Så tyst och stilla, o! jag vet ett hus, hur mången ryser ej för denna boning. Det är ej varmt af solens milda ljus, men det är ljust af frid och af försoning, lågt är det tak, som denna boning bär, dock ofta ljuft, att hvila derinunder, ty vid dess ingång med sitt korsgevär ea engel står och täljer dagen stunder. Att bo i detta hus, jag längtar till, när Gud så vill. Så skönt och solljust, o! jag vet ett land, hvars dolda under ingen pensel målar, men vid hvars ljusa, aldrig mätta strand en rosig morgonrodnad evigt strålar. Der dånar aldrig vilda böljors brus, ej stormen vred och hotande der larmar, men vid de gyllne harpors milda sus ömt barnet trycks i hulda fadersarmar. Att hamna i det land jag längtar till, när Gud så vill. Så lugn och fridfull, o! jag vet en qväll, fast för den dunkla skymning rädes mången; då stjernan aldrig släcks på himlens pell och solen strålar än i nedergången , der målet står för lifyets små besvär och vindens sus, som svalkar krossadt hjerta, en sakta hviskning af Guds ande är, som bringar tröst i hvarje bitter smärta. Den qvällens skymning, ack! jag längtar till, När Gud så vill. Doktorn tystnade, och först en lång stund derafter frågade mamsell Åkerlind efter författarens namn. Jag vet det ej, sade doktor Bernhard, men han tecknar sig R—dt. Jag känner honom cke, men vi skulle vara vänner, om jag kände honom. Så lefver den fordna guvernanten nuförtiden midt i kretsen af en mängd barn, dem hon undervisar och leder på ljusets väg. Det finnes ingenting älskligare än att se denna qvinna, som uppoffrat hvad menniskorna kalla lycka och oberoende för den tillfredsställelsen att vara nyttig, sittande bland sina flitiga flickor, som med kärlek se opp till henne liksom till en varelse af högre natur än deras; det är kärlek blandad med vördnad, en innerlighet, som ej kan finnas annorstädes, som råder mellan barnen och henne. Flickorna sitta vid sitt handarbete i den rymliga