domlgt och mera inuCICSsall, elavits SVID HY VAT
net. Dentitionsperioden inträffar, och när den kom-
mit i gång, börjar subjektet ej allenast att visa tän-
derne, utan äfven att på vissa föremål probera, hvad
det med dem kan uträtta. Lynnet är då måhända
vresigt och de första menlösa dagarne förbi. Kom-
mer då stundom att användas döfvande medel, så
hjelpa de dock icke länge. Oron börjar alltid ånyo,
2ill dess mennisko-organismens systemer komma irik-
tig jemvigt, samt märg och ben (de arbetande klas-
serna) få sin sjelfständiga fasthet. Fullväxt känner
menniskan sig både till kropp och själ harmoniskt
bildad och fullkomnad så, att alla hennes förmögen-
heter samverka till lifvet och njutningen deraf, om
hon förblifver förnuftig. Precist enahanda är förhål-
landet med Statskroppen. Den verkliga kraften och
kärnan måste först vara utbildad, innan det stilla
Jugn för alla funktioner, man eftersträfvar, kan uppen-
bara sig, och det är först då, som man kan tala om
pkärlek och förtroende,; ty då förstå alla klasser hvar-
andra, så att de gifva hvarandra ömsesidigt stöd och
biträde, emedan alla hafva samma intresse, samma
syftning eller bestämmelse.
Har åter smärtan af hvad som fattades barnet och
den unga Staten ej ägt förmåga att reaktionsvis öf-
vervinna hindren för utvecklingen och icke kunnat bi-
behålla åt enhvar medlem sin nödtorftiga vård och
spis, eller har matlusten alldeles försvunnit, så bort-
tvinar det unga mennisko-subjektet likasom Staten
och ljuter döden af precist analoga orsaker, fastän
denna död i Staten förtjenar ett serskilt namn af —
Orättvisans stadfästade herravälde.
Vi fråga nu Läsaren om vi häruti gjort några af-
språng från en sund och klar analogi, från en påtag-
lig framställning af Statslifvet och dess uppkomst, na-
tur och behof? Troligen skall han icke neka, att re-
aliserandet af Statens id och bestämmelse kräfver en
organisation af Statsmakterne på det sätt, att alla
dess delar och underafdelningar samverka till att fö-
rekomma hvarje återfall till orättvisans herravälde, i
fall: det en gång lyckats att genom reformer afskaffa
detsamma; och att dermed är också i all knapphän-
dighet vorden lagd en för enfaldiga menniskor lika-
som för filosofer begriplig grund, så väl till Statslä-
- rans konstruktiva del, som ock specielt till Reformlä-
ran, hvilka oskiljakteligen böra åtföljas.
Såsom omedelbara slutsatser kunna vi då äfven an-
se, att Politiken är vorden en uppenbarelse om rätt
och orätt i Staten, hvarigenom dithörande begrepp
erhålla en stödjepunkt och en ledning, som icke vack-
lar, samt att allt som hörer till det Ethiska — det
må vara moment eller kraft — bör lemnas fritt, då
det lika litet öfvergifver den friska Staten, som själen
öfverger den lefvande kroppen, och alltså icke är i
behof af några droppar, hvarken för att få lif eller
för att stadna qvar, hälst qvacksalfvande härmed må-
ste anses för rent charlataneri.
Härefter förekommer en humoristisk framställ-
ning af det anfoll, förl. väntar sig, för det han
vågat krilisera ea så väl sammanfogad doktrin,
som Hr Grubbes, samt vill försöka göra den filo-
sofiska, d. ä. på rättsläran grundade politiken po-
pulär, vunder skriande om orätt visor. Förf. på-
står sig hafva blifvit provocerad af det myckna
ordandet om en abstrakt allmän vilja, fosterlands-
känsla och intellektuel bildning; men han med-
ger ett fel vara begånget, så vida som den upp-
ställda rättsdefinitionen framkommit under recen-
sionen, ehuru den grundläggning, som dertill for-
dras, medelst psychologiska undersökningar, om
menniskans inre högre natur, först i 5:te sektio-
nen kunde anställas. Genom dessa undersökningar
kommer förf. till det resultat, att religions- och
rättskänslorna äro det, som allmännast bestämmer
menniskornas handlingar samt säkrast leder henne
till det goda och rätta, om de rigtigt vårdas och
uppöfvas, hvaremot förnuftets beredande till sty-
rande princip är förenadt med vida mer svårig-
heter, och lättare medgilver vackling och ovisshet,
innan de högre graderna hinnas, hvilkas ernående
alltså icke bör försummas. Men sedan man så-
lunda insett, att de själsförmögenheter, som egeni-
ligen erfordras för rättigheten och skickligheten
att vara aktiv statsborgare, äro af Skaparen ned-
lagda hos alla menniskor, blir nödigt äfven utreda
för sig frågan om, huruvida vetenskaplig bildning
är, såsom det påstås, ett oundgängligt vilkor för
nämnde rättighet. Förf. svarar härpå nej, sedan
han dels reviderat de bidrag till politiska för-
ståndets utbildning, som lemnas från de flesta
vetenskaper i den form de utminuteras från våra
Universiteter, dels visat, att den finare bildningen
ofta åstadkommer egoistiska tendenser, samt min-
skad känsla för rätt och allmänt bästa. Deremot
kan vanligtvis ett genom det praktiska lifvets
bestyr uppöfvadt moget vett snart orientera sig i
den politiska sferen.
För att illustrera dessa åsigter ger förf. oss en
kort, men originell öfversigt af verldshistorien,
med speciel bänsigt till de praktiska känslornas
infiytande alltifrån herdelifvet intill närvarande
statslif. Fakta, som hvarje med historien någor-
lunda bekant läsare förut känner, få här ett ratio-
nelt sammanhang, hvilket icke som vanligt afbry-
tes under folkvandringarne och medeltidens rmörka
tidehvarf. Öfverallt har religions- och rättskän-
slornas skillsmessa vållat bådas förvillelser, för-
slappning och djupaste förnedring, hvarunder våld,
grymhet, skenhelighet och fanatism omvexlat med
djurisk råhet; men icke dessmindre har rättskän-
slan alltid en så oförstörbar, naturlig tillvaro inom
hvarje menniskas bröst, att den skyddat slägtet
från absolut moralisk depravation, och så ofta den
fått luft, har den med en förunderligt stark och
ögonblieklig elasticitet alltid varit färdig till verk-
samhet. Den har då likväl oftast haft en annan
lägre känsla, obelåtenhetens, att tacka för sin väc-
kelse. Hela slägtet har undergått en sådan väc-
kelse till hvad som är rätt derigenom, att man
icke kunde trifvas i ett tillstånd, som den sti-
gande odlingen visade vara odrägligt. Men ehuru
väckelsen fortfor hos individerna i följd af orätt-
sara El 2. kande Nåsot racniltatoifvande