den, huru hans vän med ett hånlöje störtat honom ner deri. Pastorskan skakade tviflande på hufvudet; ty äfven tanken, att baronerne Wilde voro ädla menniskor, hade hon, under femton år, preglat in i sitt hjerta, och det lät ej åter utplåna sig, oaktadt alla bevis, som Georg framdrog på motsatsen. Hon var envis, den gamla, och alla äro så, sedan en id under många år ingräft sig i själen. Innan sin afresa skänkte Georg sin mor en betydlig summa penningar, som han tänkte för att betrygga hennes ålderdom, men som gjorde gumman minga bekymmer och många sömnlösa nätter. Alven sin syster satte ban i ett oberoende läge och reste åter från sitt fosterland, för att aldrig mera återvända. Två år derefter kom underrättelse om hens död, och hans mor gret några bittra tårar öfver den älskade sonen, men glömde den dagen lika litet som alla andra att sila opp mjölken klockan sju. XIX. RIKEDOM. Genom den gåfva Lotta erhållit af sin bror, och sedan genom det arf som tillföll henne, blef hon icke allenast oberoende, utan till och med förmögen. Hennes öde fick således en lycklig förändricg, är troligen hvarje läsares första tanke; men så var ej förbål! andet. Mamesell Åkerlind blef långt ifrån lycklig med sina penningar. Hon hade förut lefvat obemärkt och stilla, nu åter Dbemärktes hon; en mängd menniskor, som ej intresserade henne, påstodo att de voro hennes vänner, och de fordna vännerna drogo sig tillbaka;