dig iakttagelse deremot; i detta hennes erkända själstillstånd, der således icke mera ömmande bevekelser eller återhemtanden till hennes tillfälliga lugn hvarken voro till finnandes eller kunde påräknas, skulle tvånget blifva det mig af läkaren anvista medlet, som måste användas; nu frågas den medicinska praktiska erfarenheten, hvilka äro de allmänna medel. som inom murarnpe af allmänna dårbus eller hospitaler, såsom der lofiige måste och äfven få användas, till motkraft för den vansinniges högsta utbrott af raseri? en fråga, som bäst min egen angifvare, herr doktor Sonden, måste antagas kunna besvara, till följd af egen praktik! Men jag förutser redan svaret: i tvångströjan beklagligt nog att icke åtminstone en sådan finnes tillgänglig i hvarje af stadens församlingar, att vid inträffande behof få begagnas; dock frågas tillika densamma herr praktiserande läkaren, har den medicinska vetenskapen icke i öfrigt, lika väl vetat antaga andra kroppsliga lidanden såsom tillfäl lige reaktionsmedel mot sådane händelser inom hbospitalen i allmänhet? Förnekas detta såsom axiom, så blir ej svårt att framställa förnekaren i sin sanna dager. Härmed tror jag mig hafva tullkomligt återfört den galnas skriftställare, till besinningen af misstaget i hans mig lemnade anvisning på de medel, jag för tillfället efter bans åsigt kunnat eller bort begagna, der icke tvångströja fanns, och jag icke tilltrodde mig begagna surrogatet derför, andra bindemedel, eljest i allmänhet förbudne emot den personliga friheten , förr än alla mina krafter voro af det oupphörliga bärandet på den galnas kropp, så medtagna, att jag icke mer förmådde vakta henne ifrån det oupphörliga sträfvandet att misshandla sig. Stige efter doktor Sondens hörande i ofvannämnde ämnen, skriftställaren pr. notar. Hervån fram och förklare sin egen andes ingifvelse, hvarifrån Han hem-. tat grunden till det infama i sin mig gjorda tillvitelse, att hafva efter egen känsla företagit mig att hudflänga den olyckliga varelsen; för min del är jag viss, alt här, hans egen själ, ställd i min stad och ställe, bäst skall straffa honom, vid minnet af all sin framfarna lefnad. Här sammansmälter nu allt detta till den nödiga uppläsningen af hufvudfrågan: har hvad jag emot den galna pigan Blomberg tiligjort sådant, som mitt skuldia fria samvete och egen mun uttalat, och enda factisk vittnet Christina Beckström vitsordat, varit utöiver tillfällets behof? Jag svarar härpå, med handen på hjertat, nej! och är det väl tänkbart, att min handling kunde vara följden af något ondt uppsåt emot en olycklig varelse, som jag medl uppoffring af både själslugn och kroppskrafter vårdade, under oupphörliga bemödanden af henne att taga lifvet af sig sielf så väl som af andra, under en tid af tio timmar, oberäknadt det våld hon tillfogade sig hos hustru Sandberg, samt då hon derifrån släpades hem en tvåhundrade alnars väg, och tilläfventyrs under den tid hon vistades på Sabbatsberg, och hvarje menniska, som vill göra sig mödan att taga beskaffenheten af den lokal i ögonsigte, der hon under ofvannämnde tid, med högsta våld, kastade sin nakna kropp i alla riktningar, skall lika med mig förvånas, att hon dervid icke tillsatte lifvet, och följaktligen bli öfvertygad, att de åkommor och blånader hennes kropp hade, derigenom hufvudsakligast tillkommit. Ehuru jag, i anseende till Blombergs sturska och ohöfliga uppförande under hela hösten, många gånger skulle haft skäl att tilldela henne husaga, kunde sådant icke ens falla mig in vid besinnandet af hennes svaga sinnestillstånd, der man icke vill gifva rum ät lögnaren, till trovärdighet för digten af en sednare tillkommen berätte!se, att jag skulle slagit henne annandag jul; men hvad har man icke att vänta af pr. not. Hervån, som icke ens skyr, att med samma fräckhet, som mot mig, våga försöka att körrumpera sjelfva domstolen, i det han, efter uppläsandet af sitt slutpästående, sökte göra den lögnen gällande, att en person skulle aflagt vittnesed i målet, som icke derefter blifvit hörd; sådane facta vederlägga, kanske bäst af alla, trovärdigheten hos en dylik sakförare. Min handling har utgått från intet annat syfte än att frälsa menniskolif, så väl den galnas som andras, och om det är ett fel, att jag till vinnande af detta syftemål, gaf henne några slag, i stället att binda henne, så må samma skrifvas på min okunnighets räkning, men aldrig har det härflutit ifrån något elakt uppsåt, säledes! skall denna min gerning oli straffbar efter lag, såsom ursprunglig ifrån viljan, att annan skada göra? Men äfven utom desse bidrag för bedömandet af mig och min handling, och då det så beprisade vittnet Dahlmans åberopade vittnesmål, om det än varit nera önskningsfullt, i sin helhet betraktadt, genom less mångdubbla motsägelser, och den fula sidan i örening dermed, icke kan gifva något stöd eller grund ör de skamlösa slutsatser, som at P. Hervån deraf) Vifvit dragna, och om det samtida vittnet Isbergs verättelse icke får skänkas något moraliskt värde, hvar kall då slutligen hela denna hvirfyvel af besvärjelsel mot min person stadna?(!!) Jo, efter min oförgri-: jeliga tanka, vid mitt fullkomliga urskuldande!!! Slutligen, i betraktande af alla ondskans försök att å mig brottslig, då jag vet mig handlat efter pligt ch samvete, må det tillåtas mig härtill lägga, fölande såsom mollo, hemtadt ur en tryckt afbanding, den jag nyligen läst, så lydande: Låt en oskyldig anklagas för ett brott, och genast kall, liksom fordomdags, hoptals röster höjas, för att evisa det han är brottslig, lifvets enklaste och obeydligaste omständigheter skola vanställas, och allt, nda till hans goda gerningar, skola vändas emot hoom. Stockholm den 4 Maj 1843. J. N:son Stahre., f25 (Forts. följer.) LANDSORT S-RE HETER. Carlstad d. 27 Maj. Hos Konungens BefallBe —-—— RA AA