den, huru hans vän med ett hånlöje störtat ho-
nom ner deri. Pastorskan skakade tviflande på
hufvudet; ty äfven tanken, att baronerne Wilde
voro ädla menniskor, hade hon, under femton år,
preglat in i sitt hjerta, och det lät ej åter ut-
plåna sig, oaktadt alla bevis, som Georg framdrog
på motsatsen. Hon var envis, den gamla, och
alla äro så, sedan en id under många år ingräft
sig i själen.
Innan sin afresa skänkte Georg sin mor en be-
tydlig summa penningar, som han tänkte för att
betrygga hennes ålderdom, men som gjorde gum-
man minga bekymmer och många sömnlösa nät-
ter. Alven sin syster satte ban i ett oberoende
läge och reste åter från sitt fosterland, för att
aldrig mera återvända. Två år derefter kom un-
derrättelse om hens död, och hans mor gret någ-
ra bittra tårar öfver den älskade sonen, men glöm-
de den dagen lika litet som alla andra att sila
opp mjölken klockan sju.
XIX.
RIKEDOM.
Genom den gåfva Lotta erhållit af sin bror, och
sedan genom det arf som tillföll henne, blef hon
icke allenast oberoende, utan till och med förmö-
gen. Hennes öde fick således en lycklig förän-
dricg, är troligen hvarje läsares första tanke; men
så var ej förbål! andet. Mamesell Åkerlind blef
långt ifrån lycklig med sina penningar. Hon ha-
de förut lefvat obemärkt och stilla, nu åter Dbe-
märktes hon; en mängd menniskor, som ej in-
tresserade henne, påstodo att de voro hennes vän-
ner, och de fordna vännerna drogo sig tillbaka;