med måtta och decorum, med sans och förstånd men att med vilda flygelmannafaconer kasta sig i corps perdu in uti ett motsatt parti, bevisar ingen ting annat, än att man erkänner sig förut hafva va rit stadd på en alldeles vanvettig stråt, icke bloti misstagit sig i vissa åsigter och beräkningar; och et sådant erkännande måste alltid vara högst graverande för en gammal man, som länge och konseqvent vidhållit sin förra tro. Hvad säkerhet finnes, att den, som så länge låtit vilseleda sig — och så groft vilse. leda sig, som den våldsamma apostasien synes visa — skall förmå på sin ålderdom se klart och räkna rätt? Var hans förra öfvertygelse stödd på inga grunder, så kan man med godt samvete fråga, hvad säkerhet finnes, att den nya hvilar på ännu bättre grunder, eller ens på några, ja, att den är en öfvertygelse och icke blott ett hugskott eller någonting ännu sämre. Dessa betänkligheter älla om hvarje öfverlöperi, men framför ailt för hvarje sådant, som grefve Horns Wellington och Peel sågo sig af omständigheternas tvång nödsakade att gå in på ett par åtgärder, dem de förut bestridt; men de kastade sig icke med hull och hår och öfverdrifter och ilska in uti ett nytt parti, skymfande och fördömande allt, hvad de förut trott, och drömmande om förödelsens styggelse och verldens undergång af sina fordna trosförvandters hela bekännelse och sträfvande. Ati mognade imän skulle kunna sålunda erkänna, det de under en hel, lång lefnad varit befängda i allo, det föreföll dem icke möjligt. De begrepo, att modifiera är ett, öfverlöpa ett annat, och att om en man, som gör anspråk på namnet, eller på rättigheteten att inverka på silt fädernestands öden, nödsakas vika, i en eller annan punkt, från sina förra åsigter, så kan det ursäktas hufvudsakligen derigenom, att en pluralitet förklarat sig mot dessa; men de tänkte sig icke möjligheten af en öfvergång, som icke föranleddes af något dylikt, utan var ett vindflöjelkast just tvert emot vinden. Detta måste bevisa, att den öfverlöpande icke, på hela den länga tiden af sin föregående bana, förmått begripa hvad hans egen tro in nebar, och hvarthän hon skulle leda, utan emottagzgit, liksom em omedelbar ingifvelse derom, just som hans tro höll på att få öfverbanden. Härutinnan ådagalägges åter en sådan hufvudets klenhet, att öfverKöparen åtminstone icke må begära att blifva använd vid ledningen af landets angelägenheter. Hvad skulle då Hrr Weilington, Peel, etc., säga om en styrelse, der dylikt öfverlöperi just vore vägen till höga embeten? Efter att hafva gjort den upptäckten, att man hittills arbetat för ett falskt ändamål, bör man — gå i kloster; men icke bör man begära att ytterligare blifva trodd om att duga till någonting maktpåliggande i staten. Det är just denna hufvudets klenhet, hvaraf grefve Horn synes hafva, under hela sin tid, varit besvärad, jemte en stark släng af aristokrtiska dunster. Han tyckes hafva velat vara med om en opposition, så länge denna var en riddarhusopposition; men då det visade sig, att en dylik opposition, under en dylik styrelse. som vår, är ett oting, ja, att den snart blifver så öfverallt, då harmades hans grefliga hjerta och bäfvade. Det finnes nämligen en sorts bäfvan, som griper vissa, då de se folket vilja spela med i ett spel, som de sjelfve länge spelat, och då tyckt vara icke alls farligt. Grefve Horn har varit ett temligen ljust hufvud i att uppfatta vanliga frågor för dagen; och han har egt en viss parlamentarisk förmåga att föra sina tankar till torgs. Men att han icke varit någon verklig tänkare, det har han visat genom den bäfvan, som dref honom ur oppositionens leder. Ty det var bäfvan, nämligen för ett bjernspöke, som kallas pöbelvälde — ett fantom, som man kan förlåta mången annan, att han tror sig se, men hvars uppenbarelse är oförlåtlig hos en man, som spelat grefve Horns föregående roll. Den, som kan så hafva misstagit sig en gång, cier tro sig hafva misstagit sig, den kan snart åter tro på ett misstag och än en gång sadla om; och vi förstå icke, huru en regering kan med trygghet använda en sådan man, så vida man icke litar på andra band än öfvertygelsens. Så illa tro vi dock icke om grefve Horn, som att några rent matcriella konsiderationer skulle bestämma hans politiska vändningar; men det kan finnas andra band, som numera olösligen fästa honom vid det parti, han vid sista riksdags slut omfattade: den sorts hätskhet, man måste hysa mot gamla trosiörvandter, då man känner sig blygas inför dem. Mannen är objelpligen kompromelterad ; och detta är ett oslitligt band. Folket tål tusende gånger heldre en gammal motståndare än en öfverlöpare; det kan akta den förre, men försenas aldrig med den sednare. EEE