Iförleda honom ända derhän, att han i sjelfva d
uppgifter, på hvilka han grundar domsluten, för
råder en grof okunnighet, icke blott om en sto
del af sakernas nuvarande verkliga ställning, uta
Jäfven om hela serien af de fenomener, som ut
gjort resultaterna af de sednare politiska och stats
ekonomiska theoriernas tillämpning. Men om de
lär beklagansvärdt se en man, med minsta mån
het om en litterär reputation, förråda en såda
klenhet i omdömesförmåga, att den genast måst
I varsnas af hvar och en, hvilken bemödat sig at
följa litet närmare med samhällsutvecklingen, så ä
det deremot löjligt att se, huru hvarje sådan radot
Hör ändock finner sin pajazzo, och att andra, än
nu mindre hemmastadda med tiden och fenome
nerna inom både andens och realiteternas verld
icke draga i betänkande att svära på en såda
bokmakares ord, såsom på en ofelbar auktorite
— Jjurare in verba Magistri. Detta är hvad v
skole i det följande söka visa med ett närmar
skärskådande af Minerva-artikeln.
I Redan i de tre första punkterna ligger så myc
ken sammanröring och oreda, att ett fullständig
beriktigande -deraf skulle upptaga ett långt kapi
tel. Menzel erkänner sjelf, att bonden fordon
var nedtryckt af feodal-åligganden, och att skrå
tvånget i städerna hade urartat till grofva miss
bruk; men klagar öfver, att man ,afskaffade de
gamla goda, i stället att rensa det från sina ut
I växter.. Det hade, menar han, varit mycke
lämpligare att åter införa det fastställda odel
bara allodium och bondeståndets samhällighets
rätt, samt städernas gamla skrån med af tider
fordrade modifikationer,. Detta modilicerande;
och rensande från utväxter med bibehållande
jar det gamla goda, låter väl vid första påseende
både vackert och hederligt. Men för att mer
ens öfvertyga sig om frasens tomhet och ihålig
- och med detsamma om Hr Menzels stats
-mannaåsigter, behöfver man blott ihågkomma, at
här är fråga om den Tyska bonden, och att den.
nes samhällighetsrätt, under det fasta, odelbar:
allodium såsom Z fordna tider, bestod i hvar.
ken mer eller mindre än — bondens lifegenskap
Della är således den modifikation och der
,ståndsförmån,, som vår hedervärde historicu:
gerna skulle åter vilja tllskynda sina derifrån be
friade landsmän. Skulle man betvifla detta oct
föreställa sig, att han menat något annat, så be-
höfver man blott gå litet längre fram i artikelr
till det stället, der han talar om, huru redar
den vida större delen af folket förlorat den
säkra existens, den fordomdags hvar och en.
ill och med den lifegne, fann uti silt stånds rät-
tigheter,. (Märk: den lifegnes ståndsrättigheter!!
— tt. ex. rättigheten att efter godsherrens nyck
kunna piskas till krympling eller lik, giftas bort
eller säljas, 0. s. v. Man må icke låta inbilla
sig: att dessa ,rättigheter, utgöra något privile-
gum för Westindiens eller Brasiliens negrer; de
funnos för icke så många år sedan välbehållna i
Mecklenburg, Lausitz, ja, i Pommern.)
Vi måste här göra en liten parenthes, till und-
vikande af misstydning. Det faller oss icke in
att vilja förkättra någon för dess öfvertygelse,
huru orimlig den må vara. Vi anse derföre äl-
ven Hr Menzel böra äga fullkomlig rätt att följa
sin smak och för egen del tycka om lifegenska-
pen så mycket han behagar; ja, vi gå ännu län-
gre, och medgifva honom, att han alldeles icke
är ensam om denna smak, utan att det tvertom
finnes en och annan af de äkta konservativa äf-
ven i vårt fria Sverge, som, kanske ,ganska
hederlig karl annars,, rent af på allvar heröm-
mer det Ryska samhällstillståndet, der lifegenska-
pen ännu är i flor, och till och med ingenting
högre skulle önska, än att den äfven funnes i
Sverge, hvarvid likväl naturligtvis det för-
behållet äger rum, att de, som hysa och yttra
denna tanka, icke sjelfve skulle tillhöra de lif-
egnes antal, utan : deras godsherrars. Likaså,
och för att gå fullkomligt öppet tillväga, dra-
se vi icke ett ögonblick i betänkande att med-
gifva, att det fria samhällstillståndet, och deri-
bland äfven en fri besittning och delning af jor-
den, har sina olägenheter för dem, som antingen
icke kunna hushålla med det lilla de äga, eller
också ifrån början äga ingenting att komma med
och oförsigtigt sätta sig i större skuld, än de för-
må afbörda på utsatta tider; med ett ord, att