dig iakttagelse deremot; i detta hennes erkända själs-
tillstånd, der således icke mera ömmande bevekelser
eller återhemtanden till hennes tillfälliga lugn hvar-
ken voro till finnandes eller kunde påräknas, skulle
tvånget blifva det mig af läkaren anvista medlet, som
måste användas; nu frågas den medicinska praktiska
erfarenheten, hvilka äro de allmänna medel. som in-
om murarnpe af allmänna dårbus eller hospitaler, så-
som der lofiige måste och äfven få användas, till
motkraft för den vansinniges högsta utbrott af raseri?
en fråga, som bäst min egen angifvare, herr doktor
Sonden, måste antagas kunna besvara, till följd af
egen praktik! Men jag förutser redan svaret: i
tvångströjan beklagligt nog att icke åtminstone en
sådan finnes tillgänglig i hvarje af stadens församlin-
gar, att vid inträffande behof få begagnas; dock frå-
gas tillika densamma herr praktiserande läkaren, har
den medicinska vetenskapen icke i öfrigt, lika väl
vetat antaga andra kroppsliga lidanden såsom tillfäl
lige reaktionsmedel mot sådane händelser inom hbo-
spitalen i allmänhet? - Förnekas detta såsom axiom,
så blir ej svårt att framställa förnekaren i sin sanna
dager. Härmed tror jag mig hafva tullkomligt åter-
fört den galnas skriftställare, till besinningen af miss-
taget i hans mig lemnade anvisning på de medel,
jag för tillfället efter bans åsigt kunnat eller bort be-
gagna, der icke tvångströja fanns, och jag icke till-
trodde mig begagna surrogatet derför, andra binde-
medel, eljest i allmänhet förbudne emot den person-
liga friheten , förr än alla mina krafter voro af det
oupphörliga bärandet på den galnas kropp, så med-
tagna, att jag icke mer förmådde vakta henne ifrån
det oupphörliga sträfvandet att misshandla sig.
Stige efter doktor Sondens hörande i ofvannämnde
ämnen, skriftställaren pr. notar. Hervån fram och
förklare sin egen andes ingifvelse, hvarifrån Han hem-.
tat grunden till det infama i sin mig gjorda tillvi-
telse, att hafva efter egen känsla företagit mig att
hudflänga den olyckliga varelsen; för min del är jag
viss, alt här, hans egen själ, ställd i min stad och
ställe, bäst skall straffa honom, vid minnet af all sin
framfarna lefnad.
Här sammansmälter nu allt detta till den nödiga
uppläsningen af hufvudfrågan: har hvad jag emot den
galna pigan Blomberg tiligjort sådant, som mitt skuld-
ia
fria samvete och egen mun uttalat, och enda factisk
vittnet Christina Beckström vitsordat, varit utöiver
tillfällets behof? Jag svarar härpå, med handen på
hjertat, nej! och är det väl tänkbart, att min hand-
ling kunde vara följden af något ondt uppsåt emot
en olycklig varelse, som jag medl uppoffring af både
själslugn och kroppskrafter vårdade, under oupphör-
liga bemödanden af henne att taga lifvet af sig sielf
så väl som af andra, under en tid af tio timmar,
oberäknadt det våld hon tillfogade sig hos hustru
Sandberg, samt då hon derifrån släpades hem en två-
hundrade alnars väg, och tilläfventyrs under den tid
hon vistades på Sabbatsberg, och hvarje menniska,
som vill göra sig mödan att taga beskaffenheten af
den lokal i ögonsigte, der hon under ofvannämnde
tid, med högsta våld, kastade sin nakna kropp i alla
riktningar, skall lika med mig förvånas, att hon der-
vid icke tillsatte lifvet, och följaktligen bli öfvertygad,
att de åkommor och blånader hennes kropp hade,
derigenom hufvudsakligast tillkommit.
Ehuru jag, i anseende till Blombergs sturska och
ohöfliga uppförande under hela hösten, många gån-
ger skulle haft skäl att tilldela henne husaga, kunde
sådant icke ens falla mig in vid besinnandet af hen-
nes svaga sinnestillstånd, der man icke vill gifva rum
ät lögnaren, till trovärdighet för digten af en sednare
tillkommen berätte!se, att jag skulle slagit henne an-
nandag jul; men hvad har man icke att vänta af pr.
not. Hervån, som icke ens skyr, att med samma
fräckhet, som mot mig, våga försöka att körrumpera
sjelfva domstolen, i det han, efter uppläsandet af sitt
slutpästående, sökte göra den lögnen gällande, att en
person skulle aflagt vittnesed i målet, som icke der-
efter blifvit hörd; sådane facta vederlägga, kanske
bäst af alla, trovärdigheten hos en dylik sakförare.
Min handling har utgått från intet annat syfte än
att frälsa menniskolif, så väl den galnas som andras,
och om det är ett fel, att jag till vinnande af detta
syftemål, gaf henne några slag, i stället att binda
henne, så må samma skrifvas på min okunnighets
räkning, men aldrig har det härflutit ifrån något elakt
uppsåt, säledes! skall denna min gerning oli straff-
bar efter lag, såsom ursprunglig ifrån viljan, att
annan skada göra?
Men äfven utom desse bidrag för bedömandet af
mig och min handling, och då det så beprisade vitt-
net Dahlmans åberopade vittnesmål, om det än varit
nera önskningsfullt, i sin helhet betraktadt, genom
less mångdubbla motsägelser, och den fula sidan i
örening dermed, icke kan gifva något stöd eller grund
ör de skamlösa slutsatser, som at P. Hervån deraf)
Vifvit dragna, och om det samtida vittnet Isbergs
verättelse icke får skänkas något moraliskt värde, hvar
kall då slutligen hela denna hvirfyvel af besvärjelsel
mot min person stadna?(!!) Jo, efter min oförgri-:
jeliga tanka, vid mitt fullkomliga urskuldande!!!
Slutligen, i betraktande af alla ondskans försök att
å mig brottslig, då jag vet mig handlat efter pligt
ch samvete, må det tillåtas mig härtill lägga, föl-
ande såsom mollo, hemtadt ur en tryckt afband-
ing, den jag nyligen läst, så lydande:
Låt en oskyldig anklagas för ett brott, och genast
kall, liksom fordomdags, hoptals röster höjas, för att
evisa det han är brottslig, lifvets enklaste och obe-
ydligaste omständigheter skola vanställas, och allt,
nda till hans goda gerningar, skola vändas emot ho-
om. Stockholm den 4 Maj 1843. J. N:son Stahre.,
f25 (Forts. följer.)
LANDSORT S-RE HETER.
Carlstad d. 27 Maj. Hos Konungens Befall-
Be —-—- — RA AA