldom? Det är visserligen sannt, att om den näringsidkande klassen vore fattigare och mera utarmad nu än ferdom, så hade man deri åtminstone e(t bevis, att systemet i näringarna är felaktigt; men är det väl rätt eller passande för den, som vill hafva anseende för mera än en pratmakare, att antaga ett sådant förhållande såsom gifvet, utan att grunda det på någon beräkning? Nu lär det väl tvärtom vara obestridligt, och utgör just ett af den moderna tidens karakteristiska drag, att medelklassen — eller de borgerliga industri-idkarne — uppstigit till ett välstånd och en betydenhet, hvarmed ingen föregående tid kan uppställa nå-it got jemförligt; och detta förhållande i afseendel!l på förmögenheten, på det hela taget, igenfinnesl äfven inom handtverksklassen. Det vigtigaste och!t mest oomkullstötliga beviset erhålles likväl, omld S j ( l Å j 1 Å nan jemför de hufvudsakliga handtverksarbetarnes, L v. s. gesällernas, vilkor i länder med och i andra utan skråordningar. Det visar sig då, attiv sesällernas aflöning är vida högre i de länder,c ler rättigheten att idka ett handtverk på egeng rand såsom mästare icke är bunden vid skrå, tip x. i England och Frankrike, än der detta bandis innu finnes qvar. Vill man åter jemföra förhål-jv anderna inom vårt eget land, så kan det ickelh FR FRE oo