sin dotter, spatserade genvägen genom ängen öf-
ver till baronen.
Men der var likväl ej som derhemma, de sto-
ra rummen, betjeningen, all den prakt som omgaf
hans rika granne, gjorde gubben främmande äfven
för den välbekanta personen, och pastorn var all-
tid mycket lugnare och gladare till sinnes då han
gick hem igen, än då han gick dit. Det enda
som roade honom der, var att Lotta hela tiden
fick öfva sig i franskan med Mabonne, ett gam-
malt franskt fruntimmer som baronen ärft med
egendomen och som hade sina små nätta rum i
ena flygeln. Der satt Lotta, under det att baro-
nen och pastorn fördjupade sig i åtskillige saker
och ting, hvarvid pastorn isynnerhet envist häng-
de sig fast vid väderleken och hade sina egna
nyheter att berätta från en granträdshygrometer
som hängde i förstugan på Witomta och som all-
drig hade samma tanka med baronens barometer;
dernäst intogo sädesprisernå och utsigterna för å-
ret en stor andel af samtalet, och bröt baronen in
på gebitet om dagens on dit i politiken, så satt
pastorn der som en blott åhörare, endast då och
då interfolierande med en och annan reflexion,
Baronen och pastorn lefde ej i samma sfer,
men värderade hvarandra likväl så som tvenne
goda menniskor alltid värdera hvarandra. Det
finnes stora afstånd mellan menniskor i bildning,
i åsigter, i sätt att vara och sätt att handla; men
deras andliga krafter kunna dock röra sig inom
samma rymd, och så sammanträffa alltid tvenne
goda liksom tvenne dåliga menniskor inom sam-
ma känslosfer, de förstå hvarandra, huru än de-
ras yttre menniska skiljer sig, de hafva klaven
till bjertats alfabet och kunna läsa tillsammans
om äfven de öfversätta sina tankar olika; de äro
som två främlingar som gemensamt förstå ett
språk, fastän de i hvardagslag tala hvar och en
sitt tungomål. , (Forts. följer.)
fa