både denna och sina öfriga egendomar till Götheborg Gymnasium. Men invtetdera; utan derföre, att ho! skyddas af egendomens disponent, då hon på andr: ställen icke skonas. Men huru pass hon skyddas och skonas vid Sundsby, torde blifva klart af följande. Lo. kalen är ett sund, emellan tvenne öar med branta stränder, omkring 300 å 400 famnar i längd och 2C till 60 i bredd. Dess begge mynningar äro mycket trånga, och den ena tillstängd genom en på grunder uppförd stenbro. Detta ställe är således särdeles tjen ligt för vad, och knappt finnes väl vid hela kuster någon vik, som mer sopas med detta slags redskap. Då nu brefskrifvaren jemväl intygar, att disponenter ur denna källa hämtar dagligen 3 å 4 tunnor sill, kan man deraf ej sluta annat, än att annan går dit så fort han tager bort den, som är, eller ock, om hon är lefvande packad i det trånga sundet, hon icke låter bortskrämma sig af denständiga notdrägten. Svårligen kan således sillen någorstädes mera förföljas än här, och likväl vill författaren med detta faktum bevisa, att brist på skonsamhet bortjagar sillen från andra stälien. Att förekomma detta, skulle det naturligsvis vara ganska tjenligt, att i all sin stränghet införa å4en nu de facto mestadels upphäfna strandrättigheten, på det inga främmande måtte understå sig att utsätta sin redskap i andras vatten, eller ock, ännu radikalare, förbjuda bruket af vadar, hvilka begge åtgärder nyliger lära varit allvarligt i fråga, och hvilkas nödvändighet sannolikt varit bre! fskrifvarens mening att påpeka, hvarföre det ock varit nödvändigt att nogare undersöka hans slutningssätt. Det är klart, att med det, som han anfört, ingenting bevisas, vare sig för eller mot så väl strandrättigheten, som bruket af vadar. Men det vissa är, att om dessa åtgärder vidtagas, så skall skärgården derigenom mycket lida. Utan att ingå i en vidlyftig undersökning, om billigheten och möjligheten af en strandrättighet (i vidsträcktare mening), för bvilken inga bestämda gränser kunna utstakas, och hvaraf således ändlösa strider skulle uppstå, må här blott erinras, att många af de fattigaste, jemte äldre personer och barn, bidraga till sitt lifsuppehälle med småfiskfänget närmare stränderna. Hemfölle nu dessa fiskvatten under den enskilda eganderätten, så kan man väl vara säker på, att hvar och en, likt disponenten af Sundsby, skyddade fisket genom att taga för sig sjelf och lemna intet åt andra, eller åtminstone gjorde sig goda dagar af den fattiges svett och möda. Det är också vid stränderne agntägten sker för det egentliga fisket. Redan nu utgör bristen på agn (bete) ett svårt bekymmer för fiskaren, dess anskaffande är ofta dyrt, det måste stundom hemtas 20:tals mil från Norge. Huru skulle det väl blifva, om han utestängdes från de tillgångar, som finnas, eller om han skulle göra sig skattskyldig under hem-. mansegarne, änskönt han för sitt näringsfång erlägger. serskild skatt till staten? Det skulle naturligtvis blifva ännu värre, om bruket af vadar förmenades. Med dem fångas sill, näbbgäddor och annan småfisk, som är för större fisk ganska appetitlig och således utgör nära nog ett nödvändigt requisitum för en god fångst. Hela höstfisket är dessutom hufvudsakligen grundadt på denna agntägt. Innan man derföre vidtager reformer, bviikas första verkan måste blifva förstörande, bör man väl hafva grunderna så väl utredda, att man kan vara fullt säker, att den påräknade, öfvervägande fördelen måste följa. Man antager att sillen är inhemsk i Kattegat, att de fleste fisksorterna äro stationära; men huru föga är icke detta utredt, huru många företeelser vittna icke deremot? Men om antagandet ock vore grundadt, så återstår alltid den frågan, serdeles hvad sillen angår, om hon endast besöker de färre ställen, der vadredskap brukas, och icke äfvenväl de många, utmed :Bobus läns långa och! klippiga kust, hvarest den är oåtkomlig för sina förföljare? Utom dess är det väl något orimligt, att vilja mäta hafvets förråder efter tillgångarna i en dam och på begge tillämpa samma hushållningsreglor. Insändaren slutar denna, alltför långa uppsats med den hjertliga önskan, att menniskovännen icke måtte jaga sitt ofta visade deltagande ifrån en samhällsklass, som så väl behöfver det, och att serdeles landets styrelse måtte allvarligt bebjerta dess behof. Bohus läns fikare äro iila anskrifna i det allmänna omdömet: det ar kommit derhän, att mången, utan ringaste kän1edom om förhållandet, tror sig obetingadt kunna anse dem för ett afskräde bland menniskor. Men lär man att känna dem, skall man (likväl med många undantag) visst erfara en yttre råhet, som i början sör ett obehagligt intryck; men det förderf i själen, om gör menniskan till en dijefvul, äfven under en lipad yta, träffar man sällan hos dem. Man skulle nåhända döma något mildare om den så häftigt omkrikna dryckenskapslasten, om man rätt kunde förätta sig i fiskarens belägenhet. Ins. känner af egen rfarenhet, hvilket förslöande inflytande fiskarens yrke ar både på kropp och själ. Den skarpa hafsluften, let ständiga nattvakandet, omöjligheten att kunna erålla bestämda måltider, m m., allt försoffar och för löar och medför behof af hastigare retande medel; ch man vet, huru lätt en frusen och hungrande ropp berusas. Det går lätt an, att bilda sig en typ ch säga: sådana böra fiskare vara; men om verkligeten icke motsvarar typen, så är man icke berättiad att straxt uttala förkastelsedomen. Hvad här i rerlden motsvarar sitt ideal? —-— -me — om mm anv AA ÅD AA IA Anmärkningar .af insändaren. 4) Brefskrifvaren sägar: staten må göra hvilken uppoffring som helst, skola likväl Bohusläns fiskare blifva utarmade, så länge fisk får tullfritt införas från Jutland, så länge den fisk, som säljes och aflemnas vid salterierna, icke väges, utan räknas, och örnämligast så länge salteriidkaren är fiskarens föragsman och opåtaldt får hålla öppen handelsbod och ippen krog. — Uppoffringar kunna vara alldeles