rin, anse mig Jyckligare i detta fallj då Ers
Maj:ts glädje och sorger delas af tusende. — Mi-
na kanske af en eller tvån
Ja, af dig! trogna själ yttrade drottningen,
pja, af dig har jag deltagande att vänta; men tu-
sendes deltagande är ej nog för en drottning.
Hon måste ega millioners kär lek eller också tryc-
kes--hon al millioners hat. Det är ej nog för
henne att älskas af sin omgifning, hon måste vara
älskad af tusende, som hon aldrig selt, som al-
drig sett henne, som blott känna henne genom
ryktet, som hilda sin opinion om konungen och
drottningen biott efter hörsagor, tro på nidvisor
som på det heliga evangelium — — ack, mitt
barn, du vet ej hvad du säger.
M:lle Perrin slog ned ögonen, drottningens an-
sigte blossade af nyväckt harm och Maria The-
resias dotter talade passionens språk... Hon var ej
drottning, utan endast en svag l:dande qvinna.
Du finner. sanningen, den grufliga sanningen al!
mina ord, sade drottningen; du slår ned ögo-
nen. Ja, det är sannt, jag skulle vara lycklig om
jag vore en fattig borgares hustru, om min ge-
mål, den ädle Ludvig, icke vore konung, då vore
vi begge lyckliga. Jag kände ej då kabalen, så?
ej och behö! de ej se det fina, men starka nät
man kastar öfver oss. Det åtdrages småningom
allt hårdare och hårdare, tills vi krossas och ko-
nungablodet utsipprar ur hvarje maska. Du rod-
nar flickal Jag tror att du gråter? Gör icke det,
Perrin. Vi tillhöra ej oss sjelfva utan historien
och folket — men — men hvarföre skola vi för-
sona hvad andra brutit — det är fartigt att tän-
ka derpå; men det synes mig som om alla brott,
alla uselheter, som ligga de Tordna kungarne till
last, skulle hämnas på Ludvigs oskyldiga hufvud.
Vi firade för ett år sedan en Törsonings-, ep jemn-
likhetsfest. Ludvig och jag fällde tårar af rörelse
och glädje, då vi hörde folkets jubel och sågo
alla dessa massor som böljade omkring oss, med
kärleksdruckna blickar — men det dröjde ej län-