sagdt undantrangas at en tredje hednisk, gudamak men också en, som af ålder lagt än den ene : den andre af Olympens Pärer för sina fötte Med ett ord, det är den hulda Afrodite sjelf. D låter väl nästan som ett skämt; men ett par 1 ska geologer taga saken ganska allvarsamt, på sä läsaren skall finna af det följande. 39 (Forts.) LATINETS STUDIUM I 49:DE ÅRHUNDRADET. Om detta ämne har den bekante fransmai nen Alphonse Karr i ett häfte af sina Gu pes (Getingarne) nedskrifvit några reflexione som, utom den förtjensten att innehålla mycke sanning, äga äfven den, att komma från en föi fattare, för hvilken våra konservative hysa my ket förtroende och som derföre ofta af dem c teras. De böra således icke ana några omstör! ningsplaner eller banna jorden för det hon ick öppnar sig och uppslukar) redaktörerne i en vis tidning, då de här se vidrördt ett af de mest kor servative och konserverade ämnen äfven i vål land, latinet; det är Alphonse Karr sjelf, sor släppt de omtyckta getingarne lösa mot det stac kars språket. Han yttrar sig derom så här: Jag var, hvad man vid universitetet menar me en utmärkt och dugtig student; jag hade allts lärt både latin och grekiska, och af denna anled ning tillskyndat många stackars gossar, dem ja nu återfinner som män i särskilda, olika belägen heter, samma ledsnad och tråkighet, hvarmed min lärare hemsökt mig. Det vore visserligen led samt, om jag icke förstode de gamla språken, t; jag skulle i sådant fall icke vara i tillfälle at läsa sköna, i en förträfflig stil skrifna tanka Men om denna kunskap är en af de angenämaste så är den icke dessmindre en af de onyttigast vid jemnföre!sen med det dagliga lifvets beho och kraf. Ibland sextio elever, som vanligel utgöra en gymnasialklass, är det en stor olycka om en tillkommande skald eller skriftställare be finner sig; och dock är hela den tioåriga gymna: sialunder visningen inrättad blott med afseende pi denna enda diktare eller skriftställare. De öfrig: nio och femtio, som skola blifva notarier, läkare. kryddkrämare, jernvägstjenstemän och Gud vet hvad, undervisas i alldeles detsamma och förnöta, bland annat, två till tre år med att göra latinska, ja väl också grekiska vers; och du Himmel, hvilka vers! Det hade verkligen varit dessa gossar lika gagneligt, med afseende på deras tillkommande yrken och befattningar, om de använd! dessa 10 år att slå boll, eller rättare, det hade varit dem ännu gagneligare, ty derigenom hade åtminstone inga opraktiska ider kommit i deras hufvud. Tio år använder man med att lära latin, eller rättare sagdt, med att icke lära det. Ty huru många fyratioåra män finner man väl, som utan att vara språklärde till yrket, förmå skrifva ett drägligt latinskt bref, eller läsa en latinsk poet utan tillhjelp af noter och ordbok? Icke en bland tio, påstår jag, och den läsare, som vill kasta en uppriktig blick på sig och sina bekanta, skall tillstå att det så förhåller sig, och att bland män af den klass, som lärt latin, icke mer en af tio finnes, som förmår utan fel skrifva ett tema af den art, som förelägges en qvartan. Så fördrifver man tio år med att icke lära latin — med grekiskan går det ännu värre — och lär intet af det, som hvar man borde känna, sitt lands lagar, en medborgares pligter och skyldigheter. Men i stället för dessa saker förstår man, nej har man lärt, nej, i stället förstår man icke har icke lärt latin och grekiska. Och utrustade med detta förråd, utsändas de unga männen i lifvet.s Det lär icke kunna undgå läsaren, att hvad Hr Karr här yttrat om latinets studium i Frankrike, inträffar till punkt och pricka, och om möjligt, ändå mer, äfven i Sverge. Likasom Karr antager, att hela undervisningen i det förra landet afsett bildandet af skalder och skriftställare och detta genom bara latin, så hafva ock de lärda skolorna i vårt land uteslutande afsett bildande af prester, och det också förnämligast genom latin. Vid de flesta katedralskolor och gymnasier utgjorde latinet för ett par decennier sedan enda befordringseller, som det heter, flyttningsgrunden, och än i dag är den öfverallt den hufvudsakligaste, om icke på papperet, åtminstone i praxis. Det hände för några år sedan, vid ett al våra gymnasier, som icke hör till de oberömda, att en gymnasist i öfre cirkeln, samma termin ban skulle dimitteras till universitetet, hemkom rån en lektion och berättade för sina gapande disciplar: gossar! i dag mån j tro jag har lärt något roligt på gymnasium; det finns en räkning, ler man räknar ut allt med bara bokstäfver, a, P, C 0. S. v., men när det kommer högt upp, så går det ända till x, Y, Zz; men så långt hafva vi ännu icke hunnit. Latin hade likväl denne y mnasist läst ogudaktigt, och blef den andra i yrdningen bland dem, som fingo högsta betygen ör afgången till universitetet. Der skulle han på 1 1, år göras färdig till det heliga predikoembeet, och vid afresan skänkte han sin Euclides, it sin ena discipel, emedan han sjelf, Gud ske of, icke mer behöfde den. Alfons Karr har ganska riktigt anmärkt, att nan vid skolorna egentligen icke lär sig latin — let slår alldeles in äfven hos oss — men han ycks förbise, att om man ock verkligen lär le latin, så blefve man dock icke derigenom varken skald eller skriftställare — i god meling — likasom man hos oss icke blir skicklig KET a RA