na. Näringssorgerna äro det smygande gift, sor försvagar vårt folk. De egenheter och bekymmer som derifrån utgå, verka djupt demoraliserande. De visar sig till och med, att statens tjenst sökes vid mindre för ärans och betydenhetens skull, än för ut komstens. Vi se, att vetenskaper och konster förne dras till blotta medel för penningeförvärf, och att ja lousie de metier sätter sig till doms öfver de högst ämnen. Vi se, att det mer och mer blifver vana oc god ton, att endast af interesse och för penningen skull gifta sig. Vi se slutligen huru den förtryckt familjefadern, hvars ekonomiska existens beror af e gynnares bevågenhet, endast sjukligt småler, då ha hör nämnas fådernesland och ära, såsom voro de fjer ran från honom liggande föremål. Inom de bildade klasserna har denna pauperisn förmält sig med en gränslös luxe. Man vill, om mai också är fattig, åtminstone synas rik, eller medels skenet förskaffa sig kredit. Man vill icke blifva efte i hvad modet föreskrifver. Det efterhärmas nu a handtverkare och bönder, och så försvinner mer oci mer den gamla beqväma folkdrägten, och drängar oc! pigor pina in sig uti de ständigt omvexlande kläde bonader, som Paris föreskrifver hela verlden. Mei vida förderfligare än luxen i kläder verkar njulnings begäret; i synnerhet de lägre klasserne och den allt mer sig ökande pöbeln söka att med konstiga mede döfva sig, för att förgäta sitt elände. Brännvinssu pandet har med rätta blifvit allmänneligen belagd med benämningen: Brännvinspesten, emedan det un dergräfver den stora hopens helsa och enerverar hel: generationer. Denna pest förfrämjades icke allenas af enskilta, hvilka lefde af folkgiftets försäljning, uta till och med af Regeringar, hvilka deraf drogo hög statsinkomster, och de på modet komna nykterhets föreningarne äro deremot allena:t en svag fördämning Både statens och kommunernas myndigheter hafv: visserligen visat i hela Tyskland en ogemen sorgfäl lighet och verksamhet för fattigförsörjningen och fö alla slags välgörenhetsanstalter; men de hafva, på sam. ma gång som de bemödat sig om att lindra svåra verkningar, alldeles försummat att undanrödja orsa kerna. Ja man arbetar å den ena sidan nästan lik: nitiskt, genom kraftlös lagstiftning, på att fylla tukthus, fattighus och hospitaler, som å den andra sidar på att lindra det raenskliga eländet uti dessa inrättningar. Man sörjer icke för utvandringar, för allodi erande af bondens fastighet, för den garanti, som handtverkaren bör få och gifva, icke för återställandet af gammal tukt och ordning. Man bestraffar otukt och stöld så lindrigt, att de knappt mer betraktas såsom brott. Tillika låter man, genom läsesäll skaperna, de osedligaste blad och böcker spridas ibland alla klasser, och sätter intet hinder emot öfverhandtagandet af den fräckaste, från sjelfva Universiteten predikade otro. Deremot låter man undervisa tjufven när han kommer till tukthuset, och botar syphi litiska patienter uti sjukhuset, allt med den ädlaste humanitet. Så långt Tysken. Nu komma Minervas kryddor: Menzel har sagt det ofvanstående om Tyskland; må hvarje Svensk läsare lägga handen på sitt hjerta och spörja sig sjelf, om icke det mesta deraf inträffar äfven hos oss. Om icke det gränslösa nivelleringssystemet ännu hunnit att gripa så vidt omkring sig, att vi upplefvat alla följderna deraf, så stå de dock för dörren: våra anseddaste rättslärde skrifva böcker och lagförslag till fördel för denna nivellering, och deras eftersägare locka hela Riksstånd till att, på grund af dessa autoriteter, offra sina barn åt Moloch. Bränvinspesten rasar iirån norr till söder och fanatismen rasar i omvänd ordning deremot, så att förståndet hvarken får, eller kan ställa sig till motvärn. Menzel skapar sig en förhoppning för Tyskland, af nödvändigheten att en så stor nation, som den Tyska, måste förr eller sednare bemanna sig, och att till och med en ny underkufning skulle endast tjena till att utveckla den dertill erforderliga kraften. Den Svenska nationen är liten, och hvad dess underkufvande skulle utveckla, — det må lemnas derhän. Den bästa kraften torde redan vara utsugad af något, hvarmed Tyskarne, till sin lycka, ännu icke haft rigtigt tillfälle att göra bekantskap, — cen politisk präss, på hvilken de första odågorna i nationen lefva, som vänjer folket vid stora ord och tomma begrepp, och som, derest verkligen afgörande ögonblick skulle komma i fråga, har sina förebilder i Pohlens periodiska präss 4830, hvilken också hade godt om stora ord, och slutade på sätt man vet.n Vi hoppas att läsaren icke tröttnat vid detta utdrag; det lönar verkligen mödan, att taga kännedom derom. Det är ett af de många bevisen på, huru en boklärd man stundom kan, för att få gifva luft åt vissa förutfattade fixa ideer och uttala några maktspråk, sjelf gifva hela det rykte till pris, som hvar och en bildad man annars gerna söker bibehålla för åtminstone ett ordnadt begrepp, logiskt sammanhang och historisk sanning, och huru fanatismen hos en äkta ultra kan