sagdt undantrangas at en tredje hednisk, gudamak
men också en, som af ålder lagt än den ene :
den andre af Olympens Pärer för sina fötte
Med ett ord, det är den hulda Afrodite sjelf. D
låter väl nästan som ett skämt; men ett par 1
ska geologer taga saken ganska allvarsamt, på sä
läsaren skall finna af det följande. 39 (Forts.)
LATINETS STUDIUM I 49:DE ÅRHUN-
DRADET.
Om detta ämne har den bekante fransmai
nen Alphonse Karr i ett häfte af sina Gu
pes (Getingarne) nedskrifvit några reflexione
som, utom den förtjensten att innehålla mycke
sanning, äga äfven den, att komma från en föi
fattare, för hvilken våra konservative hysa my
ket förtroende och som derföre ofta af dem c
teras. De böra således icke ana några omstör!
ningsplaner eller banna jorden för det hon ick
öppnar sig och uppslukar) redaktörerne i en vis
tidning, då de här se vidrördt ett af de mest kor
servative och konserverade ämnen äfven i vål
land, latinet; det är Alphonse Karr sjelf, sor
släppt de omtyckta getingarne lösa mot det stac
kars språket. Han yttrar sig derom så här:
Jag var, hvad man vid universitetet menar me
en utmärkt och dugtig student; jag hade allts
lärt både latin och grekiska, och af denna anled
ning tillskyndat många stackars gossar, dem ja
nu återfinner som män i särskilda, olika belägen
heter, samma ledsnad och tråkighet, hvarmed min
lärare hemsökt mig. Det vore visserligen led
samt, om jag icke förstode de gamla språken, t;
jag skulle i sådant fall icke vara i tillfälle at
läsa sköna, i en förträfflig stil skrifna tanka
Men om denna kunskap är en af de angenämaste
så är den icke dessmindre en af de onyttigast
vid jemnföre!sen med det dagliga lifvets beho
och kraf. Ibland sextio elever, som vanligel
utgöra en gymnasialklass, är det en stor olycka
om en tillkommande skald eller skriftställare be
finner sig; och dock är hela den tioåriga gymna:
sialunder visningen inrättad blott med afseende pi
denna enda diktare eller skriftställare. De öfrig:
nio och femtio, som skola blifva notarier, läkare.
kryddkrämare, jernvägstjenstemän och Gud vet
hvad, undervisas i alldeles detsamma och förnöta,
bland annat, två till tre år med att göra latin-
ska, ja väl också grekiska vers; och du Himmel,
hvilka vers! Det hade verkligen varit dessa gos-
sar lika gagneligt, med afseende på deras tillkom-
mande yrken och befattningar, om de använd!
dessa 10 år att slå boll, eller rättare, det hade
varit dem ännu gagneligare, ty derigenom hade
åtminstone inga opraktiska ider kommit i deras
hufvud. Tio år använder man med att lära la-
tin, eller rättare sagdt, med att icke lära det.
Ty huru många fyratioåra män finner man väl,
som utan att vara språklärde till yrket, förmå
skrifva ett drägligt latinskt bref, eller läsa en la-
tinsk poet utan tillhjelp af noter och ordbok?
Icke en bland tio, påstår jag, och den läsare, som
vill kasta en uppriktig blick på sig och sina be-
kanta, skall tillstå att det så förhåller sig, och
att bland män af den klass, som lärt latin, icke
mer en af tio finnes, som förmår utan fel skrifva
ett tema af den art, som förelägges en qvartan.
Så fördrifver man tio år med att icke lära latin
— med grekiskan går det ännu värre — och
lär intet af det, som hvar man borde känna, sitt
lands lagar, en medborgares pligter och skyldig-
heter. Men i stället för dessa saker förstår man,
nej har man lärt, nej, i stället förstår man icke
har icke lärt latin och grekiska. Och utrustade
med detta förråd, utsändas de unga männen i
lifvet.s
Det lär icke kunna undgå läsaren, att hvad
Hr Karr här yttrat om latinets studium i Frank-
rike, inträffar till punkt och pricka, och om möj-
ligt, ändå mer, äfven i Sverge. Likasom Karr
antager, att hela undervisningen i det förra lan-
det afsett bildandet af skalder och skriftställare
och detta genom bara latin, så hafva ock de lärda
skolorna i vårt land uteslutande afsett bildande
af prester, och det också förnämligast genom la-
tin. Vid de flesta katedralskolor och gymnasier
utgjorde latinet för ett par decennier sedan enda
befordrings- eller, som det heter, flyttningsgrun-
den, och än i dag är den öfverallt den hufvud-
sakligaste, om icke på papperet, åtminstone i
praxis. Det hände för några år sedan, vid ett
al våra gymnasier, som icke hör till de oberömda,
att en gymnasist i öfre cirkeln, samma termin
ban skulle dimitteras till universitetet, hemkom
rån en lektion och berättade för sina gapande
disciplar: gossar! i dag mån j tro jag har lärt
något roligt på gymnasium; det finns en räkning,
ler man räknar ut allt med bara bokstäfver, a,
P, C 0. S. v., men när det kommer högt upp,
så går det ända till x, Y, Zz; men så långt hafva
vi ännu icke hunnit. Latin hade likväl denne
y mnasist läst ogudaktigt, och blef den andra i
yrdningen bland dem, som fingo högsta betygen
ör afgången till universitetet. Der skulle han på
1 1, år göras färdig till det heliga predikoembe-
et, och vid afresan skänkte han sin Euclides,
it sin ena discipel, emedan han sjelf, Gud ske
of, icke mer behöfde den.
Alfons Karr har ganska riktigt anmärkt, att
nan vid skolorna egentligen icke lär sig latin —
let slår alldeles in äfven hos oss — men han
ycks förbise, att om man ock verkligen lär
le latin, så blefve man dock icke derigenom
varken skald eller skriftställare — i god me-
ling — likasom man hos oss icke blir skicklig
KET a RA