20, sedan Direktör Svenonius med ensserdeles inquietud. gifvit mig tillkänna, att det kohtrakt, som jag hos Öfversten hade fått låna, nu genast borde återlemnas, såsom högst angeläget, aflemnade jag i vittnes: närvaro samma papper hos tit. Staaff. Den 27 hörde jag, att öfversten två gånger hade blifvit befalld att uppkomma till Hans Maj:t och fått uttrycklig befallning att genast göra reda med mig. Men af all denna möda och onödiga skriftvexling har jag likväl ännu ingenting annat fått erfara, än hvad Direktör Svenonius berättade, eller att kompromissen nu endast fördröjdes af skäl att jag icke till Advokatfiskalen Staaff hade ånyo aflemnat de handlingar öch uppgifter, som erfordras, och att alla de, jag gifvit, icke kunde anses giltiga, såsom varande tvetydiga och utomdess icke annat än afskrifter, i stället för originaler. Jag bad honom vara innerligen försäkrad, att om än genom eviga invändningar let skulle lyckas att till och med för alltid innibera verkställigheten af den anbefallda kompromiss-rätten, så kunde han likväl tryggt förlita ig på, att det icke skall lyckas vederbörande tt tillocka sig mina original-dokumenter, under vilket föregifvande som helst. Härmed åtskiljles vi; och som det roade mig att några dagar lerefter fråga tit. Staaff, huru det avancerade ned kompromissen, fick jag äfven af honom samna hugnande förhoppning. Sådane äro de sista åtgärder, jag vidtagit, för tt i godo få frågan afgjord eller åtminsrone komromissen satt. Det enda steg, som återstod, ör jag nu, nemligen att hos domstol söka ett lut på det eviga krånglet. Stockolm i Maj 4842. ; EK Joh. Seb. Grave.