rigtning åt sitt rätta mål, strid mot tidevarfvets principiella orättvisa. Då först blef någon betydligare reform möjlig, och Luther, den store reformatorn begagnade sig af oviljan mot aflatskrämeriel, för att göra breche på fanatismens och det theokratiska tyranniets under sekler befästade borg, påfveväldet i förbund med den despotiska statsprincipen. Efter denna framställning af känslornas, i synnerhet rättskänslans oemotståndliga makt, samt i anledning deraf, att de lägre känslorna äro nödvändiga förberedelsemedel till de högres återupplifvande, då dessa sednare blifvit förstörda, anser förf. det vara behörigt, att hylla äfven obelåtenhetskänslan. I åttonde sektionen visas, hvilka fenomener af statslifvet böra anses som denna känslas verk, och derefter uppställes i den nionde några politiska rättsbegrepp, hvilka vi hoppas de rättslärde komma att allvarligen begrunda. Rec. anser det icke möjligt, att genom utdrag göra för läsaren rätt fattliga de idger, som här förekomma. Rec. förklarar blott, att han aldrig funnit en mera djupsinnig, sammanhängande och tillika populär deduktion af folkfriheten ur synpunkten af rätt, och vi förespå alltså, att den blir folkfrihetens magna charta, hvilken inga sofismer eller mystitska statsläror hädanefter skola kunna kullkasta. Vi ha fått i och med denna deduktion ett nytt ord till ett alldeles nytt, men ganska lättfattligt begrepp, nemlizen känslodom, såsom utmärkande den hos en hel allmänhet rådande och afgjorda stämning att känna inverkan af politiska handlingar på ett gemensamt sätt, i enlighet med hvilken domen öfver dem afkunnas. Sådana domar skilja sig deruti från den så kallade allmänna opinionens, att de icke äro ögonblickets foster, och icke bea betas af något parti, utan kunna anses som: en sådan uppenbarelse af rättskänslan i dess renaste form, att derom gäller satsen: Vox populi, vox Dei. Härefter fullföjes idfen om nödvändigheten att skarpt framställa orättvisans yttringar för att såsom kontrast klarare kunna framställa, hvad som är rätt, och vi hafva derföre erhållit en lika snillrikt som originelt teknad tafla, framställande det närvarande europeiska statsystemets orättvisor, hvarmed menas bestående orättvisa institutioner och lagar, såsom varande ett annat begrepp än de orättvisa handlingar, genom hvilka dessa lagar och inrättningar vidmakthållas eller utvidgas, och hvilka sägas höra till orättrådighetens taktik. Under den första kategorien placeras den heliga alliansen, hvilken karaktiseras såsom ett despotismens försök att åt sig stadga en grundlag. Hela utvecklingen af anledningarne till, och syftemålet med denna statshandling, är så märkvärdig, att vi rekommendera den specielt såsom ett prof på fört. genomträngande blick och djupa känaedom af den europeiska politikens hemligheter; hvarföre vi ock icke vilja förminska intrycket af denna utveckling genom några citater denna gången. Sedermera leder förf. oss nedför alla trappstegen af de objektiva orättvisorna och målar med träffande färger den subjektiva orättrådighetens taktikp, framhållande sålunda en spegel, inför hvilken mången af de styrande torde komma att slå ned ögonen, om den skulle blifva en möbel i deras sängkammare. I alla dessa fenomener, uppenbarande despotismens och aristokratiens sträfvande att bibehålla gamla orättvisor och etablera nya, att hindra, bortgyckla ellvr med våld qväfva folkfriheten och den hos folken vaknade rättskänslan, finner författaren de egentliga föremålen för politiska reformer; men det tycks, som förf. slutligen ångrat, att han i en alltför sträng ton, och endast utgående från rättsbegreppets ståndpunkt, fördömt orättvisorne; ty han har egnat en serskild sektion (den XT), åt hvad ban kallar politiska idder, problemer, sympathier och formationer, uti hvilken åtskilliga af de politiska begrepp, som nuförtiden hyllas, blifva bedömda på ett mildare sätt och i enlighet med en förut framlagd åsigt af det onda. Här beriktigar förf. på sätt och vis sitt eget system, emedan den menskliga känslan af sympathi och antipathi, hvilken i den psychologiska sektionen intager rummet näst efter de kontemplativa, icke förut fått sig tillbörlig verkningskrets anvisad. Monarkismen och aristokratien få här uppgifna de vilkor, under hvilka de möjligen kunna slå fasta rötter i de framtida politiska formationerna. Finna monarkiens och aristokratiens vänner sig icke nöjda härmed, så få de skylla sig sjelfva för följderna, ty det medlande förslaget är en åt dessa institutioner gifven verklig nådestöt. I denna sektion får läsaren äfven en ny term och en ny antithes, som icke kan undgå att frappera. Fursteverlden (hvarmed menas de styrande) är, säger förf., alldeles motsatt folk verlden, både i aktivitet och passivitet. Den förra tillfogar orättvisor, eller tillåter dem ske. Den sednare har att lida dem eller skaka dem at sig) I följd af rättskänslans återvaknande är sympatbi mellan dessa verldar möjlig och redan börjad. (L (Forts. följer.) UNDERSÖKNINGEN ANGÄENDE TILLVERKNING AF FALSKT STÄMPELPAPPER. (Forts. från gårdagsbl.) Söndagsmorgoren den 43 besökte jag å nyo Tit. Carslean cam fatt rannort från Ländahl att han af