att summan skulle stigit till 325 Rdr, såsom ofvan sagdt är. Jag trodde då, att resten skulle ej blifva större än cirka 80 Rdr, och lofvade att göra alla möjliga försök till erhållande af återstoden, på det att ingen vidare auktion skulle behöfva utlysas; men länsmannen var icke benägen att ingå på min proposition, 2 Söndagen derpå reste jag till Luleå gamla stad och medhade då, för att lemna länsmannen, 39 lod silfver, åtskillige min hustru tillhörande nipper, samt ett äfven henne til!lhörigt guldur, i hopp att han härmed skulle åtnöjas. Men under det jag och min hustru sutto i kyrkan, emedan vi denna dag äfven gingo till Herrans Nattvard, fingo vi från predikstolen höra ånyo utlysas exekutiv auktion på allt, hvad öfrigt var i vårt bo. Förgäfves sökte vi sedan förmå länsmannen att återlysa auktionen och mottaga gulduret, jemte alla min hustrus nipper med hvad mera som vi medhade och erbjödo honom, hvilket i verkligt värde vida öfversteg den summan, som återstod för mig att betala. Då han några dagar förr, än den sist utlyste auktionen skulle hållas, kom till Selet, för att taga i besittning allt, hvad som skulle försäljas, medhade han auktionsprotokollet för den förra auktionen och visade då, att det ännu återstod 414 Rdr för mig att betala. Inspektorerne Svenonius och Wallbom, som ock nu voro närvarande, öfverenskommo då sins emellan att rädda det lilla, jag hade öfrigt, på så sätt att de erbjödo mig få låna 414 Rdr mot pant af två ur. ) Glad öfver deras ädelmediga projekt, och såsom den enda utväg jag hade öfrig för att kunna sauvera det ena uret, hvilket icke tillhörde mig, ingick jag på förslaget att pantförskrifva de bägge uren; och som hvarken jag sjelf eller Svenonius och Wallbom någonsin kunde förmoda annat, än att jag åtminstone inom ett år derefter skulle säkert hafva utfått min fördran och kunna återlösa panten, så skrefs också pantsedeln på blott ett års tid. Länsmannen måste nu uppgöra räkningen, sedan allt hopp om ny auktion var försvunnet. Och derpå erhöll han 4442 Rdr, hvarmed jag således blef af med den plågovarelsen. Nu återstod för mig icke annat än tänka på min affärd från Norrbotten, der ingen utsigt fanns mera öfrig för mig, hvarken att kunna sutenera mig eller att någonsin få ett slut på den långvariga och hårdnackade tvisten om min fordran. Hr landshöfdingen af Schmidt, som ständigt arbetade på att mig skulle ske rätt, hade slutligen, mig ovetande, haft godheten föreslå hos Hans Maj:t, att en kompromissrätt skulle få göra: ett slut på de ständiga invändningar, som generalkonsuln gjorde, då det blef anbefalldt, att min fordran skulle utbetalas. Och sedan denna hans proposition hade blifvit bifallen, skref han derom till mig, se bil. J2 34. Men dels hade jag hvarken någon utväg att längre kunna uppehålla mig der i orten, sedan jag var blottad på allt, hvad jag ägt, och dels kunde icke hvarken Hr grefve Sparre eller de å Hans Maj:ts sida valda kompromissarierne få tid att företaga den projekterade kompromissen förr än sommaren året derpå, eller år 1832; och imedlertid såg jag mig tvungen att förskaffa mig någon bergning. Jag hade då fått tillbud af inspektoren Kellberg alt få vara hos honom under vintern och ämnade derföre at, om möjligt vore, söka förskaffa mig dit. I Auvgusti uppkom åter Hr Dehn till Selet: men jag var dock lycklig nog att slippa se den ädle mannen under hans vistanfle der; emedan. sedan jag af inspektoren på stället blef underrättad derom, att Hr Dehn nu också ämnade berölva mig de två rum, jag bebodde, oaktadt har kände, att jag hade landshöfdingen af Schmidts tillåtelse dertill, jag helt oförmodadt förekom hans tillämnade vräkning derigenom, att jag företog mit! slutliga aftåz från en ort, der jag då i 6 !, år hade uthärdat så förskräckliga motgångar och förföljelser och uppoffrat, utom de verksammaste dagar af min lefnad, äfven allt det lilla, som jag före min ditflyttning hade både ärft och förvärft Med hustru och 4 små barn, utfattig och blottad till och med på de oumbärligaste klädesplagg var det ingen angenäm resa som nu förestod mig. Och mina enda resurser för en nära 400 mils färd bestodo nu uti 2:ne hästar, som hazarder räddade undan auktionsklubban derigenom, att de hade rymt från betesmarken och först ertappades de sista dagarne af mitt vistande i orten. Med dessa måste jag nu släpa mig fram. Och genom försäljning, till hvad pris som bjöds, a de obetydliga qvarlefvorne efter auktionen, för) Dessa två ur voro minnen af tit. Graves föräldrar, ty det ena hade tillhört hans fader, det andra hans moder. De-stå ännu i pant för de minnen tit. Prasea frat I IT MM Kanancanc anckilda tianct