tegångsdagen för besvarande emottagne slutpåstående, hvilket var af denna lydelse: Till Stockholms högädle Kämnersrätts första afdelning. Uti det anförande, jag nu går att i ödmjukhet afgifva, anser jag det vara öfverflödigt ett framställa allt, hvad emot tilltalade förre apothekaren Johan N:son Stahre under ransakningen förekommit, ty jag är fullkomligt öfvertygad, att deraf ingenting undfallit domstolens uppmärksamhet samt att det äckliga hyckleri och de fräcka osanningar, hvarmed Stabre sökt urskulda sig, längt ifrån förbättra han; sak. Jag vill derföre blott vidröra det i min tanke aldra vwvigtigaste. Stahre har vidgått, att han d. 2 sistlidne Januari, sedan han hos pigan Blomberg funnit tydliga tecken till sinnessvaghet, besökt hr assessorn af Grubbens, för att anmoda honom besigtiga Blomberg oeh gifva intyg om hennes sjukdom; och bemälde assessor har upplyst, att han, som på a tonen besagde den 2 Januari företagit besigtningen, dervid bestämåt förklarat, att Blomberg var galen och snart skulle blifva mycket våldsam, hvadan hr assessorn förestälde Stahre, att det var af högsta vigt att om hen ne hålla noga vakt om natten, emedan hon eljest kunde göra både sig sjelf och andra skada, I stället för att åtlyda denna vigtiga tillsägelse, hvilket för Stahre hade varit mycket lätt, emedan han så väl vid den närbelägna Sabbatsbergs tullbom, som ock vid Sabbatsbergs hospital kunde erhålla flere starka karlar, som gerna hade åtagit sig att antingen hålla vakt om Blomberg hemma, eller föra henne till nämnde hospital, följde Stahre sin egen känsla och företog sig att hudflänga den olyckliga varelsen, som han bordt anse såsom föremål för sin ömhet och den sorgfälligaste vård. Uti sin grymhet gick Stahre så långt, att han, äfven sedan Blomberg blifvit lagd på bädden å golfvet, tilldelade henne flera slag; och ehuru Stahre den 3 Januari af tullvaktmästaren Dalman gjordes uppmärksam på det rysliga tillstånd, hvari Blomberg befann ig efter Stahres begångna missgerning, har samvetet icke ens förmått väcka hono:n så pass mycket, att han beqvämat sig att besöka Blomberg eller gifva henne ett enda ord till tröst eller till tecken af ånger, utan har Stahre deremot med den vederstyggligaste fräckhet, hyckleri och osanningar sökt rättfärdiga sitt omenskliga förfarande, samt på det oförskämdaste sätt sökt jäfva och göra sak mot vittnen. Lagstiftaren har icke föreställt sig en sådan husbonde som Stahre. Vår lag saknar derföre den straffbestämmelse, en sådan ogerning, som Stahres, påkallar. Jag har således endast att emot honom åberopa stadganderne uti 42 kap. 2 , 35 kap. 2 och 39 kap. 4 missgerningsbalken. Enligt de af Hr doktor Sonden, Hr löjtnanten Bergnehr och enkan Åberg, m. fl. afgifna vittnesmål, anser jag det vara lagligen styrkt, att Stahre, ehuru han icke kunnat förmås att bekänna, att han med tjurpes tilldelat Blomberg mer än högst tjugu slag, likväl med samma farliga instrument gilvit henne minst etthundra slag, som alla o-l vilkorligen medfört dels blånader, dels blodvite, och eljest till beskaffenheten varit sådane, att läkaren under flera dagar ansett Blombergs lif i fara; men då sådan fara numera icke är för handen inskränker jag mitt påstående derhän, att Stahre må, jemlikt förstnämnde 2:ne lagrum, fällas att för sammanräknade 100 slag med blånader och blodviten böta 490 daler silfvermynt. — Härjemte påstår jog, att Stahre må, enligt 59 kapitlet 4 nyssnämnde Balk, anses skyldig att gälda: 4:o Femhundra Riksdaler Banko för Blombergs sveda och värk, enär denna icke lärer kunna betraktas lindrigare, än den hon genom högsta kroppsplikt skulle utstått, om hon varit offer för sådant straff; 2:0 Sjuttiotre Riksdaler 46 sk. berörde mynt i ersättning för lön och kost ifrån denna dag till den 24 nästkommande Öktober, emedan Blomberg genom den misshandling henne öfvergått, ej kunnat i laga tid örskaffa sig tjenst; 3:0 Hvad Dansiks hospital kan Lillkomma för den vård och underhåll Blomberg dertädes åtnjutit; och torde Stahre tillika åläggas gälda vittnenas ersättning för tidspillan. Jag anser Stahre så mycket mindre böra undgå att itgifva allt detta, som Blombergs påstående, att hennes iråkade sinnessvaghet tillkommit genom den hårda oehandling Stahre sistlidne Annandag Jul mot henne sfyvat, i det han slagit henne i hufvudet, vinner all rovärdighet genom herr löjtnant Bergnehrs vittnesnål, att herr löjtnanten, då han besagde dag passeade förbi Stahres kök, hört Blombergs jämmerrop, varunder hon bedt Stahre skona hennes hufvud. Då jag härmed öfverlemnar målet till högädle käms rersrättens upplysta pröfning, kan jag ej undgå att lutligen upplysa, det jag gjort mig underrättad, att 3lomberg icke är första eller enda tjenstehjonet, som stahre misshandlat. Hans förfaranden mot tjenare kola vid många tillfällen väckt förargelse. Stockholm len 24 April 1843. Br. Hervån. Härå afgaf apotekaren Stahre följande förklaring: Till Stockholms högtärade kämnersrätts första aflelning! Då det nu är en oeftergiflig skyldighet för nig, att i laglig väg gå smädaren och hans organer ill mötes, för värnet af, hvad hvarje menniska anser If högsta värde, nemligen ett odeladt omdöme om idagalagd redbarhet i handling och tänkesätt, må det örlåtas mig om jag här icke vill eftergifva de annärkningar mot försåtet och tillställniogen emot min )erson i detta mål, som så klart uttalat sig af ranakningens helhet, om jag ock dervid skulle af owunnighet hafva förglömt mig i vissa processualia. Sålunda täcktes högtärade rätten i första rummet irsäkta min enfald, om jag nu äterhemtar den mig örut undfallna tankan, att angifvelsen emot mig, röande pigan Blombergs åtalade behandling, afser ett röre brott — diktadt eller sant, icke kunnat eller ort ensamt af en målsägare inför domstolen noteras, tan kräft en allmän åklagares yttrande, vilja och sigt, en brist i representation för detta ransakningsNV som jag blott här ödmjukast må få hafva erin; då jag nu likväl, efter föreläggandet, går att beba den celebra sakförarens i eget namn emot mig fgifna slutpåstående. Näst efter, att hafva velat i främsta rummet afforrat sjelfva organet pigan Blombergs eget yttrande, m i denna stund hennes egen nu förmenta sans kan mna understöd till allt hvad som i detta mål emot nig för henne blifvit i så svarta färger framstäldt; varförutan procuratorn Hervåns fullmakt icke lärer 1 gälla. äfven såsom en angzgifvelse, ledande till såda