förvisas till rangen af dessa högsinnade fördomar, som
mera hafva förbländat än tjenat menskligheten; samt
att följaktligen freden, enigheten emellan nationerna,
freden, som på samma gång är arbetet, friheten och
folkens lycka, bör vara hvarje god regerings första
mål? J svaren: Ja, ur djapet af Eder själ, och J
fören säkert dervid intet enda annat vilkor än denna
fäderneslandets värdighet, som är dyrbarare för Frans-
mannen än den sista droppan af hans blod! (Ja, ja!)
Låtom oss gå ännu längre. Ären J övertygade,
att regeringarne icke falla fullfäårdiga ifrån himmelen?
Att man hyarken hemtar dem från en vagga eller ett
läger? Åren J öfvertygare, att regeringarne i vork-
ligheten icke äro annat än verktyg i nationens hän-
der, till tjenst åt de begrepp eller de intressen, som
hvarje nation och hvarje tidpunkt har till uppdrag
att förskaffa seger på jorden? Att om detta verk-
tyg gör god nytta, bör man hibehålla det; att om
det ej gör tjenst, måste man för-kaffa sig ett annat;
och att slutligen, om det sjelf vänder sig emot tids-
andan och mot folket, måste man..... ? Men vi
skole ej uttala revolutionernas förskräckliga ord! In-
genting kan rättfärdiga dem annat än en oafbrjelplig
nödvändighet! Låtom denna vika från vår tanka...
Gud och vår klokhet skola för alltid aflägsna dem
ifrån oss! (Långvariga bifallsrop.)
J sägen tusende gånger Ja! till alla dessa satser.
skulle jag kunna säga Er ännu tusentals punk-
ter rörande de begrepp, som äro allmänna hos alla.
som här tänka, och jag skulle få samma svar till en
mängd sociala och politiska sanningar, om hvilka vi
äro eniga. Det finnes då en gemensam tro, en na-
tionell tro; och de, som tala så mycket om Er tvif-
velsamhet, Er föregifna tvehogsenhet, de blotta endast
derigenom deras egen likgiltighet, deras egennyttiga
otro. Men ett folk, som kommit så långt, det är mo-
get för friheten! Det är frälsadt!... Det har hvar-
ken behof af förmyndare eller beherrskare; det be-
höfver blott redliga och kloka ledare. Det har ej
längre behof af annat än förnuft och institutioner.,
Efter att hafva framställt åtskilligt hänsyftande
på de orättvisa misstankar, för hvilka den före-
varande samlingen varit föremål, fortfor Talaren:
Nåväl! Här förtalar man ej mindre Er än mig
sjelf: jag vädjar till Eder emot dem, som förtala oss.
Har jag någonsin smickrat Er? (Nej, nej! och bra-
vorop.) Har jag någonsin uppmanat Er till att hata
regeringen? till att förakta eller orättvist klandra
Eder förvaltning, ibland hvilken jag här räknar så
många hederliga vänner? Då oordningen hotade,
hvem tillstyrkte Eder att vara lugna? Då Jvillen ett
oförnuftigt och vådligt krig, hvem har väl då djerft
uttalat sig för freden, med risk att förlora sin popu-
laritet? Ja, jag har vågat motsäga Er; och just der-
före kan jag i dag vara af Er mening, utan att nå-
gon har rätt att skäda i mig en folksmickrare, en
popularitets-jägare. (Enhälliga bifallsrop. Ja, ja!
det är sant!)
Nu vidhöll Talaren, att han ej öfvergått till
oppositionen; alt han icke förändrat plats; att
det endast är sakerna som förändrats; att det är
regeringen, som efterhand afvikit ifrån den väg,
der han varit lycklig att kunna följa och stödja
henne. Han försvarar sig äfven för den beskyll-
ningen, att han skulle påstått sig hafva fört för-
ståndskraft till oppositionen; men han medgaf sig
hafva uppmuntrat den, watt bilda ibland sig be-
grepp och en vilja. Sedan fortfor han:
Hvyad angår mina egna begrepp, vill jag utveckla
dem: Jag har, liksom J, understödt de första stora
handlingarne af 1830 års monarki, under dess svårig-
heter. Ordningens återställande och Europeiska fre-
dens bibehållande äro tvenne sidor, som intet parti-
sinne skall förmå utrycka ur dess historia! Hvyad
mig angår, skulle jag undre öfver, att kunna förgäta
det. Då man ej vet att vara rättvis, har man ej
rätt att vara sträng. (Brat! mycket bra!)
Men detta var ej allt, mine Herrar! En regering,
som vill bestå, som vill grunda någonting varaktigt
och stort, bör göra det såsom en efterbild af den
nation, som den organiserar, och af de begrepp, som
lifva nationen. Det är häri, som jag ser Juli-regerin-
gens hufvudsakliga felsteg. Hon vill ej begripa sitt
verk. Hennes institutioner äro små; de äro alltför
trånga, för att folket helt och hållet skulle kunna in-
träda i dem! Institutionerna äro efter den flydda ti-
dens mönster, icke efter den närvarande tidens. Men
hvilken är då vår tids grundtanka, och den som skall
utvecklas i folkens framtid? Hon är, för att uttryc-
ka den i ett enda ord: Folkväldet (Demokratien)!
Att ordna folkets välde i regeringen, se der arbetet
för en grundlagstiftande, konstituerande makt, som
uppfattat sin tid och sin bestämmelse. Att organi-
sera nationen till folkvälde, se der det problem, som
alla regeringar numera äro satta att lösa, och som
skall kullkasta alla som vägra att lösa det! (Enhbäl-
ligt bifall.)
Ja! J tänken lika med mig; och efter detta ord:
folkvälde, demokrati, så ofta återkommer i vårt po-
litiska språk, låtom oss bestämma detta begrepp, en
gång för alla, på det att sedan ingen oreda, intet
missförstånd må uppstå ibland oss.
Förstå vi med demokrati denna styrelse, fallen o!-
vanifrån nedåt, ryckt ur klasser hvilka, genom deras
ledighet, deras böga ställning, deras förmögenhet, ha-
va mesta förmågan att egna sig åt de allmänna sa-
kerna, för att gifva den uteslutande och genom ett
oordnadt privilegium till de klasser, som äro närmast
grunden och minst öfvade i vetande och tankar? Utan
tvifvel. Nej! man kränker er, då man beskyller er
för en sådan förvillelse. J viljen den ej sjellve; ty
detta vore ett pöbelvälde; demugo i: det vore att
gifva makten åt dem, som hvarken hade nog upplys-
ning att uppfatta henne, eller tid att utöfva henne.
Det politiska samhället är hvad det bör vara: ett;
hufvudet måste alltid vara öfverst, olyckligt det folk,
som skulle hugga hufvudet af sig sjelf! Det vi vilje,
det vi mena, det är att folkväldet skall bestå af huf-
vudet, af kroppen och lemmarna, det vill säga: af alla