Den konung Davids herrliga psalm: Säll är then, som
icke vandrar uti the ogudaktigas råd, och icke träder
in uppå the syndares väg, ej heller sitter ther the
bespottare sitta. — — — Han är såsom ett träd,
planteradt vid vattubäckar, hvilket sin frukt bär i si-
nom tid, och thess löf förfallna intet; och hvad han
gör, thet lyckas väl.
I sjelfva verket har jag väl också under detta för-
sta halfår haft det omisstydligaste bevis på att en
rättfärdig man med någon säkerhet kan räkna på him-
melens gunst. Hvem har varit utsatt för större far-
ligheter än jag? och hvem har genomgått dem mera
lyckligt? Ni minnes utan tvifvel ännu hvilka hiskliga
dråpslag, som måttades åt mitt hufvud af den stora
jetten Periferigerilerimini; det är verkligen mera lyc-
ka än konst, att jag efter den betan eger lif och lem-
mar i behåll, men dock har jag båda delarna. Jag
vet ganska väl att en hop glupande ulfvar, de der al-
drig tåla, att en god och beskedlig kristen går oför-
argligt sin väg fram, uppspärra sitt gap emot mig och
söka tillfälle att alldeles förgöra mig. Jag vet ctt
visst Lejon, som för längesedan slagit sig i backen
på att göra mig ett hufvud kortare; jag vet äfvenledes
en viss kammarjunkare, som, hvar han träffar mig,
blänger på mig med ett par ögon, barskare än Mid-
gårds-ormens; och för ett par dagar sedan strök på
gatan förbi mig, — det var ändå på Myntgatan, —
en viss ökänd vattvällings-Rafael, hvilken, förmodligen
på ett annat lejons vägnar, ljungade emot mig ett
par sådana vredenes blixtar, att jag nästan höll på
att svimma af alteration och nödgades omedelbart gå
in på det närbelägna apotheket Kronan, för att få
mig litet Hoffmans droppar. Detta allt oaktadt ser
ni likväl, att Liten lefver än, och jag vill med gu-
darnes hjelp hoppas att jag skall stå mig hädanefter,
som hittills.
På sätt och vis har jag således visserligen icke nå-
got skäl att beklaga mig öfver min lycka; men såsom
det gamla ordspråket säger, när bonden får ost, vill
han ha den stekt, ocH jag bekänner uppriktigt, att
jag icke skulle ha det ringaste emot, om jag redan i
morgon dag finge t. ex. Aftonbladets stora prenume-
ration i stället för min egen nuvarande. Egentligen
borde det också vara så tillställdt, att i samma stund
en ny tidning uppträdde, borde den genom något
slags underverk erhålla en rundlig present af omkring
5000 sprenumeranter. O, hvilket underbart klingan-
de ord: femtusen prenumeranter! Hvilken outtöm-
lig vällust i blotta föreställningen om en dylik solid
och gyldene realitet! Då, — jag menar, om jag eg
de de der femtusen, — då, mitt herrskap! skulle ni
å se på annat, då skulle jag lefva en grand seig-
neur, då skulle jag ha trädsnidt, alldeles som den
parisiska Charivari, jag skulle ha en egen byrå, med
tillhörande både enredaktions-korg och ett redak-
tions-bläckhorn af patenterad fason, då skulle det till.
och med kunna hända att jag en vacker dag sjelf
pblefyce stor och en de stora tidningarnas like!
Men tills vidare, så länge icke underverket inträffat,
nöjer jag mig med att inom mina ursprungliga di-
mensioner vara och förblifva eder med den mest su-
verlativa högaktning förbindlige Litenp,.