TLoOjNANt.FARLM: OO. I y UH SvikKTUTATTr. SVENSKA NYKTERHETSSÄLESKAPETS:SAMMX MANKROMSTBEN 29 :-APRIL ortsättning af de vid denxa sammankömst sjorde anföranden, meddela vi här det-tredje ordningen; nemtigen af! Hr grefve Hugo Henning Hamilton: . ; Unter sista Hälften af tolfte århundradet tefde Sverges vestraj Gen tiden till Norgo hörande landskar ; en krigareskara, kallad Birkebenarne i norden, rykt bara för sin tepperhet, sin krigskonst och den oröäbbjligaste trohet mot invalde härförave., Med deras biträde hade den krigiska, norske kenungen Sverre återtagit sina fäders rike och uppehöll sig istaden Bergen, då några tyska köpmän ditlörde skepp, lastade med vin. Birkebenarne drugko sig ruwsige, hvarafden vanbliga följden oväsende, ;slagsmålvesh hvarjehandaoordningar snart visade sig. Konungen samlade då sina män och talade till dem några vernande ord, slutande på följande sätt: SVeten j väl hvad dryckenskap kommer tillväga? Det första och Uet ringaste är att gods ovh egodelar förspilies. Till-det andra förtappar drinkaren minnet. Till det tredje får han begärligbet till ant olofligt: -Tildet fjerde fruktar han sig tjat taga medorätt gods och qvinfolk.: Fill.det femte inråder dryckenskap att lida ingenting, hvarken erd ellergerning, betala ondt med dubbelt värre, och baktala de oskyldige. Till det sjerte utmattar hon lekamen, den eljest kunnat utstå många besvär, så att han blifver omäktig; bledet förminskas i lemmarna och vändes till -ehelsa så att det platt är ute med. .densamma. Sedauy när egodelar, vettoch helsa äro borta, ingifver hon dem au förspilla shvad-qvar är, nemligen själen så;-att de vanvörda alla rätta seder och budord, men begära systen, falla från ;Gud, själ och förnuft, emedan de icke .minnas hvad de hafva gjort. Senspå drinkaren, när han skiljos på en gång från drycken och lifvet! Hvad tycker eder likt? Hvem tager då emot hans själ? Tänker på huru otjenliga dessa åthäfrer äro, emot det som vara börl, ua konungens tel blef välomotaget och alla vettige man, säger häfden, tycktes det vara rätteliga taiadt. Å Sedan dessa: ord yttrades till nordens krigsmänshafva nära sju århundraden försvunnit; åshundraden, under :hvilka Wärends.qsinnor, genom seger öfver berusade fiender, tillkämpat sig en rättighet, :som deras likar inom heia det öfriga landet-sakna3. under bvilka Gastaf II Adef uppväckt Europas beundran och vunnit segrar, ej mindre .genom ;der krigstukt, ordping och återhållsamhet, som i hären var rådahde, än genom sina krigares tapperhet; — och under, hviika Carl XH med eget föredöme visat, att den-härdade krigaren cj behöfver i rusdrycker -hemta den kraft, som förmår trotsa fälttågens vedermödor eH försa xelser. Wi hafva under denna tid mycket Jänt, myc ket vunnit i bildnirg och konstfärdighet, och om en Birkebenare uppstode ur sin grafhög, skulle kan med skäl beundra våra vapens fulländning, vår skicktighet i deras begsgnande, sår manöverfärdighet, : Viskulle med tolthet visa honom allt detta; men med hvad blickar, med hvilket svar skulle vi möta honom, om han ärnu kunde minnas sin konungs ord och tillsperde oss: Under all eder ktokhet och bildning veten j väl hvad dryckenskaper kommer tillväga? h Svaret får ej gifvas med ordutan: med tändling, om. det skall förtjena att blifva trodt; och hvad svara väl våra handlingar? Jag behöfde ej säga det; ty en blick på gatan eller i de enskilda boniegarne, ett-besök i fängelse och. sjukhus, skall. säga mer, än orden förmå uttrycka; Haflve vi fått äetta svar, blir det ej ängre tvifvelaktigt, att det ären pligt för krigaren, ikaväl: som för religionsläraren, embetsmannen sech usfadred att motverka ett rondt, söm: undergräfver let allmännas lugn och det: enskilda -lifvets trefnad. Medlet härtill är icke okändt.:; Detiheter strid; en ilvarlig och ihärdig strid, om hvars beskaffenhet i öfigt någre ord här må yttras. I alla tider och bland alla folk bafva strider emelan olika grundsatser eller tänkesätt. tillika mer. eller nindre varit strider. för olika vanor, . De sednare uatva ofta Baft. ett. ej. mindre: inflytande på stridens väftighet och. bitterhet; än de förra, och de måste rafva det i den mån vanan är inrötad och djupt inriper i det enskilda lifvet; till och met i den mån on är svår att med giltiga skäl försvara, emedan :ennes förfåktare i sådant fall uti åtbördernas styrka ösa en. ersättning för skälens syaghet. Dessa föråkHanden igenfinmas i den. strid, som länge varit före ch ännu fortfar, rörande bruket af starka. drycker, aen den skiljer sig från de öfriga väsentligen deri, tt man å båda sidor har i grunden samma öfvertyelse, ehuru inågra anse sig skyldige att öppet förfäkta len; somlige tro.sig böra hylia den sjelfve, men, utan ligt att söka inverka på andra, och slutligen en del notarbetar eller förqväfver sin inre öfvertygelse, såsom n hyllning åt: egen elter andras vana. Det fihnes!c emligen ingen, som icke anser starka dryckers miss ruk såsom ett ondt; oci det måttliga begagnandet!s isom källan till missbruket, men för vanans skull stri-o er man om gränsen mellan bruk och micsbruk, samt!k in pligten och möjligheten att motverka äfven dett irra.; Vanan sötgör följaktligen Ayktechetsvägnernas jarkaste motståndare, och då hen ieckso är vt ögon-li i AA en