(Insändt.) Bref öfver musik. Stockholm de 292 Juni 4843. — — På Ladugårdsgärdet är nu mycket lif, äfven musikaliskt Hl Bland skarorna promenerade äfven undertecknad der en aftonstund. Åtskilliga militärorkestrar musicerade. Många stycken utfördes betömligt. Dt var endast skada, att man som oftast hörde så tot deraf, utan måste nöja sig med alt se. Just de mildaste, skönaste instrumenterna kunde icke förnimmas, churu på de blåsandes anletsmuskler skönjdes, huru de gjorde sitt bästa, för att bli hörda. De pauserade ingalunda. Men deras toner försvunno genom trunmisornas obarmhertigt hårda, vilda skräll!! Huru länge ssola ännu dessa öfverlefvor af fordna tider, dessa, isk råhet målande, trummor bibehållas vid must uppförning? Törhända äro de i marchen oumbärliga. Det kanjag ej bedöma. Men hvad hafva de i egentlig musik att göra? Då värdefulla, innehållsrika musikstycken af stora mästare utföras, och detta af skickliga, oftast musikaliskt bildade konstnärer, hurt kan man finna för godt, att då låta ett ohyfsadt !vrm af trummor förderfva effekten, så att åhöraren tvcker sig försatt i en tid, då den råa styrkan änvu gällde allt. Det vore visst en osanning att påstå, att ens den halfbildade musikvännen kunde tycka, att ett ackompanjemang af trummor vore någonting vackert. Gud vet, om någon, som har ringaste sinne för musik, för verklig musik, kan hafva ep nn 1 a gt SES ANNAN RR