förvisas till rangen af dessa högsinnade fördomar, som mera hafva förbländat än tjenat menskligheten; samt att följaktligen freden, enigheten emellan nationerna, freden, som på samma gång är arbetet, friheten och folkens lycka, bör vara hvarje god regerings första mål? J svaren: Ja, ur djapet af Eder själ, och J fören säkert dervid intet enda annat vilkor än denna fäderneslandets värdighet, som är dyrbarare för Fransmannen än den sista droppan af hans blod! (Ja, ja!) Låtom oss gå ännu längre. Ären J övertygade, att regeringarne icke falla fullfäårdiga ifrån himmelen? Att man hyarken hemtar dem från en vagga eller ett läger? Åren J öfvertygare, att regeringarne i vorkligheten icke äro annat än verktyg i nationens händer, till tjenst åt de begrepp eller de intressen, som hvarje nation och hvarje tidpunkt har till uppdrag att förskaffa seger på jorden? Att om detta verktyg gör god nytta, bör man hibehålla det; att om det ej gör tjenst, måste man för-kaffa sig ett annat; och att slutligen, om det sjelf vänder sig emot tidsandan och mot folket, måste man..... ? Men vi skole ej uttala revolutionernas förskräckliga ord! Ingenting kan rättfärdiga dem annat än en oafbrjelplig nödvändighet! Låtom denna vika från vår tanka... Gud och vår klokhet skola för alltid aflägsna dem ifrån oss! (Långvariga bifallsrop.) J sägen tusende gånger Ja! till alla dessa satser. skulle jag kunna säga Er ännu tusentals punkter rörande de begrepp, som äro allmänna hos alla. som här tänka, och jag skulle få samma svar till en mängd sociala och politiska sanningar, om hvilka vi äro eniga. Det finnes då en gemensam tro, en nationell tro; och de, som tala så mycket om Er tvifvelsamhet, Er föregifna tvehogsenhet, de blotta endast derigenom deras egen likgiltighet, deras egennyttiga otro. Men ett folk, som kommit så långt, det är moget för friheten! Det är frälsadt!... Det har hvarken behof af förmyndare eller beherrskare; det behöfver blott redliga och kloka ledare. Det har ej längre behof af annat än förnuft och institutioner., Efter att hafva framställt åtskilligt hänsyftande på de orättvisa misstankar, för hvilka den förevarande samlingen varit föremål, fortfor Talaren: Nåväl! Här förtalar man ej mindre Er än mig sjelf: jag vädjar till Eder emot dem, som förtala oss. Har jag någonsin smickrat Er? (Nej, nej! och bravorop.) Har jag någonsin uppmanat Er till att hata regeringen? till att förakta eller orättvist klandra Eder förvaltning, ibland hvilken jag här räknar så många hederliga vänner? Då oordningen hotade, hvem tillstyrkte Eder att vara lugna? Då Jvillen ett oförnuftigt och vådligt krig, hvem har väl då djerft uttalat sig för freden, med risk att förlora sin popularitet? Ja, jag har vågat motsäga Er; och just derföre kan jag i dag vara af Er mening, utan att någon har rätt att skäda i mig en folksmickrare, en popularitets-jägare. (Enhälliga bifallsrop. Ja, ja! det är sant!) Nu vidhöll Talaren, att han ej öfvergått till oppositionen; alt han icke förändrat plats; att det endast är sakerna som förändrats; att det är regeringen, som efterhand afvikit ifrån den väg, der han varit lycklig att kunna följa och stödja henne. Han försvarar sig äfven för den beskyllningen, att han skulle påstått sig hafva fört förståndskraft till oppositionen; men han medgaf sig hafva uppmuntrat den, watt bilda ibland sig begrepp och en vilja. Sedan fortfor han: Hvyad angår mina egna begrepp, vill jag utveckla dem: Jag har, liksom J, understödt de första stora handlingarne af 1830 års monarki, under dess svårigheter. Ordningens återställande och Europeiska fredens bibehållande äro tvenne sidor, som intet partisinne skall förmå utrycka ur dess historia! Hvyad mig angår, skulle jag undre öfver, att kunna förgäta det. Då man ej vet att vara rättvis, har man ej rätt att vara sträng. (Brat! mycket bra!) Men detta var ej allt, mine Herrar! En regering, som vill bestå, som vill grunda någonting varaktigt och stort, bör göra det såsom en efterbild af den nation, som den organiserar, och af de begrepp, som lifva nationen. Det är häri, som jag ser Juli-regeringens hufvudsakliga felsteg. Hon vill ej begripa sitt verk. Hennes institutioner äro små; de äro alltför trånga, för att folket helt och hållet skulle kunna inträda i dem! Institutionerna äro efter den flydda tidens mönster, icke efter den närvarande tidens. Men hvilken är då vår tids grundtanka, och den som skall utvecklas i folkens framtid? Hon är, för att uttrycka den i ett enda ord: Folkväldet (Demokratien)! Att ordna folkets välde i regeringen, se der arbetet för en grundlagstiftande, konstituerande makt, som uppfattat sin tid och sin bestämmelse. Att organisera nationen till folkvälde, se der det problem, som alla regeringar numera äro satta att lösa, och som skall kullkasta alla som vägra att lösa det! (Enhbälligt bifall.) Ja! J tänken lika med mig; och efter detta ord: folkvälde, demokrati, så ofta återkommer i vårt politiska språk, låtom oss bestämma detta begrepp, en gång för alla, på det att sedan ingen oreda, intet missförstånd må uppstå ibland oss. Förstå vi med demokrati denna styrelse, fallen o!vanifrån nedåt, ryckt ur klasser hvilka, genom deras ledighet, deras böga ställning, deras förmögenhet, hava mesta förmågan att egna sig åt de allmänna sakerna, för att gifva den uteslutande och genom ett oordnadt privilegium till de klasser, som äro närmast grunden och minst öfvade i vetande och tankar? Utan tvifvel. Nej! man kränker er, då man beskyller er för en sådan förvillelse. J viljen den ej sjellve; ty detta vore ett pöbelvälde; demugo i: det vore att gifva makten åt dem, som hvarken hade nog upplysning att uppfatta henne, eller tid att utöfva henne. Det politiska samhället är hvad det bör vara: ett; hufvudet måste alltid vara öfverst, olyckligt det folk, som skulle hugga hufvudet af sig sjelf! Det vi vilje, det vi mena, det är att folkväldet skall bestå af hufvudet, af kroppen och lemmarna, det vill säga: af alla