foniska teorien. Främst deribland stå väl dei sednare tider mångfaldigade rönen öfver värmens tilltagande i djupa grufvor och borrade brunnshål, enligt hvilka, genom en vanlig regula de tri, upplyses, att jorden ännu måste vara smält vid 4, högst 7 svenska mils djup. Vi bebo, efter denna beräkning, ett skal om 4 till 7 mils tjocklek, hvilande på ett lavahaf af 14180 mils djup ungefär, som befinnes emellan detsamma på vår sida af jordklotet och de motsvarande 4 till 7 milen fast skal på den motsatta sidan. Vulkanerna äro små öppningar, hvarigenom lavahafvet afbördar sig det obetydliga öfverskott, som den nu mer oändligt långsamma afsvalningen utpressar från jordens inre. Man ser huru Neptunus kommit ur modet hos geologerna för Pluto, och endast efteråt och till en mindre del kunnat återvinna något insteg vid den geologiska jordbildningen. Begge hotas nu med, att ej blott få dela väldet, utan att snart sagdt undanträngas af en tredje hednisk, gudamakt; men också en, som af ålder lagt än den ene än den andre af Olympens Pärer för sina fötter. Med ett ord, det är den hulda Afrodite sjelf. Det låter väl nästan som ett skämt; men ett par lyska geologer taga saken ganska allvarsamt, på sätt läsaren skall finna af det följande. 39 (Forts.)