sade på. Äfvenväl hände det ibland, att baron
på Helleby kom ridande, för att helsa på kom-
ministerns på en stuud. Af alla var baron, Stål-
sköld den, som var mest välkommen i den hlla
komministersgården. Det felades aldrig att han
j hade något artigt att säga pastorskan eller att
han elektriserade pastorn med några nyheter, som
hans mun fingo dubbelt värde, och lilla Lotta
smög sig så förtroligt intill den gode baronen, att
man tydligen kunde se, att de voro hjertans go-
da vänner. Baronen hade också stått fadder åt
Lotta och skänkt henne en stor silfverbägare till
faddergåfva, hvilken också, då han någongång kom
ill Witomta, fylldes med godt öl och frambars
af den lilla guddottern, som alltid belönades med
en kyss på pannan och några bjertliga ord. Hvarje
familj har sina penater, men baron Stålsköld var
den Akerlindska familjens skyddsmakt, de älska-
de honom alla så mycket, att de till och med ej
kommo ihåg, att han var hofmarskalk och kom-
mendör, de höllo så mycket af honom, att deras
känsla väl kunde kallas kärlek, men ej vördnad
— ty detta förrådde genast distans mellan sjä-
lårne, och detta fanns ej här.
Pastor Åkerlind var visserligen till sitt yttre
ett slags bondkaplan i den triviala bemärkelsen,
men han hade likväl en mängd kunskaper, som
han, väfstolarne till trots, ganska flitigt under-
höll. Detta gjorde att han undervist sin Lotta i
franska och tyska och med henne genomgått en
ganska bra kurs i historien. Pastorn talade väl
icke franska med synnerlig ledighet, men lycka
des ändå så pass, att han lärt Lotta temliger
mycket äfvenz i det fallet, och det var honom
derföre en synnerlig glädje när baronen på någor
aftonridt kom in och språkade med flickunger
på franska. I början gick det litet trögt alt sva
ra, den stackars flickan rodnade, stadnade oci
stammade i synnerhet, som ofta var händelser