för dem till en religionspligt, att genom införande af inqvisitioner förnärma mensklighetens rättigheter. : (Ad Constant. I.-4. n. 6. Till all lycka äro: dessa Zeloters domslut, äfven om de äro biskopar; utan all betydelse: Det som förr i verlden åttatio biskopar förkastade, det blef sedermera : af. trehundradeåtta biskopar antagit. Vid sådane motsägelser återstår oss -ej annat, än att vi sjelfve döma och utvälja det som vi finna vara i öfverensstämmelse med skriften och för nuftet. (L. de synod. n. 63. 80.) Basilius, biskop i Cesarea, död 379. Låtom oss jemnföra våra lärares predikningar och skrifter med Bibelns läror, och antaga det som . med dessa sednare öfverensstämmer. (In Ascet. des. 72.) Om vi tro och lära hvad vi hafve lärt af vårs fäder, så sker det icke derföre, att vi af dem haf. va lärt det, utan emedan vi finna det i öfverensstämmelse med skriften. (De Spiritu s. c. 9. Ambrosius, biskop i Mailand, död 597. Ingenling kan en regent företaga oskickligare, än att inskränka yttranderätten, och derigenom skiljer sig en god furste från en dålig, att den förre älskar uppriktighet och frimodighet, men den sednare hyckleri, lögn och slafsinne. Så sant nu detta är, lika. sant är det äfven, att intet anstår en prest mindre, än att hyckla tänkesätt inför -sinaandeliga elter -verldsliga förmän. -(Epist. 28 ad Theod. Imp.) Ve oss (prester), om vi ej använda himmelrikets nycklar, hvilka vi alla så väl som Petrus hafva erhållit, att dermed öppna de Christnas hjertan och derutur fördrifva mörkret. Såsom Apostlarne, i synnerhet Petrus, Jacobus och Johannes äro alt anse såsom christna kyrkans: pelare, så är ännu hvarje christen, som öfvervinner verlden, enisådan pelare, hvilket Gud sjelf stöder och upprätthåller. (Serm. 5 in ps. 1148 c. 6.) Hieronymus, presbyter i Antiochien, död 410. Låten eder icke dåra genom så kallade ÅA postoliska traditioner. Nedslån dem heldre med Guds svärd (ord). Och om hycklande prester, sådane som göra allt för verldslig lusta, anseende, makt och prakt, och liksom häxmästare vid sina besvärjningar göra stort buller och spektakel, ropa till eder: hörer och följer oss! så svaren dem: det är icke underligt, att j viljen hafva andra traditioner och symbola tillbedda såsom hedna folken sina afgudar; men oss har Gud gifvit lagen skriftens vittnesbörd. (In Esaj. c. 8.) Man kan högt värdera kyrkolärare, utan att till alla delar bekänna .sig till deras tro, isynnerhet som de för de mesta äro oense sins emellan. (Pref. c. 40 in Esaj.) Det första kännetecknet på kättare är, att de hos sina åhörare fordra en blind tro. (In Esöaj c. 50.) Ingenting är lättare, än alt under religionens täckmantel bedraga och ljuga full den gemena, genom religionslärarens egen skuld, okunniga hopen, isynnerhet grinnokönet. (Epist. ad Nepot. 52.) Augustinus, Biskop i Hippo, död 4530. Hvad vi se och höre, men ej förstå, det kan ej vara oss uppbyggligt, emedan uppbyggelse icke kan tänkas utan förstånd och insigter. (Lib. 22 de genes. rd litt. c. 8.) s Men om nu stridigheter uppkomma inom kyrkan, hvem skall-då vara skiljedomare? Hvilken annan än Christus och Åpostlarne, nemligen deras skrifna råd. (De Unit. Eeccles. ce. 3.) Hvarken vill jag åberopa mig Coneilium i Nicr, ej eller bör du åberopa dig det i Rimini. Du bör ej såsom till en oinskränkt autoritet vända dig till det första, likasom jag ieke vänder mig till det sednare. Men då den heliga skrift har en för oss båda lika gällande autoritet, så vilja vi genom densamma förlikas rörande allt det som eljest såsom autorilet för oss framställes. En verksam kärlek till Gud och nästan är det, som säkrast skiljer en kristen från en okristen, eller antikristen. Icke igenkänner man en kristen derigenom, att han blifvit döpt, går flitigt i kyrkan, iakttager alla kyrkobruk, bygger kyrkor och gör donationer åt dem, m. m. Nej, endast en lefoande, menniskokärlek skiljer honom från den namnkristne. (Tract. 5 in Ep. Joa.) Många, hvilka blifvit ansedde och dömde som kättare, voro mycket bättre kristne, än de så kallade orthodoxe. (De Bapt. I. 4; c:-3.) Theodorelus, Biskop i Cyrus; död 460. Personer finnas, hvilka använda all flit för att förmå menniskorna, att i religiösa frågor afhålla sig ifrån förnuftets bruk, föregitvande alt en religiös öfvertygelse derförutan ganska väl må kunna åstadkommas. Beror det: då på mig. att blifva öfvertygad eller icke, och är det ig nog att öfvertygelsen är en annans, för att den äfven må blifva min? Hvad gagnar det mig, om jag för egen del underlåter all forskning oea pröfning, och öfverlemnar den åt em annan? (Serm. 9.)