METE
då pastorskans mine, ledd af sin moderliga fåfän-
ga, inföll med sitt: Lotta lilla svara då:baronen,
som är så god — jag vet väl att du plär kunna tala
annars — och dylikt som ännu värre nedslog
modet. Men dessa svårigheter voro snart förbi
och Lotta talade med baronen med allt mera le-
dighet och säkerbet, till icke ringa glädje för pa-
storn som undervisat henne och pastorskan, som,
då hon hörde de för henne obegripliga franska
fraserne från sin dotters läppar, liksom tyckte att
en fläkt af parisisk förfining doftade öfver hennes
egen blygsamma person. Pastorskan var visst ej
fåfäng, men hvem högmodas ej isina barn? hvem
kan skilja föräldrakärleken och stoltheten från
hvarandra. Någongång företog sig baronen rent af
att examinera sin guddotter i historia och geo-
grafi och hade ej så sällan svårt nog att reda sig
sjelf; med ett ord, Lotta hade godt hufvud och
hade arbetat mycket, fastän hon alldeles icke för-
summat hvad som pnyttigt kan vara, som pastor-
skan uttryckte sig om hushållsbestyren i mot-
sats med de lärda yrkena.
Lotta kunde således sätta upp en hel hop väf
var efter mönster. Kronan och Sverges vapen
och flere rosmönster kunde hon, och det var ej
utan att pastorskan liksom ville locka baronen
in i väfkammaren, för att få se en dräll, som
Lotta sjelf rändt och salfvat och som före-
ställde krona och klafve, sädeskärfva och stjernor
i en mängd och en ordning, som skulle kommit
sjelfva herr Ekenmark med systrar att baxnasp,
om de den tiden varit der. Baronen bjöd alltid
den lilla familjen till sig till Helleby, men sällan
kom någon af prestfolket dit. Baronen var ung-
karl. och pastorskan ansåg sig ej hafva något att
beställa i ett hus, der ej någon fru fanns, hvar-
emot hon månad efter månad manade på sin gub-
be att gå öfver till Helleby, hvilket sent omsider
hände, då pastorn tog sitt beslut och, åtföljd a!