själ -öfvermäktig känsla. Slutligen bröt modre
tystnaden och sade: Detta tar lifvet af papp:
låt oss gå ner till pappa; och likasom smärta
på en gång brutit sina dammar, började hon ai
gråta: Kom Lotta,, snyftade den goda gummar
låt oss gå till stackars pappa., När de komm
ned i flygeln var dörren: stängd och nyckeln u
men de hörde pastorn gå: derinne med stark
steg; hans hustru intogs nu af en verklig :ångesi
så hade-ännu aldrig hennes man uppfört sig; än
nu aldrig hade: han stängt in sig. Tusende för
virrade tankar korsade sig genom hennes hjern
och nästan i förtviflan bultade hon på dörre
och ropade: Öppna pappa, det är blott Jag oc
Lötta. Den sorzsne vandraren stannade och gic
bort för att torka ögonen; han till och med ba
dade dem med kallt vatten, så att de ej-skull
se röda ut, ty så djupt blygdes den gode man
nen öfver att han låtit en passion taga öfverhand
— Ändtligen öppnade han och hans hustrå stör
tade in likasom hon väntat att se honom döende
Men pastornas höja gestalt tycktes henne: högr
och mera vördnadsbjudande än: vanligt, han sto
der allvarlig och stolt framför henne, likason
han med sin blick velat :sägatrse mor, jag ha
värderat jordeåds glädje sedan demtgått i bitar
och jag har funnit att den endast var en sköj
lera hvarpå man satt förgyllning; jag känner nr
dess inre halt och trampar på spillrorna af mir
sällhet, hkasom ett barn som trampar sönder er
leksak, hvilken det föraktar. Hans hela utseendi
förrådde en menniska som kämpat med sig sjel
och segrat, och så var det äfven; men det va
ej egentligen ssjälsstyrka som så på en gång be
segrade känslörnas öfversvallning, det var gubben:
lilla fåfänga att ej synas ur jemnvigt, som brin-
gade honom till jemnvigt. Om vi alltid under
sökte orsakerna lill rörelserna inom Vår själ
hvad det är som ökar dem eller som komme
dem att stanna, så skulle vi i de flesta fall finna
alt det är småsaker, och att de stora ej gör: