Iförleda honom ända derhän, att han i sjelfva d uppgifter, på hvilka han grundar domsluten, för råder en grof okunnighet, icke blott om en sto del af sakernas nuvarande verkliga ställning, uta Jäfven om hela serien af de fenomener, som ut gjort resultaterna af de sednare politiska och stats ekonomiska theoriernas tillämpning. Men om de lär beklagansvärdt se en man, med minsta mån het om en litterär reputation, förråda en såda klenhet i omdömesförmåga, att den genast måst I varsnas af hvar och en, hvilken bemödat sig at följa litet närmare med samhällsutvecklingen, så ä det deremot löjligt att se, huru hvarje sådan radot Hör ändock finner sin pajazzo, och att andra, än nu mindre hemmastadda med tiden och fenome nerna inom både andens och realiteternas verld icke draga i betänkande att svära på en såda bokmakares ord, såsom på en ofelbar auktorite — Jjurare in verba Magistri. Detta är hvad v skole i det följande söka visa med ett närmar skärskådande af Minerva-artikeln. I Redan i de tre första punkterna ligger så myc ken sammanröring och oreda, att ett fullständig beriktigande -deraf skulle upptaga ett långt kapi tel. Menzel erkänner sjelf, att bonden fordon var nedtryckt af feodal-åligganden, och att skrå tvånget i städerna hade urartat till grofva miss bruk; men klagar öfver, att man ,afskaffade de gamla goda, i stället att rensa det från sina ut I växter.. Det hade, menar han, varit mycke lämpligare att åter införa det fastställda odel bara allodium och bondeståndets samhällighets rätt, samt städernas gamla skrån med af tider fordrade modifikationer,. Detta modilicerande; och rensande från utväxter med bibehållande jar det gamla goda, låter väl vid första påseende både vackert och hederligt. Men för att mer ens öfvertyga sig om frasens tomhet och ihålig och med detsamma om Hr Menzels stats -mannaåsigter, behöfver man blott ihågkomma, at här är fråga om den Tyska bonden, och att den. nes samhällighetsrätt, under det fasta, odelbar: allodium såsom Z fordna tider, bestod i hvar. ken mer eller mindre än — bondens lifegenskap Della är således den modifikation och der ,ståndsförmån,, som vår hedervärde historicu: gerna skulle åter vilja tllskynda sina derifrån be friade landsmän. Skulle man betvifla detta oct föreställa sig, att han menat något annat, så behöfver man blott gå litet längre fram i artikelr till det stället, der han talar om, huru redar den vida större delen af folket förlorat den säkra existens, den fordomdags hvar och en. ill och med den lifegne, fann uti silt stånds rättigheter,. (Märk: den lifegnes ståndsrättigheter!! — tt. ex. rättigheten att efter godsherrens nyck kunna piskas till krympling eller lik, giftas bort eller säljas, 0. s. v. Man må icke låta inbilla sig: att dessa ,rättigheter, utgöra något privilegum för Westindiens eller Brasiliens negrer; de funnos för icke så många år sedan välbehållna i Mecklenburg, Lausitz, ja, i Pommern.) Vi måste här göra en liten parenthes, till undvikande af misstydning. Det faller oss icke in att vilja förkättra någon för dess öfvertygelse, huru orimlig den må vara. Vi anse derföre älven Hr Menzel böra äga fullkomlig rätt att följa sin smak och för egen del tycka om lifegenskapen så mycket han behagar; ja, vi gå ännu längre, och medgifva honom, att han alldeles icke är ensam om denna smak, utan att det tvertom finnes en och annan af de äkta konservativa äfven i vårt fria Sverge, som, kanske ,ganska hederlig karl annars,, rent af på allvar herömmer det Ryska samhällstillståndet, der lifegenskapen ännu är i flor, och till och med ingenting högre skulle önska, än att den äfven funnes i Sverge, hvarvid likväl naturligtvis det förbehållet äger rum, att de, som hysa och yttra denna tanka, icke sjelfve skulle tillhöra de lifegnes antal, utan : deras godsherrars. Likaså, och för att gå fullkomligt öppet tillväga, drase vi icke ett ögonblick i betänkande att medgifva, att det fria samhällstillståndet, och deribland äfven en fri besittning och delning af jorden, har sina olägenheter för dem, som antingen icke kunna hushålla med det lilla de äga, eller också ifrån början äga ingenting att komma med och oförsigtigt sätta sig i större skuld, än de förmå afbörda på utsatta tider; med ett ord, att