JAG RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. ÖVÄSENDET PÅ MALMENS KÄLLARE. Forts. i sammandrag ur Sloltsrättens protoköller Den 31 Maj. Enligt Slottsrättens beslut afga aktor denna dag sitt slutpåstående, lydande son följer: , Då i förevarande mål icke aflenast finnas båd kärande och svärande parter, utan ock desse genon deras rättegångs-ombud framställt emot hvarandra de rås påståendeb, så anser jag att ett slutpåstående el ler yttrande i målet af mig icke skulle blifva anna än en granskning till gillande eller förkastande af d å parternes vägnar gjorda påståenden; hvadan oci då jag icke bör tro, att ett tådant mitt yttrande el ler omdöme skulle verka något vid målets afgörande utan tvertom anses för alldeles öfverflödigt och onyt tigt, jag afstår från allt dylikt yttrande och lemna parternes påståenden och apföranden till Kgl. Slotts rättens omdöme och pröfning. Men i afseende på kärandernes slutligen af mig fordrade beifrandea vaktens förolämpande och dennes uraktlåtenhet a dess-skyldighets fullgörande, får jag yttra, att då et vittne, urdervägaren Sandin, uppgifvit, att löjtnanter Tegner Vill korporalen Wetterqvist, som anfört vakt Ppatrollen, yttrat: Gå er väg, fähundar eller lymlar, men Wetterqvist sjäf, derom tillspord, bestridt, at ett så beskaffadt yttrande blifvit fäldt, och alla öfrig: i met afhörda vittnen sammanstämmande intygat detde ej förmärkt, att patrullen, vare sig med ort eller gerning, blifvit förfördelad, så finner jag mig icke befogad till ansvars yrkande i denna omständig heåt, och hyad angår andra omständigheten eller våk tens uraktlåtenhet af dess skyldighets fullgörande, så -om någon dylik tillvitelse emot vakten kunde finna grundad; torde frågan derom tillhöra en annan dom stols-pröfnirg. Stockholm d. 31 Maj 1843. ÅA. Sa lomoönsson. å Målet uppsköts härefter till den 14 Juni, då audi tör LOrange borde vara beredd att besvara dett: slutpåstående. G vå — En skräåtvist af besynnerlig egenskap bar i dess dagar varit föremål för polisbehandling. Alla känn de så kallade roddarbåtarne härstädes, hvilka besörj kommunikationen sjöledes, dels mellan vissa statione inom staden, dels mellan denna och Djurgården, äfven som :till trakterna häromkring mot en viss taxa. Ri tigheten att hålla sådana meddelas af Haändelskollegi äm Här i magistraten genom så kallade båtbref, oci imehafvaren af ett sådant betalar bevillning såson för annan rörelse. Nu hade imedlertid, såsom äfver är kändt, utom de vanliga båtarna tillkommit å viss. stationer flera så kallade vefslupar, som gå på viss timmar och mot viss afgift för personen. Bland an dra håfva åtskilliga arbetare vid kronovarfvet härstä des, för att skaffa sig en biförtjenst, på sina fristun Aer byggt ett par sådana vefslupar för att dermec fortskaffa passagerare meRan Skeppsbron och Djurgår den; Härom anmälde de sig hos magistaten, erhöll af Handelskollegium båtbref, fingo af Öfverstäthållare embetet anvisning på de trappor vid Skeppsbron hvarest de skulle få lägga til, och Började sina turer Den del af roddarlaget, som har. roddarbåtar, protesterade häremot, på grund af det intrång det anse: göra i deras förtjenst, men denna protest afslogs både hos magistraten, der loddarlaget genom besvär full följde sin invändning, samt vidare hos Öfverståthålla reembetet, som utgör tredje instansen för dylika mål, och nu ligger frågan hos Kongl. Maj:t till afgörande. (I parenthes sagdt, är det i sjelfva verket en af de många oformligheterna i vår hufvudstads styrelse och gränsar ända till löjlighet, att Öfverståthållareembetet skall vara på en gång ordförande i magistraten, och med sitt iembete utgöra en instans öfver densamma. Men .oaktadt detta är både i sig sjelf orimligt och emot Svenska lagens anda i öfrigt, så torde det vara en af de-punkter, hvari det är syårt att få en koncession åt sunda förnuftet beviljad.) Då således ägarne till de ifrågavarande vefsluparna hafya så många auktori. teter för sig, tyckes det, att de borde få vara i oqvald besittning af sin trafik. Icke destomindre har det tilldragit sig, att Öfverståthållare-embetet i början af denna vecka förbjudit ägarne af dessa slupar, att vidare lägga till med dem på de ställen, som de förut fått sig. anvisade, hvilket förbud lärer tillkommit under anförande af det skälet, att de göra intrång vid bryggorna och åstadkomma svårigheter för de öfriga båtarnas landning. Det är äfven möjligt, att sådant någongång kan Hafva varit fallet, men det synes deck ä andra sidan hårdt, att båtarnas ägare skola hindras från begagnandet af en trafik, hvarå de en gång erhållit rättighet, för hvilken de betala utskylder, och hvilken, likaväl som sjelfva båtarna, utgör deras egendom. Vi hafva derföre, på vefslupägarnes begäran, trott oss böra omnämna saken. I sammanhang härmed torde en annan anmärkning icke vara ur vägen. Det är ostridigt, att de gamla roddarbåtarnas förtjenst i sednare tid-minskats genom vefsluparna m. m., och detta är beklagligt, så mycket mera, som de förra till största delen ros af fattiga qvinnor, hvilka deraf hafva sin nästan enda bergning. Men den förändring, som häruti uppstått, är en af dessa förändringar, som tiden medför och som är omöjligt att emotstå då de vinna publikens tycke. Bättre, än att envist söka protestera och lägga hinder i vägen för hvad som utgör en verklig förbättring, vore det således i vår tanka för de protesterande, att sjelfve följa med tiden, och för auktoriteterna att underlätta tillfället dertill: Det är ock förundransvärdt, att sådant icke långt för detta skett i ifrågavarande fall, då dertill likväl finnes ett ganska lätt medel. Om neml, t. ex. de roddarbåtar, som äro stationerade vid Skeppsbron för att gå till Djurgården eller andra Jängre distanser, indelade sig så, att hvarje båt afginge på bestämda -tider, t. ex. en för hvarje fjerdedels timma till Djurgården, och detta mot en viss ringa afgift för personen, motsvarande vefsluparnes, så skulle publiken dermed vara högligen belåten, trafiken beM er