BOEHANDELS-BULLETIN. Fransk språklära för skolor och gymnasier af I M. Olde. För alla de läroböcker i fransyska språket, hvilk hos oss på sednare tiderna utkommit, har man likvä vid ett närmare nagcolfarande af desamma, måst erkän na, att vi ännu inom vår undervisningslitteratur sak na ett arbete i denna väg, som i ena och andra a! seendet fullkomligt uppfyller alla rättmätiga fordringar: De, som hos oss skrifvit i elementarläran af det fransk språket, hafva mer eller mindre slafviskt följt en mäng äldre utländska läroböcker, hvilka för sin tid kunna vara ganska goda, men numera förete betydliga luc kor och till och med felaktigheter, i anseende till del den friare utveckling, som det franska språket sjell på sista tiden tagit, dels den större grundlighet, hvar med Fransmännen sjelfva börjat undersöka sitt språk inre väsende och alla egendomligheter. Vi tveka ick att med ett par andra recensenter, hvilka redan Pp det för elaktigaste omnämnt herr Oldes lärobok, er känna att med densamma ett stort steg synes var taget för att uti ifrågavarande ämne äfven hos oss gö ra rätt åt tidens nyare och större kraf. Herr O. ha i sin grammatika följt med de sednaste systemern: och uppställningarne och han visar derjemte, att har icke antagit något, som han icke förut pröfvat mec sjelfständig forskning samt hemmastaddhet i dithöran de stycken. Det torde visserligen inträffa, att mån gen skollärare till en början stöter sig på en och an nan nyhet i förevarande arbete, såsom t. ex. den re gel författaren ger, ati det mjuka 1 i det nuvarandt uttalet af fransyskan nästan helt och hållet försvinner och alldeles icke uttalas som lj, hvilket hittills i alle våra franska grammatikor föreskrifvits; men det visst är, att om någon kommer bland Fransmän utan at förut känna denna egenhet, han till en början skal finna sig ganska brydd och verkligen tveka, hvar han skall taga reda på alla dessa, första gången man hör dem, temligen bizarra ljud på uj, aj, äj m. m., såsom t ex. paj (halm), huj (stenkol), ruj (rost) o. s. V., och om man efter gamla methoden uttalade dessa ord såsom palj, hulj och rulj, skulle man säkerligen a en Fransos blifva ansedd såsom en gammal pedant från förflutna klassiska sekler. Detta är endast ett exempel bland ganska många, der författaren, som sagdt ir, följt en ny väg, och detta efter vår tanka fullkomligt befogadt. Vi ämna för öfrigt icke här ingå i en närmare recension af arbetet, men vilje endast nämna, att bland annat hela läran om verberna är med en ovanlig redighet afhandlad, och att speciellt kapitlet om de oregelbundna och ofullständiga verberna är utördt med en högst förtjenstfull noggrannhet och kritik. Syntaxen lemnar äfvenledes öfverallt en mängd upplysningar, dem man saknar i andra läroböcker, och hvilka likväl äro, så väl för språkets talande som skrifvande af högsta vigt. Om denna språklära måhända zenom sin mera filologiska och så till sägandes lärda riktning icke egentligen lämpar sig för de primära skolorna torde den likväl snart erhålla ett allmännare nsteg vid de högre undervisningsanstalterna, der nytan af dess användande säkert icke skall dröja att visa sig.