med en plantageägares dotter, förvärfvat sig en gan ska betydlig förmögentiet. Efter några och trettio å återkom han likväl till Sverge och till sin äldre bro der, utan att äga någonting, oberäknadt en gamma brun rock, som han också dagligen begagnade. H Tobia3 kärlek till sin slägt hafva vi redan sett, oci vi kunna således ej heller misstänka hans tillgifven het för en utblottad och i armod örsatt broder, hvil ken således äfven inhystes på en af hans många e gendomar, med skyldighet dock att föra böckerna oc! hafva uppsigt öfver gårdens bruk. j Denne yngre broder var i högsta grad egen och be synnerlig, och Tobias runkade många gånger på sit kloka hufvud, af fruktan för brodrens. Det var till exempel naturligt, att något hvar intresserade sig för hans i Amerika tillryggalagda bana men förgäfves sökte man att af honom erhålla några upplysningar derom. I detta ämne teg han som er mur. Började man nägot samtal derom, talade han t. ex. genast om Japan. Frågade man honom, om han hade varit gift, kunde han peka på månen oct tillägga: Månen, icke är månen gift. Sporde man ho nom återigen, Om ryktet om hans förmögenhet hel och hållet varit en hoax, kunde han plocka med sin: fingrar på den gamla bruna rocken och förklara, ati han aldrig varit rikare än nu. . Det var ju äfven ganska tydligt, att en så rik man som Tobias, ej gerna skulle ständigt vilja se sin bror i en så utsliten och lappad rock, som den meromberörda bruna, och Tobias skänkte honom således en a sina aflagda rockar, med många broderliga förmanin gar att vara rädd om den. Men Jonas var en sto narr, och lät icke på några vilkor locka sin bruns rock ifrån sig; den Yar som fastvuxen vid hans kropp Då Tobias gifte sig, bevistade, trots alla föreställ ningar, Jonas brölloppet, i sin bruna rock, ehuru mar får bekänna, att den för dagen hade fått en ny lapi på armbågen och dessutom var mer än vanligt bor stad.