20, sedan Direktör Svenonius med ensserdeles
inquietud. gifvit mig tillkänna, att det kohtrakt,
som jag hos Öfversten hade fått låna, nu genast
borde återlemnas, såsom högst angeläget, aflem-
nade jag i vittnes: närvaro samma papper hos
tit. Staaff.
Den 27 hörde jag, att öfversten två gånger
hade blifvit befalld att uppkomma till Hans Maj:t
och fått uttrycklig befallning att genast göra re-
da med mig. Men af all denna möda och onö-
diga skriftvexling har jag likväl ännu ingenting an-
nat fått erfara, än hvad Direktör Svenonius be-
rättade, eller att kompromissen nu endast för-
dröjdes af skäl att jag icke till Advokatfiskalen
Staaff hade ånyo aflemnat de handlingar öch upp-
gifter, som erfordras, och att alla de, jag gifvit,
icke kunde anses giltiga, såsom varande tvetydiga
och utomdess icke annat än afskrifter, i stället
för originaler. Jag bad honom vara innerligen
försäkrad, att om än genom eviga invändningar
let skulle lyckas att till och med för alltid in-
nibera verkställigheten af den anbefallda kompro-
miss-rätten, så kunde han likväl tryggt förlita
ig på, att det icke skall lyckas vederbörande
tt tillocka sig mina original-dokumenter, under
vilket föregifvande som helst. Härmed åtskilj-
les vi; och som det roade mig att några dagar
lerefter fråga tit. Staaff, huru det avancerade
ned kompromissen, fick jag äfven af honom sam-
na hugnande förhoppning.
Sådane äro de sista åtgärder, jag vidtagit, för
tt i godo få frågan afgjord eller åtminsrone kom-
romissen satt. Det enda steg, som återstod,
ör jag nu, nemligen att hos domstol söka ett
lut på det eviga krånglet. Stockolm i Maj 4842.
; EK Joh. Seb. Grave.