med måtta och decorum, med sans och förstånd
men att med vilda flygelmannafaconer kasta sig i
corps perdu in uti ett motsatt parti, bevisar ingen
ting annat, än att man erkänner sig förut hafva va
rit stadd på en alldeles vanvettig stråt, icke bloti
misstagit sig i vissa åsigter och beräkningar; och et
sådant erkännande måste alltid vara högst graverande
för en gammal man, som länge och konseqvent vid-
hållit sin förra tro. Hvad säkerhet finnes, att den,
som så länge låtit vilseleda sig — och så groft vilse.
leda sig, som den våldsamma apostasien synes visa
— skall förmå på sin ålderdom se klart och räkna
rätt? Var hans förra öfvertygelse stödd på inga grun-
der, så kan man med godt samvete fråga, hvad sä-
kerhet finnes, att den nya hvilar på ännu bättre grun-
der, eller ens på några, ja, att den är en öfvertygelse
och icke blott ett hugskott eller någonting ännu sämre.
Dessa betänkligheter älla om hvarje öfverlöperi, men
framför ailt för hvarje sådant, som grefve Horns
Wellington och Peel sågo sig af omständigheter-
nas tvång nödsakade att gå in på ett par åtgär-
der, dem de förut bestridt; men de kastade sig
icke med hull och hår och öfverdrifter och ilska in
uti ett nytt parti, skymfande och fördömande allt,
hvad de förut trott, och drömmande om förödel-
sens styggelse och verldens undergång af sina fordna
trosförvandters hela bekännelse och sträfvande. Ati
mognade imän skulle kunna sålunda erkänna, det
de under en hel, lång lefnad varit befängda i allo,
det föreföll dem icke möjligt. De begrepo, att mo-
difiera är ett, öfverlöpa ett annat, och att om en
man, som gör anspråk på namnet, eller på rättighe-
teten att inverka på silt fädernestands öden, nödsakas
vika, i en eller annan punkt, från sina förra åsigter,
så kan det ursäktas hufvudsakligen derigenom, att en
pluralitet förklarat sig mot dessa; men de tänkte sig
icke möjligheten af en öfvergång, som icke föranled-
des af något dylikt, utan var ett vindflöjelkast just
tvert emot vinden. Detta måste bevisa, att den öf-
verlöpande icke, på hela den länga tiden af sin före-
gående bana, förmått begripa hvad hans egen tro in
nebar, och hvarthän hon skulle leda, utan emottagzgit,
liksom em omedelbar ingifvelse derom, just som hans
tro höll på att få öfverbanden. Härutinnan ådagaläg-
ges åter en sådan hufvudets klenhet, att öfverKöparen
åtminstone icke må begära att blifva använd vid led-
ningen af landets angelägenheter. Hvad skulle då
Hrr Weilington, Peel, etc., säga om en styrelse, der
dylikt öfverlöperi just vore vägen till höga embeten?
Efter att hafva gjort den upptäckten, att man hittills
arbetat för ett falskt ändamål, bör man — gå i klo-
ster; men icke bör man begära att ytterligare blifva
trodd om att duga till någonting maktpåliggande i
staten.
Det är just denna hufvudets klenhet, hvaraf grefve
Horn synes hafva, under hela sin tid, varit besvärad,
jemte en stark släng af aristokrtiska dunster. Han
tyckes hafva velat vara med om en opposition, så
länge denna var en riddarhusopposition; men då det
visade sig, att en dylik opposition, under en dylik
styrelse. som vår, är ett oting, ja, att den snart blif-
ver så öfverallt, då harmades hans grefliga hjerta och
bäfvade. Det finnes nämligen en sorts bäfvan, som
griper vissa, då de se folket vilja spela med i ett spel,
som de sjelfve länge spelat, och då tyckt vara icke
alls farligt. Grefve Horn har varit ett temligen ljust
hufvud i att uppfatta vanliga frågor för dagen; och
han har egt en viss parlamentarisk förmåga att föra
sina tankar till torgs. Men att han icke varit någon
verklig tänkare, det har han visat genom den bäfvan,
som dref honom ur oppositionens leder. Ty det var
bäfvan, nämligen för ett bjernspöke, som kallas pö-
belvälde — ett fantom, som man kan förlåta mången
annan, att han tror sig se, men hvars uppenbarelse
är oförlåtlig hos en man, som spelat grefve Horns fö-
regående roll. Den, som kan så hafva misstagit sig
en gång, cier tro sig hafva misstagit sig, den kan
snart åter tro på ett misstag och än en gång sadla
om; och vi förstå icke, huru en regering kan med
trygghet använda en sådan man, så vida man icke
litar på andra band än öfvertygelsens. Så illa tro vi
dock icke om grefve Horn, som att några rent matc-
riella konsiderationer skulle bestämma hans politiska
vändningar; men det kan finnas andra band, som nu-
mera olösligen fästa honom vid det parti, han vid
sista riksdags slut omfattade: den sorts hätskhet, man
måste hysa mot gamla trosiörvandter, då man känner
sig blygas inför dem. Mannen är objelpligen kom-
promelterad ; och detta är ett oslitligt band. Folket
tål tusende gånger heldre en gammal motståndare än
en öfverlöpare; det kan akta den förre, men förse-
nas aldrig med den sednare.
EEE