Och lycklig. den, :som lemnar qvar ett minne
Om icke af det stora, som han gjort,
Dock af det ädla, som han sökt och velat!
Olika delar himlen sina gåflvor,
Och ingen svarar för hvad han ej undfått.
I höghvälfd domsal, uti himmelsblå ,
Som bänger öfver stjernorna deroppe,
Der frågas ieke, hvad du gjort och utfört,
Ej om du målet nått, men om du sökt det
Med redligt mod, med oförtröttad håg;
Ty vår är viljan, allt det andra lyckans.
Och derför frukta vi ej heller för
De stora döde, mer begåfvade
Af landets söner, som gått före oss. —
Främst ibland dem står Smålands störste son,
En blomsterkonung med sitt blomstersinne,
Som först knöt kransen kring naturens lockar
De vilda, flygande, ej redda än.
Han går bland liljor, men det är de liljor,
Som kallas stjernor, sedda från vår jord:
Och derfrån ser man neder till de salar,
Der han bar drömt sin första ungdoms dröm
Och anat ordet till sin blomverlds gåta.
Ty det är Herrans skugga dock, som går
Naturen genom, och den Vise ser
Hans spår i blommorna som uti djuren:
Natur-allegori är tänkarns vishet,
Och diktens djup nämns Sanning uppå jorden. —
Uti en krubba Gudasonen låg,
Och mången Genius går beslöjad fram
Ej känd, ej aktad utaf dagens bjeltar,
Tills på en gång ban kastar slöjan af
Och i besittning tar naturens riken. —
Hvad var LINNE då han i Wexiö gick
Och hans Linnea odöpt stod i skogen?
En Genius, men med sammanlagda vingar,
Och ingen visste ännu, att de funnos.
Misskänd af andra, okänd för sig sjelf,
Förblandades den prisade med hopen,
Tiildess han lyfte sig fullfjädrad opp
Och solen sken uppå hans purpurvingar,
Som förde honom öfver blomsterland,
Der allt han såg och ordnade och tänkte. —
Ack, allt det ädlaste Ios menniskan
Föds en myster, och segerhufvan höljer
I början än den konungsliga pannan,
Tills fram står segrarn och hans segerplaner
Fullmognade, och gladt han badar sig
I djupblå himmel, hvarifrån han stammar. —
Gif akt, du Lärare, förrn du fördömmer. —
Men stora minnen trifvas hos det största,
Som stjernorna på himlen jemte Månen.
Så framstår ÖDMANN, ett Halleluja
Till kungaskaldens gudastämda harpa.
Och ROGBERG, en framhviskad suck, ett Amen
Till Gudasonens böner i sin himmel,
Och Asabarden, smattrande bland bergen
Liksom ett thordönsslag, och krönt af norrsken,
Som fräsa ner ur skyn, dock ej blott thordön,
Men trastens klara slag i skogens toppar,
Och bäckar, vandrande i gröna dalar,
Som sorla längtansfullt mot ursprungs-hafyet
Bland blommor, speglade i sorlarns våg. —
De äro våra anor. :Gifven akt,
Hvad anspråk födas utaf fädrens ära!
Förmå vi icke till att likna dem,
Och sjunka våra namn i glömskan neder,
Som lärlibgarnas — hvad betyder det? —
Tunnt plägar hvarje säde gro i Norden,
Och upp går ej hvart frö, som myllas ner,
Men skall du derför icke så i jorden?
Glöm ej, att det är Gud, som växten ger!
DU, som sändt till jorden himlaljuset,
Du, hvars thron uppöfver stjernor står!
Håll din hand utöfver lärohuset,
Lyft hvart sinne inom det ur gruset,
Låt fädrens fordna kraft, som deras tro, bli vår!
Stig neder som en Vår i våra dalar
Och lossa åter hvarje tungas band,
tt enfald tänker och den dumbe talar
)ch vettets örnar, sångens näktergalar
Mot solen stiga opp, som förr, från Nordens land!
—LLLttt