sade på. Äfvenväl hände det ibland, att baron på Helleby kom ridande, för att helsa på komministerns på en stuud. Af alla var baron, Stålsköld den, som var mest välkommen i den hlla komministersgården. Det felades aldrig att han j hade något artigt att säga pastorskan eller att han elektriserade pastorn med några nyheter, som hans mun fingo dubbelt värde, och lilla Lotta smög sig så förtroligt intill den gode baronen, att man tydligen kunde se, att de voro hjertans goda vänner. Baronen hade också stått fadder åt Lotta och skänkt henne en stor silfverbägare till faddergåfva, hvilken också, då han någongång kom ill Witomta, fylldes med godt öl och frambars af den lilla guddottern, som alltid belönades med en kyss på pannan och några bjertliga ord. Hvarje familj har sina penater, men baron Stålsköld var den Akerlindska familjens skyddsmakt, de älskade honom alla så mycket, att de till och med ej kommo ihåg, att han var hofmarskalk och kommendör, de höllo så mycket af honom, att deras känsla väl kunde kallas kärlek, men ej vördnad — ty detta förrådde genast distans mellan själårne, och detta fanns ej här. Pastor Åkerlind var visserligen till sitt yttre ett slags bondkaplan i den triviala bemärkelsen, men han hade likväl en mängd kunskaper, som han, väfstolarne till trots, ganska flitigt underhöll. Detta gjorde att han undervist sin Lotta i franska och tyska och med henne genomgått en ganska bra kurs i historien. Pastorn talade väl icke franska med synnerlig ledighet, men lycka des ändå så pass, att han lärt Lotta temliger mycket äfvenz i det fallet, och det var honom derföre en synnerlig glädje när baronen på någor aftonridt kom in och språkade med flickunger på franska. I början gick det litet trögt alt sva ra, den stackars flickan rodnade, stadnade oci stammade i synnerhet, som ofta var händelser