med en plantageägares dotter, förvärfvat sig en gan
ska betydlig förmögentiet. Efter några och trettio å
återkom han likväl till Sverge och till sin äldre bro
der, utan att äga någonting, oberäknadt en gamma
brun rock, som han också dagligen begagnade. H
Tobia3 kärlek till sin slägt hafva vi redan sett, oci
vi kunna således ej heller misstänka hans tillgifven
het för en utblottad och i armod örsatt broder, hvil
ken således äfven inhystes på en af hans många e
gendomar, med skyldighet dock att föra böckerna oc!
hafva uppsigt öfver gårdens bruk. j
Denne yngre broder var i högsta grad egen och be
synnerlig, och Tobias runkade många gånger på sit
kloka hufvud, af fruktan för brodrens.
Det var till exempel naturligt, att något hvar in-
tresserade sig för hans i Amerika tillryggalagda bana
men förgäfves sökte man att af honom erhålla några
upplysningar derom. I detta ämne teg han som er
mur. Började man nägot samtal derom, talade han
t. ex. genast om Japan. Frågade man honom, om
han hade varit gift, kunde han peka på månen oct
tillägga: Månen, icke är månen gift. Sporde man ho
nom återigen, Om ryktet om hans förmögenhet hel
och hållet varit en hoax, kunde han plocka med sin:
fingrar på den gamla bruna rocken och förklara, ati
han aldrig varit rikare än nu. .
Det var ju äfven ganska tydligt, att en så rik man
som Tobias, ej gerna skulle ständigt vilja se sin bror
i en så utsliten och lappad rock, som den merombe-
rörda bruna, och Tobias skänkte honom således en a
sina aflagda rockar, med många broderliga förmanin
gar att vara rädd om den. Men Jonas var en sto
narr, och lät icke på några vilkor locka sin bruns
rock ifrån sig; den Yar som fastvuxen vid hans kropp
Då Tobias gifte sig, bevistade, trots alla föreställ
ningar, Jonas brölloppet, i sin bruna rock, ehuru mar
får bekänna, att den för dagen hade fått en ny lapi
på armbågen och dessutom var mer än vanligt bor
stad.