RT ap sanna verkligheten, ren och ofördunklad, som philosopbien sträfvar att åtkomma och i hvilket strälvande den småningom allt mer och mer lyckas. Ty under det den oupphörligt söker intränga genom ytan till kärnan, från skenet till tingens väsende, skola dessa nödvändigt mer och mer framträda och synas sådana de äro, och den vetenskap, som har detta till ändamål och som 1 någon mån visat sig kunna uppfylla detsamma, bör, långt ifrån att nedsättas och försummas, aktas och omfattas med ifver af hvar och en, som känner sig äga förmåga att medverka till mensklighetens framsteg i upplysning och lycka, eller som nitälskar för detta höga ändamål. Icke heller bör mängden af olika, ofta helt och bållet fiendtliga systemer i philosophien eller deras tvister sins emellan, som omfatta det ena eller det andra af dem, förvilla någon och förleda honom till ett mindre fördelaktigt omdöme om philosopbien såsom vetenskap. Såsom sådan har den till ändamål alt upptäcka och framställa sanningen. Denna är väl i sjelfva verket blott en, så alt tvenne helt och hållet motsatta systemer icke kunna vara begze sanna; men lika sanna eller lika litet sanna kunna de vara; kunna upptaga endast en enda sida af sanningen och gagna i aila händelser om ej till annat, åtminstone att ange de afvägar, på hvilka förnuftet råkar, då det ej med tillräckhg noggrannhet och allvar söker sanningen. Sanningens liksom tankens fält är oändligt, och intet menskligt öga har förmått eller kan förmå öfverskåda, ingen enskild persons krafter äro tillräckliga att genomforska det i sin helhet. Den enskilde forskaren miste således åtnöja sig med att sjelf hafva genomsökt detsamma, och hvad han derunder funnit blir hans system. Väl är det naturligt att ett sådant system, som grundar sig på så att säga avtoptisk kännedom af endast en liten del af detta omätliga fält, måste till en början bli ensidigt och i vissa fall felaktigt, då det utsträcker på det hela omdömen och slutsatser, som endast gälla för en del; men en efterföljare, som upptäcker denna ensidighet, utsträcker forskningarne ännu längre, och på detta sätt blir småningom ett allt större och större område undersökt och kändt, och i följd deraf åsigterna deraf mer och mer mångsidiga och riktiga. År detta sant, hvilket väl icke gerna kan förnekas, så bli de serskilda, på hvarandra följande, systemerna lika många afbilder af sanningen, med teckningen mer och mer säker, färgerna mer och mer naturliga, och likheten i följd deraf mer och mer stor, allt eftersom en utvidgad synkrets och ett stigande ljus, samt ögats vana dervid satt tecknaren i tillfälle att noga betrakta och undersöka dess anlete och gestalt, och en tilltagande öfning och konstfärdighet gifvit banden säkerhet. Hvad en föregångare upptäckt och åskådliggjort af sanningen, ingår, sedan det oriktiga blifvit bortsofradt, i den allmänna bildningen; det blir den efterföljandes egendom och lättar vidare upptäckter. Hvarje philosophiskt system är således af vigt i mensklighetens historia, emedan det mer eiler mindre ingripit i och inverkat på gången och riktningen af den menskliga bildningen i allmänhet, det är, att så säga en länk i den långa kedja af evolutioner, som denna bildning undergått, under sin utveckling. Från denna synpunkt blir ett oväldigt uppskattande af Hegelska och Neco-Schellingianska systemernas inbördes förtjenster och brister af stor vigt för hvar och en, som vill göra sig reda för den ståndpunkt, på hvilken den europeiska bildningen i allmänhet och den philosophiska isynnerhet nu befinner sig; och hvarje försök dertill förtjenar aktning och uppmärksamhet. Sedan philosophien i örra seklet urartat till å ena sidan känslophilosophi och å den andra till en med en ensidig och onaturligt uppdrifven förståndskultur sammanhängande krass materialism, och dess egenskap af vetenskap i följd deraf försvunnit, uppträdde Ka.l såsom dess räddare. På hans system, som grundade sig på grundliga forskningar rörande. menniskosjälen, dess funktioner och förmögenneter, byggde Fechte sin subjektiva idealism. På den bana dessa stora tänkare öppnat, framgick Schelling vidare i slutet af förra och början af närvarande århundrade och höjde vetenskapen till objektiv idealism. Något sammanhängande och afslutadt system lemnade han dock icke, utan endast att så säga fragmenter deraf. Hans snille synes hafva varit mera passande och böjdt för raska och snillrika upptäckter inom tankens verld, än för ett systematiskt ordnande af detsamma till ewt helt. Hans förtjenster om vetenskapens framsteg voro dock utmärkta. Honom följde bans äldre vän Hegel. Med otrolig ansträngning och djup forskarblick genomforskade och öfverskådade han hela tänkandets omätliga fält, afklädde tingen hvarje omhölje, som illusionen påhängt dem, och det system, han lemnade, är, om ock ej utan brister, dock hitills oötverträffadt. Att striden emellan tvenne så utmärkta sanningens kämpar, som Hegel och Schelling verkligen voro, ssulle föras öppet och ädelt, hade man bort vänta. Också yttrade sig alltid den förre om den sednare med aktning och beundran för hans snille och förtjenster, om han ock då och då ansåg sig tvungen att bekämpa hans åsigter; men sådan var icke händelsen ä andra sidan. Så länge Hegel lefde iakttog väl Schelling en viss målta. Utom vissa mystiska, stundom verkligen låga vinkar, han enskildt i sin salong, iförtro iga bref och från kathedern gaf derom att Hegel tillgripit och utgifvit för sina egna hans idter och hela afhandlingar, och ett och annat kraftord mot Hegelska philosophien, äfven enskildt, bibehöll han offentligen och i tryck ända till dennes död en orubblig tystnad. Först då Hegel ej kunde försvara sig, uppträdde han öppnare och modizare mot denna sin fordna studiekamrat och vän, till dess han sednast i sina föreläsningar i Berlin efter November 1844 uppträdde med en afgörande och till en stor del omotiverad förkastelszdom öfver Hegelianismen och nära nog på marktskreiarevis förklarade giv heredd att i stället lemna!