domlgt och mera inuCICSsall, elavits SVID HY VAT net. Dentitionsperioden inträffar, och när den kommit i gång, börjar subjektet ej allenast att visa tänderne, utan äfven att på vissa föremål probera, hvad det med dem kan uträtta. Lynnet är då måhända vresigt och de första menlösa dagarne förbi. Kommer då stundom att användas döfvande medel, så hjelpa de dock icke länge. Oron börjar alltid ånyo, 2ill dess mennisko-organismens systemer komma iriktig jemvigt, samt märg och ben (de arbetande klasserna) få sin sjelfständiga fasthet. Fullväxt känner menniskan sig både till kropp och själ harmoniskt bildad och fullkomnad så, att alla hennes förmögenheter samverka till lifvet och njutningen deraf, om hon förblifver förnuftig. Precist enahanda är förhållandet med Statskroppen. Den verkliga kraften och kärnan måste först vara utbildad, innan det stilla Jugn för alla funktioner, man eftersträfvar, kan uppenbara sig, och det är först då, som man kan tala om pkärlek och förtroende,; ty då förstå alla klasser hvarandra, så att de gifva hvarandra ömsesidigt stöd och biträde, emedan alla hafva samma intresse, samma syftning eller bestämmelse. Har åter smärtan af hvad som fattades barnet och den unga Staten ej ägt förmåga att reaktionsvis öfvervinna hindren för utvecklingen och icke kunnat bibehålla åt enhvar medlem sin nödtorftiga vård och spis, eller har matlusten alldeles försvunnit, så borttvinar det unga mennisko-subjektet likasom Staten och ljuter döden af precist analoga orsaker, fastän denna död i Staten förtjenar ett serskilt namn af — Orättvisans stadfästade herravälde. Vi fråga nu Läsaren om vi häruti gjort några afsprång från en sund och klar analogi, från en påtaglig framställning af Statslifvet och dess uppkomst, natur och behof? Troligen skall han icke neka, att realiserandet af Statens id och bestämmelse kräfver en organisation af Statsmakterne på det sätt, att alla dess delar och underafdelningar samverka till att förekomma hvarje återfall till orättvisans herravälde, i fall: det en gång lyckats att genom reformer afskaffa detsamma; och att dermed är också i all knapphändighet vorden lagd en för enfaldiga menniskor likasom för filosofer begriplig grund, så väl till Statslärans konstruktiva del, som ock specielt till Reformläran, hvilka oskiljakteligen böra åtföljas. Såsom omedelbara slutsatser kunna vi då äfven anse, att Politiken är vorden en uppenbarelse om rätt och orätt i Staten, hvarigenom dithörande begrepp erhålla en stödjepunkt och en ledning, som icke vacklar, samt att allt som hörer till det Ethiska — det må vara moment eller kraft — bör lemnas fritt, då det lika litet öfvergifver den friska Staten, som själen öfverger den lefvande kroppen, och alltså icke är i behof af några droppar, hvarken för att få lif eller för att stadna qvar, hälst qvacksalfvande härmed måste anses för rent charlataneri. Härefter förekommer en humoristisk framställning af det anfoll, förl. väntar sig, för det han vågat krilisera ea så väl sammanfogad doktrin, som Hr Grubbes, samt vill försöka göra den filosofiska, d. ä. på rättsläran grundade politiken populär, vunder skriande om orätt visor. Förf. påstår sig hafva blifvit provocerad af det myckna ordandet om en abstrakt allmän vilja, fosterlandskänsla och intellektuel bildning; men han medger ett fel vara begånget, så vida som den uppställda rättsdefinitionen framkommit under recensionen, ehuru den grundläggning, som dertill fordras, medelst psychologiska undersökningar, om menniskans inre högre natur, först i 5:te sektionen kunde anställas. Genom dessa undersökningar kommer förf. till det resultat, att religionsoch rättskänslorna äro det, som allmännast bestämmer menniskornas handlingar samt säkrast leder henne till det goda och rätta, om de rigtigt vårdas och uppöfvas, hvaremot förnuftets beredande till styrande princip är förenadt med vida mer svårigheter, och lättare medgilver vackling och ovisshet, innan de högre graderna hinnas, hvilkas ernående alltså icke bör försummas. Men sedan man sålunda insett, att de själsförmögenheter, som egeniligen erfordras för rättigheten och skickligheten att vara aktiv statsborgare, äro af Skaparen nedlagda hos alla menniskor, blir nödigt äfven utreda för sig frågan om, huruvida vetenskaplig bildning är, såsom det påstås, ett oundgängligt vilkor för nämnde rättighet. Förf. svarar härpå nej, sedan han dels reviderat de bidrag till politiska förståndets utbildning, som lemnas från de flesta vetenskaper i den form de utminuteras från våra Universiteter, dels visat, att den finare bildningen ofta åstadkommer egoistiska tendenser, samt minskad känsla för rätt och allmänt bästa. Deremot kan vanligtvis ett genom det praktiska lifvets bestyr uppöfvadt moget vett snart orientera sig i den politiska sferen. För att illustrera dessa åsigter ger förf. oss en kort, men originell öfversigt af verldshistorien, med speciel bänsigt till de praktiska känslornas infiytande alltifrån herdelifvet intill närvarande statslif. Fakta, som hvarje med historien någorlunda bekant läsare förut känner, få här ett rationelt sammanhang, hvilket icke som vanligt afbrytes under folkvandringarne och medeltidens rmörka tidehvarf. Öfverallt har religionsoch rättskänslornas skillsmessa vållat bådas förvillelser, förslappning och djupaste förnedring, hvarunder våld, grymhet, skenhelighet och fanatism omvexlat med djurisk råhet; men icke dessmindre har rättskänslan alltid en så oförstörbar, naturlig tillvaro inom hvarje menniskas bröst, att den skyddat slägtet från absolut moralisk depravation, och så ofta den fått luft, har den med en förunderligt stark och ögonblieklig elasticitet alltid varit färdig till verksamhet. Den har då likväl oftast haft en annan lägre känsla, obelåtenhetens, att tacka för sin väckelse. Hela slägtet har undergått en sådan väckelse till hvad som är rätt derigenom, att man icke kunde trifvas i ett tillstånd, som den stigande odlingen visade vara odrägligt. Men ehuru väckelsen fortfor hos individerna i följd af orättsara El 2. kande Nåsot racniltatoifvande