själ -öfvermäktig känsla. Slutligen bröt modre tystnaden och sade: Detta tar lifvet af papp: låt oss gå ner till pappa; och likasom smärta på en gång brutit sina dammar, började hon ai gråta: Kom Lotta,, snyftade den goda gummar låt oss gå till stackars pappa., När de komm ned i flygeln var dörren: stängd och nyckeln u men de hörde pastorn gå: derinne med stark steg; hans hustru intogs nu af en verklig :ångesi så hade-ännu aldrig hennes man uppfört sig; än nu aldrig hade: han stängt in sig. Tusende för virrade tankar korsade sig genom hennes hjern och nästan i förtviflan bultade hon på dörre och ropade: Öppna pappa, det är blott Jag oc Lötta. Den sorzsne vandraren stannade och gic bort för att torka ögonen; han till och med ba dade dem med kallt vatten, så att de ej-skull se röda ut, ty så djupt blygdes den gode man nen öfver att han låtit en passion taga öfverhand — Ändtligen öppnade han och hans hustrå stör tade in likasom hon väntat att se honom döende Men pastornas höja gestalt tycktes henne: högr och mera vördnadsbjudande än: vanligt, han sto der allvarlig och stolt framför henne, likason han med sin blick velat :sägatrse mor, jag ha värderat jordeåds glädje sedan demtgått i bitar och jag har funnit att den endast var en sköj lera hvarpå man satt förgyllning; jag känner nr dess inre halt och trampar på spillrorna af mir sällhet, hkasom ett barn som trampar sönder er leksak, hvilken det föraktar. Hans hela utseendi förrådde en menniska som kämpat med sig sjel och segrat, och så var det äfven; men det va ej egentligen ssjälsstyrka som så på en gång be segrade känslörnas öfversvallning, det var gubben: lilla fåfänga att ej synas ur jemnvigt, som bringade honom till jemnvigt. Om vi alltid under sökte orsakerna lill rörelserna inom Vår själ hvad det är som ökar dem eller som komme dem att stanna, så skulle vi i de flesta fall finna alt det är småsaker, och att de stora ej gör: