TLoOjNANt.- FARLM: OO. I y UH SvikKTUTATTr.
SVENSKA NYKTERHETSSÄLESKAPETS:SAM-
MX MANKROMSTBEN 29 :-APRIL
ortsättning af de vid denxa sammankömst
sjorde anföranden, meddela vi här det-tredje
ordningen; nemtigen af! Hr grefve Hugo Henning
Hamilton: . ;
Unter sista Hälften af tolfte århundradet tefde
Sverges vestraj Gen tiden till Norgo hörande landskar
; en krigareskara, kallad Birkebenarne i norden, rykt
bara för sin tepperhet, sin krigskonst och den oröäbb-
jligaste trohet mot invalde härförave., Med deras bi-
träde hade den krigiska, norske kenungen Sverre åter-
tagit sina fäders rike och uppehöll sig istaden Bergen,
då några tyska köpmän ditlörde skepp, lastade med
vin. Birkebenarne drugko sig ruwsige, hvarafden van-
bliga följden oväsende, ;slagsmålvesh hvarjehandaoord-
ningar snart visade sig. Konungen samlade då sina
män och talade till dem några vernande ord, slutande
på följande sätt:
SVeten j väl hvad dryckenskap kommer tillväga?
Det första och Uet ringaste är att gods ovh egodelar
förspilies. Till-det andra förtappar drinkaren minnet.
Till det tredje får han begärligbet till ant olofligt:
-Til- det fjerde fruktar han sig tjat taga medorätt gods
och qvinfolk.: Fill.det femte inråder dryckenskap att
lida ingenting, hvarken erd ellergerning, betala ondt
med dubbelt värre, och baktala de oskyldige. Till
det sjerte utmattar hon lekamen, den eljest kunnat
utstå många besvär, så att han blifver omäktig; ble-
det förminskas i lemmarna och vändes till -ehelsa så
att det platt är ute med. .densamma. Sedauy när ego-
delar, vett- och helsa äro borta, ingifver hon dem au
förspilla shvad-qvar är, nemligen själen så;-att de van-
vörda alla rätta seder och budord, men begära sys-
ten, falla från ;Gud, själ och förnuft, emedan de icke
.minnas hvad de hafva gjort. Senspå drinkaren, när
han skiljos på en gång från drycken och lifvet! Hvad
tycker eder likt? Hvem tager då emot hans själ?
Tänker på huru otjenliga dessa åthäfrer äro, emot det
som vara börl, ua konungens tel blef välomotaget
och alla vettige man, säger häfden, tycktes det vara
rätteliga taiadt. Å
Sedan dessa: ord yttrades till nordens krigsmänshaf-
va nära sju århundraden försvunnit; åshundraden, un-
der :hvilka Wärends.qsinnor, genom seger öfver beru-
sade fiender, tillkämpat sig en - rättighet, :som deras
likar inom heia det öfriga landet-sakna3. under bvilka
Gastaf II Adef uppväckt Europas beundran och vun-
nit segrar, ej mindre .genom ;der krigstukt, ordping
och återhållsamhet, som i hären var rådahde, än ge-
nom sina krigares tapperhet; — och under, hviika
Carl XH med eget föredöme visat, att den-härdade
krigaren cj behöfver i rusdrycker -hemta den kraft,
som förmår trotsa fälttågens vedermödor eH försa
xelser. Wi hafva under denna tid mycket Jänt, myc
ket vunnit i bildnirg och konstfärdighet, och om en
Birkebenare uppstode ur sin grafhög, skulle kan med
skäl beundra våra vapens fulländning, vår skicktighet
i deras begsgnande, sår manöverfärdighet, : Vi- skulle
med tolthet visa honom allt detta; men med hvad
blickar, med hvilket svar skulle vi möta honom, om
han ärnu kunde minnas sin konungs ord och tillsper-
de oss: Under all eder ktokhet och bildning veten j
väl hvad dryckenskaper kommer tillväga? h
Svaret får ej gifvas med ord- utan: med tändling,
om. det skall förtjena att blifva trodt; och hvad svara
väl våra handlingar? Jag behöfde ej säga det; ty en
blick på gatan eller i de enskilda boniegarne, ett-be-
sök i fängelse och. sjukhus, skall. säga mer, än orden
förmå uttrycka; Haflve vi fått äetta svar, blir det ej
ängre tvifvelaktigt, att det ären pligt för krigaren,
ikaväl: som för religionsläraren, embetsmannen sech
usfadred att motverka ett rondt, söm: undergräfver
let allmännas lugn och det: enskilda -lifvets trefnad.
Medlet härtill är icke okändt.:; Detiheter strid; en
ilvarlig och ihärdig strid, om hvars beskaffenhet i öf-
igt någre ord här må - yttras.
I alla tider och bland alla folk bafva strider emel-
an olika grundsatser eller tänkesätt. tillika mer. eller
nindre varit strider. för olika vanor, . De sednare
uatva ofta Baft. ett. ej. mindre: inflytande på stridens
väftighet och. bitterhet; än de förra, och de måste
rafva det i den mån vanan är inrötad och djupt in-
riper i det enskilda lifvet; till och met i den mån
on är svår att med giltiga skäl försvara, emedan
:ennes förfåktare i sådant fall uti åtbördernas styrka
ösa en. ersättning för skälens syaghet. Dessa för-
åkHanden igenfinmas i den. strid, som länge varit före
ch ännu fortfar, rörande bruket af starka. drycker,
aen den skiljer sig från de öfriga väsentligen deri,
tt man å båda sidor har i grunden samma öfverty-
else, ehuru inågra anse sig skyldige att öppet förfäkta
len; somlige tro.sig böra hylia den sjelfve, men, utan
ligt att söka inverka på andra, och slutligen en del
notarbetar eller förqväfver sin inre öfvertygelse, såsom
n hyllning åt: egen elter andras vana. Det fihnes!c
emligen ingen, som icke anser starka dryckers miss
ruk såsom ett ondt; oci det måttliga begagnandet!s
isom källan till missbruket, men för vanans skull stri-o
er man om gränsen mellan bruk och micsbruk, samt!k
in pligten och möjligheten att motverka äfven dett
irra.; Vanan sötgör följaktligen Ayktechetsvägnernas
jarkaste motståndare, och då hen ieckso är vt ögon-li
i AA en