na. Näringssorgerna äro det smygande gift, sor
försvagar vårt folk. De egenheter och bekymmer
som derifrån utgå, verka djupt demoraliserande. De
visar sig till och med, att statens tjenst sökes vid
mindre för ärans och betydenhetens skull, än för ut
komstens. Vi se, att vetenskaper och konster förne
dras till blotta medel för penningeförvärf, och att ja
lousie de metier sätter sig till doms öfver de högst
ämnen. Vi se, att det mer och mer blifver vana oc
god ton, att endast af interesse och för penningen
skull gifta sig. Vi se slutligen huru den förtryckt
familjefadern, hvars ekonomiska existens beror af e
gynnares bevågenhet, endast sjukligt småler, då ha
hör nämnas fådernesland och ära, såsom voro de fjer
ran från honom liggande föremål.
Inom de bildade klasserna har denna pauperisn
förmält sig med en gränslös luxe. Man vill, om mai
också är fattig, åtminstone synas rik, eller medels
skenet förskaffa sig kredit. Man vill icke blifva efte
i hvad modet föreskrifver. Det efterhärmas nu a
handtverkare och bönder, och så försvinner mer oci
mer den gamla beqväma folkdrägten, och drängar oc!
pigor pina in sig uti de ständigt omvexlande kläde
bonader, som Paris föreskrifver hela verlden. Mei
vida förderfligare än luxen i kläder verkar njulnings
begäret; i synnerhet de lägre klasserne och den allt
mer sig ökande pöbeln söka att med konstiga mede
döfva sig, för att förgäta sitt elände. Brännvinssu
pandet har med rätta blifvit allmänneligen belagd
med benämningen: Brännvinspesten, emedan det un
dergräfver den stora hopens helsa och enerverar hel:
generationer. Denna pest förfrämjades icke allenas
af enskilta, hvilka lefde af folkgiftets försäljning, uta
till och med af Regeringar, hvilka deraf drogo hög
statsinkomster, och de på modet komna nykterhets
föreningarne äro deremot allena:t en svag fördämning
Både statens och kommunernas myndigheter hafv:
visserligen visat i hela Tyskland en ogemen sorgfäl
lighet och verksamhet för fattigförsörjningen och fö
alla slags välgörenhetsanstalter; men de hafva, på sam.
ma gång som de bemödat sig om att lindra svåra
verkningar, alldeles försummat att undanrödja orsa
kerna. Ja man arbetar å den ena sidan nästan lik:
nitiskt, genom kraftlös lagstiftning, på att fylla tukt-
hus, fattighus och hospitaler, som å den andra sidar
på att lindra det raenskliga eländet uti dessa inrätt-
ningar. Man sörjer icke för utvandringar, för allodi
erande af bondens fastighet, för den garanti, som
handtverkaren bör få och gifva, icke för återställan-
det af gammal tukt och ordning. Man bestraffar o-
tukt och stöld så lindrigt, att de knappt mer betrak-
tas såsom brott. Tillika låter man, genom läsesäll
skaperna, de osedligaste blad och böcker spridas ibland
alla klasser, och sätter intet hinder emot öfverhand-
tagandet af den fräckaste, från sjelfva Universiteten
predikade otro. Deremot låter man undervisa tjuf-
ven när han kommer till tukthuset, och botar syphi
litiska patienter uti sjukhuset, allt med den ädlaste
humanitet.
Så långt Tysken. Nu komma Minervas kryd-
dor:
Menzel har sagt det ofvanstående om Tyskland;
må hvarje Svensk läsare lägga handen på sitt hjerta
och spörja sig sjelf, om icke det mesta deraf inträffar
äfven hos oss. Om icke det gränslösa nivellerings-
systemet ännu hunnit att gripa så vidt omkring sig,
att vi upplefvat alla följderna deraf, så stå de dock
för dörren: våra anseddaste rättslärde skrifva böcker
och lagförslag till fördel för denna nivellering, och de-
ras eftersägare locka hela Riksstånd till att, på grund
af dessa autoriteter, offra sina barn åt Moloch. Brän-
vinspesten rasar iirån norr till söder och fanatismen
rasar i omvänd ordning deremot, så att förståndet
hvarken får, eller kan ställa sig till motvärn. Men-
zel skapar sig en förhoppning för Tyskland, af nöd-
vändigheten att en så stor nation, som den Tyska,
måste förr eller sednare bemanna sig, och att till och
med en ny underkufning skulle endast tjena till att
utveckla den dertill erforderliga kraften. Den Sven-
ska nationen är liten, och hvad dess underkufvande
skulle utveckla, — det må lemnas derhän. Den bä-
sta kraften torde redan vara utsugad af något, hvar-
med Tyskarne, till sin lycka, ännu icke haft rigtigt
tillfälle att göra bekantskap, — cen politisk präss, på
hvilken de första odågorna i nationen lefva, som vän-
jer folket vid stora ord och tomma begrepp, och som,
derest verkligen afgörande ögonblick skulle komma i
fråga, har sina förebilder i Pohlens periodiska präss
4830, hvilken också hade godt om stora ord, och slu-
tade på sätt man vet.n
Vi hoppas att läsaren icke tröttnat vid detta
utdrag; det lönar verkligen mödan, att taga kän-
nedom derom. Det är ett af de många bevisen
på, huru en boklärd man stundom kan, för att
få gifva luft åt vissa förutfattade fixa ideer och
uttala några maktspråk, sjelf gifva hela det rykte
till pris, som hvar och en bildad man annars
gerna söker bibehålla för åtminstone ett ordnadt
begrepp, logiskt sammanhang och historisk san-
ning, och huru fanatismen hos en äkta ultra kan