RT ap
sanna verkligheten, ren och ofördunklad, som phi-
losopbien sträfvar att åtkomma och i hvilket
strälvande den småningom allt mer och mer lyc-
kas. Ty under det den oupphörligt söker in-
tränga genom ytan till kärnan, från skenet till
tingens väsende, skola dessa nödvändigt mer och
mer framträda och synas sådana de äro, och den
vetenskap, som har detta till ändamål och som 1
någon mån visat sig kunna uppfylla detsamma,
bör, långt ifrån att nedsättas och försummas, ak-
tas och omfattas med ifver af hvar och en, som
känner sig äga förmåga att medverka till mensk-
lighetens framsteg i upplysning och lycka, eller
som nitälskar för detta höga ändamål.
Icke heller bör mängden af olika, ofta helt och
bållet fiendtliga systemer i philosophien eller de-
ras tvister sins emellan, som omfatta det ena
eller det andra af dem, förvilla någon och förle-
da honom till ett mindre fördelaktigt omdöme
om philosopbien såsom vetenskap. Såsom sådan
har den till ändamål alt upptäcka och framställa
sanningen. Denna är väl i sjelfva verket blott
en, så alt tvenne helt och hållet motsatta syste-
mer icke kunna vara begze sanna; men lika san-
na eller lika litet sanna kunna de vara; kunna
upptaga endast en enda sida af sanningen och
gagna i aila händelser om ej till annat, åtminsto-
ne att ange de afvägar, på hvilka förnuftet rå-
kar, då det ej med tillräckhg noggrannhet och
allvar söker sanningen. Sanningens liksom tan-
kens fält är oändligt, och intet menskligt öga har
förmått eller kan förmå öfverskåda, ingen enskild
persons krafter äro tillräckliga att genomforska
det i sin helhet. Den enskilde forskaren miste
således åtnöja sig med att sjelf hafva genomsökt
detsamma, och hvad han derunder funnit blir
hans system. Väl är det naturligt att ett sådant
system, som grundar sig på så att säga avtoptisk
kännedom af endast en liten del af detta omät-
liga fält, måste till en början bli ensidigt och i
vissa fall felaktigt, då det utsträcker på det hela
omdömen och slutsatser, som endast gälla för en
del; men en efterföljare, som upptäcker denna
ensidighet, utsträcker forskningarne ännu längre,
och på detta sätt blir småningom ett allt större
och större område undersökt och kändt, och i
följd deraf åsigterna deraf mer och mer mång-
sidiga och riktiga. År detta sant, hvilket väl
icke gerna kan förnekas, så bli de serskilda, på
hvarandra följande, systemerna lika många afbil-
der af sanningen, med teckningen mer och mer
säker, färgerna mer och mer naturliga, och lik-
heten i följd deraf mer och mer stor, allt ef-
tersom en utvidgad synkrets och ett stigande
ljus, samt ögats vana dervid satt tecknaren i till-
fälle att noga betrakta och undersöka dess anlete
och gestalt, och en tilltagande öfning och konst-
färdighet gifvit banden säkerhet. Hvad en före-
gångare upptäckt och åskådliggjort af sanningen,
ingår, sedan det oriktiga blifvit bortsofradt, i den
allmänna bildningen; det blir den efterföljandes
egendom och lättar vidare upptäckter. Hvarje
philosophiskt system är således af vigt i mensk-
lighetens historia, emedan det mer eiler mindre
ingripit i och inverkat på gången och riktningen
af den menskliga bildningen i allmänhet, det är,
att så säga en länk i den långa kedja af evolu-
tioner, som denna bildning undergått, under sin
utveckling.
Från denna synpunkt blir ett oväldigt uppskattan-
de af Hegelska och Neco-Schellingianska systemernas
inbördes förtjenster och brister af stor vigt för hvar
och en, som vill göra sig reda för den ståndpunkt,
på hvilken den europeiska bildningen i allmänhet och
den philosophiska isynnerhet nu befinner sig; och
hvarje försök dertill förtjenar aktning och uppmärk-
samhet. Sedan philosophien i örra seklet urartat till
å ena sidan känslophilosophi och å den andra till en
med en ensidig och onaturligt uppdrifven förstånds-
kultur sammanhängande krass materialism, och dess
egenskap af vetenskap i följd deraf försvunnit, upp-
trädde Ka.l såsom dess räddare. På hans system,
som grundade sig på grundliga forskningar rörande.
menniskosjälen, dess funktioner och förmögenneter,
byggde Fechte sin subjektiva idealism. På den bana
dessa stora tänkare öppnat, framgick Schelling vidare
i slutet af förra och början af närvarande århundrade
och höjde vetenskapen till objektiv idealism. Något
sammanhängande och afslutadt system lemnade han
dock icke, utan endast att så säga fragmenter deraf.
Hans snille synes hafva varit mera passande och böjdt
för raska och snillrika upptäckter inom tankens verld,
än för ett systematiskt ordnande af detsamma till ewt
helt. Hans förtjenster om vetenskapens framsteg voro
dock utmärkta. Honom följde bans äldre vän Hegel.
Med otrolig ansträngning och djup forskarblick genom-
forskade och öfverskådade han hela tänkandets omät-
liga fält, afklädde tingen hvarje omhölje, som illusio-
nen påhängt dem, och det system, han lemnade, är,
om ock ej utan brister, dock hitills oötverträffadt.
Att striden emellan tvenne så utmärkta sanningens
kämpar, som Hegel och Schelling verkligen voro, ssul-
le föras öppet och ädelt, hade man bort vänta. Ock-
så yttrade sig alltid den förre om den sednare med
aktning och beundran för hans snille och förtjenster, om
han ock då och då ansåg sig tvungen att bekämpa
hans åsigter; men sådan var icke händelsen ä andra
sidan. Så länge Hegel lefde iakttog väl Schelling en
viss målta. Utom vissa mystiska, stundom verkligen
låga vinkar, han enskildt i sin salong, iförtro iga bref
och från kathedern gaf derom att Hegel tillgripit och
utgifvit för sina egna hans idter och hela afhandlin-
gar, och ett och annat kraftord mot Hegelska philo-
sophien, äfven enskildt, bibehöll han offentligen och
i tryck ända till dennes död en orubblig tystnad.
Först då Hegel ej kunde försvara sig, uppträdde han
öppnare och modizare mot denna sin fordna studie-
kamrat och vän, till dess han sednast i sina föreläs-
ningar i Berlin efter November 1844 uppträdde med
en afgörande och till en stor del omotiverad förka-
stelszdom öfver Hegelianismen och nära nog på markt-
skreiarevis förklarade giv heredd att i stället lemna!