tegångsdagen för besvarande emottagne slutpåstående,
hvilket var af denna lydelse:
Till Stockholms högädle Kämnersrätts första afdel-
ning.
Uti det anförande, jag nu går att i ödmjukhet af-
gifva, anser jag det vara öfverflödigt ett framställa
allt, hvad emot tilltalade förre apothekaren Johan
N:son Stahre under ransakningen förekommit, ty jag
är fullkomligt öfvertygad, att deraf ingenting undfal-
lit domstolens uppmärksamhet samt att det äckliga
hyckleri och de fräcka osanningar, hvarmed Stabre
sökt urskulda sig, längt ifrån förbättra han; sak. Jag
vill derföre blott vidröra det i min tanke aldra vwvig-
tigaste.
Stahre har vidgått, att han d. 2 sistlidne Januari, se-
dan han hos pigan Blomberg funnit tydliga tecken
till sinnessvaghet, besökt hr assessorn af Grubbens,
för att anmoda honom besigtiga Blomberg oeh gifva
intyg om hennes sjukdom; och bemälde assessor har
upplyst, att han, som på a tonen besagde den 2 Ja-
nuari företagit besigtningen, dervid bestämåt förkla-
rat, att Blomberg var galen och snart skulle blif-
va mycket våldsam, hvadan hr assessorn förestäl-
de Stahre, att det var af högsta vigt att om hen
ne hålla noga vakt om natten, emedan hon eljest
kunde göra både sig sjelf och andra skada, I
stället för att åtlyda denna vigtiga tillsägelse, hvilket
för Stahre hade varit mycket lätt, emedan han så väl
vid den närbelägna Sabbatsbergs tullbom, som ock
vid Sabbatsbergs hospital kunde erhålla flere starka
karlar, som gerna hade åtagit sig att antingen hålla
vakt om Blomberg hemma, eller föra henne till nämn-
de hospital, följde Stahre sin egen känsla och företog
sig att hudflänga den olyckliga varelsen, som han bordt
anse såsom föremål för sin ömhet och den sorgfälliga-
ste vård. Uti sin grymhet gick Stahre så långt, att
han, äfven sedan Blomberg blifvit lagd på bädden å
golfvet, tilldelade henne flera slag; och ehuru Stahre
den 3 Januari af tullvaktmästaren Dalman gjordes
uppmärksam på det rysliga tillstånd, hvari Blomberg
befann ig efter Stahres begångna missgerning, har
samvetet icke ens förmått väcka hono:n så pass myc-
ket, att han beqvämat sig att besöka Blomberg eller
gifva henne ett enda ord till tröst eller till tecken
af ånger, utan har Stahre deremot med den veder-
styggligaste fräckhet, hyckleri och osanningar sökt rätt-
färdiga sitt omenskliga förfarande, samt på det oför-
skämdaste sätt sökt jäfva och göra sak mot vittnen.
Lagstiftaren har icke föreställt sig en sådan hus-
bonde som Stahre. Vår lag saknar derföre den straff-
bestämmelse, en sådan ogerning, som Stahres, påkal-
lar. Jag har således endast att emot honom åberopa
stadganderne uti 42 kap. 2 , 35 kap. 2 och 39
kap. 4 missgerningsbalken. Enligt de af Hr doktor
Sonden, Hr löjtnanten Bergnehr och enkan Åberg,
m. fl. afgifna vittnesmål, anser jag det vara lagligen
styrkt, att Stahre, ehuru han icke kunnat förmås att
bekänna, att han med tjurpes tilldelat Blomberg mer
än högst tjugu slag, likväl med samma farliga instru-
ment gilvit henne minst etthundra slag, som alla o-l
vilkorligen medfört dels blånader, dels blodvite, och
eljest till beskaffenheten varit sådane, att läkaren un-
der flera dagar ansett Blombergs lif i fara; men då
sådan fara numera icke är för handen inskränker jag
mitt påstående derhän, att Stahre må, jemlikt först-
nämnde 2:ne lagrum, fällas att för sammanräknade 100
slag med blånader och blodviten böta 490 daler silfver-
mynt. — Härjemte påstår jog, att Stahre må, enligt
59 kapitlet 4 nyssnämnde Balk, anses skyldig att
gälda: 4:o Femhundra Riksdaler Banko för Blombergs
sveda och värk, enär denna icke lärer kunna betrak-
tas lindrigare, än den hon genom högsta kroppsplikt
skulle utstått, om hon varit offer för sådant straff;
2:0 Sjuttiotre Riksdaler 46 sk. berörde mynt i ersätt-
ning för lön och kost ifrån denna dag till den 24
nästkommande Öktober, emedan Blomberg genom den
misshandling henne öfvergått, ej kunnat i laga tid
örskaffa sig tjenst; 3:0 Hvad Dansiks hospital kan
Lillkomma för den vård och underhåll Blomberg der-
tädes åtnjutit; och torde Stahre tillika åläggas gälda
vittnenas ersättning för tidspillan.
Jag anser Stahre så mycket mindre böra undgå att
itgifva allt detta, som Blombergs påstående, att hen-
nes iråkade sinnessvaghet tillkommit genom den hårda
oehandling Stahre sistlidne Annandag Jul mot henne
sfyvat, i det han slagit henne i hufvudet, vinner all
rovärdighet genom herr löjtnant Bergnehrs vittnes-
nål, att herr löjtnanten, då han besagde dag passe-
ade förbi Stahres kök, hört Blombergs jämmerrop,
varunder hon bedt Stahre skona hennes hufvud.
Då jag härmed öfverlemnar målet till högädle käm- s
rersrättens upplysta pröfning, kan jag ej undgå att
lutligen upplysa, det jag gjort mig underrättad, att
3lomberg icke är första eller enda tjenstehjonet, som
stahre misshandlat. Hans förfaranden mot tjenare
kola vid många tillfällen väckt förargelse. Stockholm
len 24 April 1843. Br. Hervån.
Härå afgaf apotekaren Stahre följande förklaring:
Till Stockholms högtärade kämnersrätts första af-
lelning! Då det nu är en oeftergiflig skyldighet för
nig, att i laglig väg gå smädaren och hans organer
ill mötes, för värnet af, hvad hvarje menniska anser
If högsta värde, nemligen ett odeladt omdöme om
idagalagd redbarhet i handling och tänkesätt, må det
örlåtas mig om jag här icke vill eftergifva de an-
närkningar mot försåtet och tillställniogen emot min
)erson i detta mål, som så klart uttalat sig af ran-
akningens helhet, om jag ock dervid skulle af o-
wunnighet hafva förglömt mig i vissa processualia.
Sålunda täcktes högtärade rätten i första rummet
irsäkta min enfald, om jag nu äterhemtar den mig
örut undfallna tankan, att angifvelsen emot mig, rö-
ande pigan Blombergs åtalade behandling, afser ett
röre brott — diktadt eller sant, icke kunnat eller
ort ensamt af en målsägare inför domstolen noteras,
tan kräft en allmän åklagares yttrande, vilja och
sigt, en brist i representation för detta ransaknings-
NV som jag blott här ödmjukast må få hafva erin-
; då jag nu likväl, efter föreläggandet, går att be-
ba den celebra sakförarens i eget namn emot mig
fgifna slutpåstående.
Näst efter, att hafva velat i främsta rummet affor-
rat sjelfva organet pigan Blombergs eget yttrande,
m i denna stund hennes egen nu förmenta sans kan
mna understöd till allt hvad som i detta mål emot
nig för henne blifvit i så svarta färger framstäldt;
varförutan procuratorn Hervåns fullmakt icke lärer
1 gälla. äfven såsom en angzgifvelse, ledande till såda-